Lyckorus!

Känslan när man tagit tag i något man borde gjort för längesen är obeskrivlig. Ett lyckorus spred sig i kroppen samtidigt som en enormt tung sten lättade.

Jag ska sluta skjuta på saker.

Punkt!

En bild säger mer än tusen ord

Då var det dax igen!

Nu byter jag jobb igen. Har tröttnat sååå på att vara låst med jobb varannan helg. Den 24 oktober börjar jag jobba som personlig assistent. Mån-fre 9-16, inga kvällar, inga helger och inga röda dagar. Jobbar kvar inom kommunens gränser vilket känns bra. Jag kommer vara kvar på hemtjänsten som vikarie. Jag har ju trots allt varit där i 2 år. Jag trivs med jobb och kollegor så att kunna hoppa in när jag själv vill en kväll eller helg  känns bra. Då väljer jag ju själv att jobba och är inte tvungen som jag är nu. Det känns bra. Magkänslan är skön och den säger att det kommer att bli bra att byta. Jag litar på den.

Denna helgen är min sista på schema. Det känns fantastiskt bra. Jobb några dagar till sedan bär det av till ULLARED!!!!!!! Tjoho så kul det ska bli. Nu ska jag sova för laddning inför sista tvångsjobbsöndagen på länge!

Nattis:)

50 nyanser av mig.

Jag borde börja med att skriva hur bra helgen har varit. Hur lycklig jag är som har en sån fin familj, släkt och vänner. Hur mysigt det ändå var i fredags att svärföräldrarna kom på en födelsedagsfika fast jag egentligen inte orkade. Hur mysigt det var i lördags med bror svägerska samt bästa vännen när vi bowlade och sedan åt mat tillsammans. Hur mysigt det var att inflyttnings äta korv hos mannens bror med familj i söndags. Det borde räcka så. Att bara skriva allt det där mysiga. Som alla andra gör. Men sån är inte jag. Jag måste få skriva ner alla mina nyanser. Ljust, mörkt och mittemellan.

Sen länge tillbaka är bloggen ganska mörk och fattig på skrivna rader. Kanske för att det är kaos i mitt huvud. Kanske för att jag inte hinner få ihop tankarna. Kanske för att jag inte kan synka tankar med skrivande? Jag vet inte. Kanske är det för att min mörka nyans har tagit över mig för mycket och jag orkar inte få det på pränt? Jag hoppas att det inte är så för det skulle göra så ont.

I grunden är jag ju alltid glad, rolig, nyfiken, helt galen, skrattar, gråter, 50 nyanser hela tiden. Utåt kanske jag fortfarande är allt det där och lite till men inuti mig kämpar det onda mot det goda och tyvärr så har dom onda tankarna tagit över alltför ofta. Det är som om jag har en magnet i mig som dras till elände. Jag dras till hemska historier och livsöden som hela tiden påminner mig om att inget är för evigt. Jag känner mig omgärdad av död vilket försvårar mitt sätt att bara leva lycklig. Jag försöker leva efter alla fina uppmaningar: Carpe Diem - Fånga Dagen. Lev nu. Lev varje dag som om det vore din sista............. Ändå dras jag ner i ångesten och paniken över att jag en dag ska dö och sen blir det bara svart. Det enda i världen som skulle kunna få mig att vilja dö är om det skulle hända mina barn någonting. Hela min värld tas upp av såna tankar just nu och det äter hål på mig.

Jag vill bara vara glad och njuta av livet. Göra det jag känner för. Älska, träna, äta mat, resa, allt som hör livet till. För mig som är lyckligt lottad att kunna göra allt detta.

Idag var jag hos läkaren. Han ville sätta mig på piller. Är inte det typiskt för dagens läkare?! Vi skriver ut piller så blir det bra. Vad hände med hjälp till självhjälp? Har förstått att det är lättare att sätta folk på piller. Kanske billigare än att låta folk gå i terapi? Vad vet jag. Jag vägrar piller. Jag har lugnande för att ta till om det blir för svårt. 3 ggr på fyra år har jag blivit tvungen. Thats it. Jag försöker inte vara duktig. Jag dömer ingen annan som äter piller. Alla fungerar vi olika. Jag vågar inte. Har för stort kontrollbehov för att låta min kropp tas i besittning av piller som messar med min hjärna. Då har jag hellre mina hjärnspöken kvar. Jag bad om en remiss för KBT igen. Till samma som tidigare. Det skulle vara hjälp för mig. Hoppas på att han får till det fort!

Så länge så får jag låta pennan glöda. Eller i detta fallet, tangentbordet. Min blogg, min ventil, min självhjälp, min terapi.

Kristian Gidlund - I kroppen min - gick bort i tisdags. Det påverkade mig såklart. Hoppas han har det bättre nu. Jag tror inte på liv efter döden men för hans skull så hoppas jag på att han är lycklig någon annanstans.

Vila i frid!

Ännu en födelsedag!

Trots att mer än 1 år har gått så väntade jag ändå på att mormor skulle ringa idag. 

Saknar dig!

Nu tar jag mina 35 år och går och sover!

Natti

Är det bara jag?

Jag förstår inte butiken Hollister! Inte ett endaste dugg. Har tidigare gjort försök med att gå in och titta på kläder. Ett problem är att ingen av de två ggr jag försökt så har kläderna dom visar i skylten gått att finna inne i butiken. Kan detta bero på att det är så mörkt så man inget ser? Eller kan det bero på att musiken är så hög så att man istället för att leta efter kläder frenetiskt letar efter en vrå där musiken är lägre? Eller kan det bero på att näsan blir så sönderpepprad med parfym så hjärnan endast klarar att försöka sortera vad det egentligen luktar? Efter 2 min inne i butiken står man plötsligt utanför och undrar vad som just hände...

I helgen gick jag in för att köpa presentkort. I släptåg en liten 4 åring som definitivt inte heller gillade Hollister. Han gillar inte mörker, högt ljud och inte heller stark parfym. Vi stod och köade i vad som kändes som en evighet. Väl framme i kassan var jag på väg att skrika till den manlige expediten vad lixom vitsen är att musiken måste vara så jävla hög samt resten av allt konstigt som jag inte förstår. Efter en blick på expediten insåg jag att jag absolut inte skulle få någon som helst förståelse överhuvudtaget så jag höll tyst. Har väl blivit gammal lixom.

Till min stora glädje sa brorsdottern på 16 år samma sak om butiken. Hon beställer på nätet för att slippa butikerna. Dock så blev hon tvungen att gå dit igår för att handla upp presentkortet. Otroligt nog så hittade hon två fina plagg i mörkret. Det gjorde mig glad. Det gjorde mig ännu gladare att en tjej på 16 tycker precis som jag. Så det kanske inte beror på åldern. Att Hollister är konstigt. Synd för kläderna är jättefina. Brorsdottern får helt enkelt visa mig var hon handlar... På nätet!

Idag är det Karin Dagen!

Den första som jag och mormor inte kan ringa och gratta varandra. Tungt!

Grattis på Karin Dagen älskade mormor. Saknar dig så oerhört mycket.

Puss

När döden hindrar livet!

Jag har sån fruktansvärd dödsångest. Ofta griper ångesten tag i min kropp och jag får panik. Blodet rusar och hjärtat slår samtidigt som jag blir kall i kroppen. Tankarna rusar och min hjärna kan inte förstå. Förstå att en dag finns jag inte mer. Borta med vinden. Aldrig mer. Panikångesten hindrar mig från att leva samtidigt som den gör att jag lever ännu mer. Ännu mer intensivt. Jag ser mina barn mer. Jag upplever allt ännu mer. Vardagshatet försvinner och kärleken sveper tag om mig och gör mig öppnare i sinnet. Allt i mitt liv är så intensivt just nu, på gott och på ont.

På kort tid har min familj förlorat fler människor som fyllde oss med kärlek. Det är svårt. Det är definitivt. Det är oåterkalleligt. Jag har en bror som mår dåligt och inte vill leva. Jag står maktlös och bara undrar hur man kan inte vilja. Det är det enda jag vill. Leva!

Igår gick en kär liten gumma bort på jobbet. Dagen idag har känts tung. Sorglig. Händelsen spär på min ångest. Jag ville inte att hon skulle dö. Jag hamnar oxå i tankarna att jag inte heller vill dö. Döden omgärdar mig och gör mig rädd. Nu vill jag inte ha mer död. Jag vill ha liv. Jag vill leva. Bara leva!

Lyssnade på sommarprat med Kristian Gidlund häromdagen, för att spä på min ångest. Han är döende i cancer och har en blogg och en bok som heter I kroppen min. Han berörde mig djupt. Hans berättelse och tankar..... Orden räcker inte till just nu. Jag ville men klarade inte att lyssna på hela. Kristians sista 6 minuter på sommarpratet kommer jag aldrig att få höra. Det gör för ont och ger mig för mycket ångest. Ändå är jag tacksam över att fått höra hans berättelse. Jag tror att han ändå gav mig verktyg för att leva lite till. Lite mer intensivt och kanske rensa bort sånt som ändå inte är så viktigt. Jag är ju faktiskt inte döende, eller är jag det? Är vi inte alla det i slutändan.....

Just nu väljer jag ändå livet. Jag måste det annars blir min hjärna tokig!

" only love can ease the pain"

När vi två blir en...

När rädslan släpper taget så vi kan vara tillsammans, du och jag. När jag kan sluta att vara rädd varje gång en förändring i dig sker. När vi bara funkar tillsammans som en enhet.

Rädslan måste också få finnas men den måste vara befogad. Ett litet andetag ska inte få ta fram den. Inte heller en liten tanke. Rädslan går under namnet panikångest och är mycket otrevlig att bära.

Jag väntar och hoppas på att vi kan bli tillsammans igen, du och jag, kroppen min. 

Tack för en underbar helg!

Ett nytt försök med en Ålandshelg. Denna gången under midsommar. Ingen magsjuka, bara mys, mat och härligt härligt. Fick lyckorus i kroppen när vi kom fram på midsommarafton till lunch. Solen sken och fåglarna kvittrade. Kanske hjälpte det till att jag skrev prov dagen innan som jag klarade. Lyckan var fullständig och jag mådde som en prinsessa.

I måndags blev min lilla konstiga förkylning som jag hade förra veckan lite värre. Något i luftrören som sitter och retas. Migrän på det idag gjorde att jag blev sängliggande nästan hela dagen. Kommer att vara hemma även under morgondagen och kurera mig. Vakenstunder får jag plugga. Skriver näst sista provet på torsdag sedan börjar sista kursen på måndag sen är jag FÄRDIG uska. Yeeeeeeeaa!!!!

Bloggen har varit stängd under den senaste veckan pga en ganska elak kommentar från en anonym som läste min blogg för första gången. Mitt senaste inlägg var ju lite bittert och argt. Pga det inlägget blev jag anklagad för att vara en dålig människa och en dålig mamma. Jag svär i inlägget och tycker min 3 åring är jobbig. Gör det mig till en dålig mamma? Känner inte vi alla så ibland?

Syftet med min blogg är att det är en ventil. Den föddes för några år sedan då jag brottades med panikångest. Jag har under åren skrivit ner allt som ryms i mitt huvud. Kärlek, sorg, funderingar över livet, berättelser från min barndom. Alltid väldigt ärlig. Allt går nog att finna här. Syftet har aldrig varit att ragga läsare. Jag har några nära som jag vet läser. Människor som jag älskar på olika sätt och som aldrig dömer mig. Kanske för att dom vet att jag faktist inte är en dålig människa. Jag är ju bara jag. Ibland glad, ibland ledsen och ibland spritt språngande galen. Det är ingenting som jag tänker be om ursäkt för.

Tack älskade S för att du påminde mig om att jag faktiskt har rätt att vara vem jag vill. Nu öppnar jag igen!

Fy fan vad livet suger ibland!

Har längtat till Åland hur länge som helst. Åkte kvällsbåten i fredags. Kom fram, bäddade sängar och gick och la oss. Jag vaknade mitt i natten, sprang ut på dass och sket vatten, sen spydde jag. Sket några ggr till under natten sen låg jag mest och mådde illa. Låg hela lördagen då solen strålade som mest. Söndagen var det regn. Han vara uppe lite på morgonen. Skulle åka halv 2 båten hem. Kom 9 minuter för sent för bokade bilar, fick ställa oss i kö men blev ändå en av två bilar som inte kom med. Hade ändå turen att få en plats på halv 7 båten hem. Döda tid i Mariehamn några timmar sen hem. Lång jävla båtfärd som kändes som en evighet med en konstan tjattrande 3 åring som ALDRIG är tyst. Jag mådde rätt pissigt på typ alla sätt och vis. Hela färden från båten hem tog aslång tid då alla söliga jävla människor inte kan hålla hastigheten så det tog forever att komma hem. Vad fan är grejen med att köra 60 när det står 70????? Blir så jävla arg på såna puckon. Väl hemma, trött rabiat 3 åring krockar med trött rabiat mamma. KAOS. Nu migränmedicin och isblåsa på huvet. Bitter? Så in i helvete. 

Fucking jävla helvetes pisshelg!!!!!!!

Det blir ALDRIG ALDRIG ALDRIG som man tänkt sig!!!

Jaha nähä ok....

Lite mera kräk. Liten spydde ner vår säng kl 02.00 inatt. Duscha, byta sängkläder. Sova på en ärta. Minsta lilla ljud stod man givakt. Två språng halvsovandes stod man vid litens säng och trodde han skulle spy lite mer. Det gjorde han inte. En dag av tjat om måste dricka, inte äta fööör många skorpor och inte dricka  föööör mycket välling. Passa upp hela dagen lång. Jaha ja.

Lite lagom innan jobbet så klippte jag gräset. Ordnade en liten allergichock i mina ögon som faktiskt blivit bättre men som nu är tillbaka på ruta noll. Jag får fortsätta med att se trött och sliten ut ett tag till alltså.

Sedan till jobbet. - Vad trött du ser ut! Åh tack!!! Alla sjuka. Kom in till min grupp, jaha nähä jag är tydligen utlånad till andra gruppen idag. Så roligt. Jaha, bara kunder jag inte känner. Ja ja men så skoj. Dock så gick det bra. Jag är ju så jävla bra på mitt jobb så det finns inget jag inte klarar... Fniss. 

Nu har jag tryckt i mig några slevar nutella. Tar mina kliande röda otäcka ögon och går och lägger mig. 

Nattis

Ge mig motivation!

Två kurser kvar. Två prov ska vara avklarade v26. Jag har inte ens börjat. Det tar emot sååå mycket att börja. Det är så mycket och jag orkar inte. Slutspurten och motivationen är puts väck. Så nära mållinjen. Jag kan nästan ta på det nu.

Bah vad jobbigt!

Jag säger att jag försöker hitta mig själv...

Kanske jag har det nu. Nu när jag KAN sitta helt ensam på ikea och fika utan att känna mig dum och ensam utan faktiskt kunna njuta av att ingen kräver något av mig. Ingen som vill ha min hjälp, uppmärksamhet eller ens höra mig tala!

Eller så är det bara baksidan av att ha två barn och familj. Att en liten ensamfika överträffar allt. Vad vet jag.

Bland spyor och akutbesök.

Jag vaknade med helt galet konstigt ont i magen. Åkte in till akuten. Kissade i en burk, fick en infart samt prover tagna sedan väntan..... Efter ca 3 timmar gav jag upp. Magen kändes bättre. Framför allt så pallade jag inte denna väntan som akuten ibland oftast innebär. Jag började må illa av hunger och då kommer migränen som ett brev på posten. Ja sen blev ju magen lite bättre.

Liten vaknade i ett hav av spya - i sin säng. Det där fick mannen ta då jag lixom var på väg till akuten. Han är inte magsjuk. Han bara får sådär ibland. Precis som jag fick lite då och då när jag var liten. Någon sa till mig nyligen att det berodde på migränen. Att det var migrän jag hade redan då som liten men att det bara yttrade sig på det där kräksättet. Att man lixom haft värken när man sov och att det framkallade kräkningen. Vad vet jag? Jag är ingen doktor. Jag hoppas att det inte är så för det skulle isåna fall betyda att liten ev då redan vid 3 års ålder har migrän. Det gör för ont att tänka så den tanken slår jag bort. Svinhårt som värsta smashen! BAM!!!

En karensdag idag som svider hårt. Imorgon ledig. Nu Gonatt!

Allergi!

Sen 3-4 dagar tillbaka är jag sjukt allergisk i mina ögon. Trots ögondroppar, nässpray och tabletter sen över en månad tillbaka så har jag värsta chocken nu. Otroligt jobbigt då jag verkligen håller på att klia sönder ögonen. Trött som en sengångare är jag oxå. Lediga dagen idag i fina solvädret har tillbringats inomhus i sängen. Känns sådär.

Eftersom jag inte alls har någon naturlig snygghet överhuvud taget så blev jag tvungen att idag färga bryn och fransar. Nu ser jag ut som kakmonstret och måste stanna i sängen bara därför.

Jag tröstäter ikväll med greklandsfavoriten pannkaka, nutella och färska jordgubbar.

He på re!

Det suger att bli äldre!

Nästan varje dag åker jag runt i min barndoms kvarter. Allt är sig likt men ändå inte. Allt börjar se gammalt ut. Någons mormors hus ser alldeles igenvuxet ut. Även våra barndomshem inrymmer nu mammor och pappor som även dom börjar bli gamla. Trädgårdar som växer igen. Hus med färg som flagnar. Lekplatser som är alldeles övergivna. En del ställen känns som om dom lixom upphörde att leva när jag och mina vänner slutade vara barn. De är med så blandade känslor som jag rör mig i min värld som barn nu som vuxen. En tid som varit. En tid som rör vid så många känslor. En tid som jag ibland skulle vilja få känna och röra vid igen.

Samma tankar snurrar i mitt huvud när jag far runt till alla som behöver hjälp i resten av kommunen. Gamla människor som sitter i gamla hem med igenvuxna trädgårdar. Jag försöker tänka mig alla dessa hem i dess blomstrande dagar. När allt var  levande och grönskande. När barnen var små och alla dessa gamlingar var unga och sprang omkring och jagade sina barn. När jag tänker på då och ser nu så börjar paniken sippra i min kropp. Jag konstaterar ganska snabbt att jag inte vill bli gammal. Jag vill inte sitta i mitt förfallna hem med igenvuxen trädgård och leva mitt liv likt skalmans sov och matklocka och bara vänta på döden som en befriare. Enda problemet är att jag inte heller vill dö ung. 

Jag får helt enkelt fortsätta på min resa genom livet och bara konstatera att allt förändras. Vare sig jag vill det eller inte.

Life, The Struggle Continues

PROV!!!

Om 15 minuter skriver jag sista provet på denna kursen i akutsjukvård. Det förra gick sådär.

Det återstår 2 kurser sen är jag helt klar!!!

Wish me luck!

Dom borde torteras till döds!

Jag mår illa när jag läser det här. Hjärtat pumpar och hela min kropp fylls med adrenalin. Min hjärna tror inte på vad jag läser.

Jag vill döda när jag ser det här. Jag vill ställa upp dom här människorna på rad och plåga dom till döds. Dom förtjänar inte att leva. 

Rör du mitt barn så lovar jag dig att du kommer att dö. Om du ens tittar på mitt barn så kommer du att dö. Alla pedofiler i världen: Må ni brinna i helvetet. Inte ens guds förlåtelse kan befria er!

Min ilska övergår till sorg och jag gråter inombords över alla barn som far illa i vår värld. 

Kan vi inte bättre än såhär....

Jobb!!!

Det är helg. Jag jobbar. Med min vita springare far jag runt i vår oerhört vackra kommun. Jag är ingen patriot på något sätt om man nu kan vara det för en kommun men min kommun är en vacker kommun. Centrum räknas inte in i det. Man måste ut på landsbygden men det är ju intet nytt.

Jag åker runt och väcker folk. Gör frukost. Hjälper till med sånt som kan vara svårt. Jag har ju sagt det förut men säger det igen: Jag gillar mitt jobb!

Lite kommentarer man kan få höra under en dag som denna:

- Är det kväll eller morgon?

- Frukost? Ja, jag har ätit frukost! 1 minut senare : Nej frukost har jag inte ätit. Jag tar en ost, vill INTE ha något annat, varav personen tar fram en ost. - En ost? Du menar ostskiva? - Nej, jag tar en ost till frukost, det blir jättebra!

- Nej jag ska inte upp jag sover ett tag till. Kl 12 blir bra, kom tillbaka då!

- Åh vad sent du kommer. Jag är ju jättehungrig. Blev tvungen att ta en macka för att du aldrig kom..... ( Jag var 10 min senare än vanligt...)

- Ja, här sitter man och väntar på det där kaffet som aldrig kommer.

Solen skiner. Fåglarna kvittrar. Vart jag än kommer med springaren så skriker våren det finaste den kan. Åker förbi en häst och ett pyttelitet föl och jag bara måste stanna och kika lite.

Nya platser med nya människor dyker upp då och då. Idag åkte jag ut så långt så vallentuna nästan tog slut. Vägen gick över till en liten smal serpentinväg. Skogen blev tätare och tätare omkring mig och precis när jag trodde att jag kört fel så hittade jag ett litet hus. Ett hus som såg ut som Hedvigs lilla vagn från barnprogrammet från A till Ö mitt ute i Hajk skogen. Runt omkring såg de ut som Skrotnisses verkstad. Det såg inte mycket ut för världen. Jag knackade på och klev in och kunde snabbt konstatera att här bor det någon som inte tycker att renlighet och ordning står högt på listan. Jag går igenom det pyttelilla slitna huset ut på baksidan och möts av....en oas! En helt fantastiskt liten oas. Högt över sjön med bara skog, fågelkvitter och sol ligger detta lilla ruckel. Jag blev helt mållös och kände ett sting av avund. My good vilket läge. Visserligen så hade jag fått åka nån mil helt i onödan för handlingslistan jag skulle hämta var inte alls klar så den får jag hämta imorrn MEN det gjorde nästan ingenting. Det var SÅ vackert!

Dagen har bjudit på många " Åhh vad mysigt fint ögonblick". Alla fina ställen jag får se dagligen är lixom grädden på moset. Självklart är inte mitt jobb alltid kul men tack vare alla olika underbara människor jag träffar så bjuds man alltid på skratt någonstans. Är det inte folk som vill äta ostar till frukost så är det fnissiga tanter med problem som att få fram orden rätt som mer än gärna visar heeela sin garderob med jackor innan jag går. Lite dementa med ungefär samma tidsuppfattning som en 5 åring och frågvisa små damer som vill veta om det verkligen finns fler som sitter ensamma som hon för de tror hon absolut inte på att det gör.

Jag älskar dom alla. Kanske dom små videkissarna mest just nu ...

Åh vad jag verkligen borde...

Gå upp nu. Fixa kläder så barnen inte blir sena. Klä på mig. Äta. Ner och träna. Plugga. Ingen migrän idag så jag måste göra något kreativt. Nyttigt. Göra något av dagen. Jobbar kväll idag. Innan måste jag göra något. En lunch inplanerad men jag måste göra något mer. Kan inte bara snurra in mig i täcket och sova bort denna dagen oxå. Det är inte lagligt utan migränen.

Det är ju det jag vill idag. Bara sova. Bara snurra in mig i täcket igen och åka till drömmarnas land. Dom var så härligt konstiga inatt. Vaknade med en skön känsla. Till det där vanliga. Lite tråkiga.

Nä, nu går jag upp ändå. På återseende sängen. På återseende!

Plötsligt händer det!

Att alla strumpor i tvättmaskinen har en kompis. Rena och fina, par, tillsammans, två och två!

Lycka kommer i alla former!

Utan mormor med jobb och sol!

Idag skulle min mormor har fyllt 92 år. Mina tankar har varit hos henne idag.

En jobbdag med fullt med sol. Efter en tripp till bror i berga. Mat och onyttigt. Det var grand finale på 4 dagars onyttigheter. Imorgon blir det svält och träning.

Nu somnar jag i soffan! Natti

Helt plötsligt...

När man ligger där i soffan och är så jävla arg och stressad över att barnen krånglar så kommer plötsligt 3 åringen och säger: -

Men mamma, jag tar en kram på rej.

Med blöja och flip flops får jag en kram av en nybadad liten kille som luktar bamse över hela kroppen. Den där ilskan jag kände alldeles nyss blåser bort och jag känner hur kroppen intar en lite vänligare position.

Tack min älskade lilla kille.

Gravsättning idag!

Nu ligger dom sida vid sida. Den sista vilan. Ett avslut även om sorgen och tomheten för alltid är ett faktum.

Jag, stor och min mamma var på plats. Solen sken och fåglarna kvittrade. Ja, också blåste det storm.

Min mamma överraskade med en present. Ett guldhjärta med 5 stycken stenar i. Det är mormor och morfars vigselringar nedsmälta till två stycken hjärtan. Ett till mamma och ett till mig. På så sätt kommer jag för alltid bära med mig deras kärlek. Ibland förvånar hon mig. Idag gjorde hon mig tom tårögd och mållös. Det händer inte ofta.

Men vad hände nu då?

Plötsligt är man uppe tillsammans med makkapakka, tittifeer och tombliboer igen.

SOV unge SOV!!! Till och med iggle piggle fattar tillslut att vi ska sova så snälla, det kan väl du oxå?!

Hej då kudden, vi ses om en sådär 15-16 timmar igen då:(

Baaaah

Jag gör det igen!

Visar en helt motbjudande bild på innehållet i min handväska.

Frågan är inte VAD jag har i väskan utan snarare vad jag INTE har i väskan....

Uss. Jag rensar nu genast på en gång.

Anledningen var ett galet letande efter ett nagellack. Det fanns inte i väskan däremot ett annat som jag inte ens visste att jag hade.

Du är vad du har i handväskan. Ha ha, knarkarkvart där med alltså.

Min super inte alls intressanta helg!

Som bestod av jobb. Vacker väder och jobb. Ändå är jobb roligare när solen lyser.

Nu är helgen slut. Jag är hemma. Bitterfittan har tagit över mig. Mitt hem ser ut som en knarkarkvart. Jag åt för mycket mat. Jag har ångest över att jag åt för mycket mat och tycker att jag borde gå ut och gå en svettis MEN jag orkar inte. Jag brände handen på varm plåt. Det svider på knogen och det är rött. Det gör ont. Om jag har tur så tar min bitterhet över smärtan. Jag hoppas på det.

Annars är det ju bra. Solen lyser. Imorgon är det måndag. Så roligt med en ny vecka. Sen är det tisdag och då är jag ledig. Då borde jag verkligen plugga men det hinner jag inte. Knarkarkvarten måste städas och den andra knarkaren som oxå bor här orkar inte göra sånt. Inte heller dom små knarkarna så det är bara jag kvar, ja och kaninen sigge men honom hoppas jag inte på.

Nä fy. Jag går och sover istället!

Som en groda med ont mellan bena!

Två dagars träning ger träningsvärk i kroppen. Tänkte att lite simning på det skulle vara bra. Det gjorde ont.

Nu har jag jobbat kväll och ska sova. Börjar 07.00 imorgon bitti. Undrar hur benen känns imorrn? Är det verkligen så att träning tar bort träningsvärken? Eller blir det värre... Hm, jag får sova på saken. I helgen blir det vila med träningen iaf förutom promenaderna.

Undrar om grodor får träningvärk...

God natt

Japp, nu ÄR det vår!!!!

Efter träningen blev det 6 km promenad. På vägen hittade jag för mig årets första tussilago. Det betyder att våren är här. När tussilago kom och när man fick ta fram cykeln som liten då var det lixom officiellt. Vår vår vår.

Det lixom spritter i hela kroppen. Detta är helt klart den härligaste tiden på året. När allt dött blir levande. Allt brunt blir grönt. Man får hopp om livet igen. Det är en sån härlig känsla och livet blir så mycket lättare på många sätt.

Ikväll blir det tidig läggning av trötta griniga barn. Sedan så ska jag frossa i fruktsallad och kolla på en feel good film och bara njuta!

Tack och hej, leverpastej!

En skön känsla!

Idag är jag hemma. Ledig. Från jobb iallafall. Plugga måste jag ju göra. Det är inte långt kvar nu. Denna kurs som tar slut den 8 maj sedan två kurser till. Sen är jag FÄRDIG!!!!!

Nu är jag nyss hemkommen från gymmet. Ett lagom pass med looptroop i öronen.

The struggle continues...

Kärlek

Mitt liv just nu.

Så trött, ligger i sängen och ska sova.

From i måndags har jag ETT jobb. Jag jobbar, sen när jag kommer hem är jag ledig. Jag kan träna. Jag kan plugga. Jag kan göra vad jag vill typ. Inte måste känna mig stressad över att jag borde ta extrapass. Det känns så jävla skönt. Jag känner att det faktiskt har varit ganska tufft med två jobb och plugg på det. Duktig har jag varit. Detta här känns som rena rama semestern.

Får se om jag känner likadant efter morgondagens plugg....

Gonatt

Lite tankar i solen en helt vanlig söndag.

Hur blir dagen imorgon när extrajobbet blir det enda jobbet?

Varför är 8 åringen så jäkla svår att förstå sig på?

Varför kommer aldrig brorsan? Vi sa ju fika i solen runt 3 tiden ju...

Vad ska vi äta för mat idag?

Ska jag orka gå den där promenaden eller inte....

Tufft liv man lever;)

Tankar på höga höjder.

Vad är meningen med livet?

Man jobbar men har ändå inte råd med att köpa en ny bil när den gamla håller på att rasa. Inte åka utomlands. Inte renovera båda badrummen som är original sedan huset byggdes. Inte byta ut möbler som ser skitrisiga ut hemma. Helt enkelt inte råd med ett skit som man vill. I-lands problem men ändå. Om man nu ska jobba hårt för att uppnå någon slags status där du har råd med villa, bil och allt annat som hör till. Vad ska du ha för slags jobb för att faktiskt ha råd med allt som hör till?

Alla har vi olika syn på vad ekonomi är. Någon måste hålla igen och kan " bara spara 10 000 " en månad. Någon annan kan bara drömma om att någonsin kunna spara undan 10 000 spänn. Möjligtvis kanske om skatteverket ger tillbaka men då försvinner dom ändå i alla små svarta jävla hål som finns precis överallt.

Jag får väl skylla mig själv som ger mig in i en ekonomiskt skitdålig bransch där man absolut inte blir rik men vad ska betyda mest? Pengar eller lyckokänslan av att göra något man trivs med? Oavsett så tycker jag att man som två arbetande vuxna människor med barn borde kunna få ekonomin att gå ihop. Att efter alla dyra måsten som boende kunna få ha pengar kvar att göra något roligt tillsammans.

Jag tycker allt är skit just nu bara. Man jobbar men tjänar inga pengar. Människor man älskar dör och finns aldrig mer. Människor man har runtomkring sig har man aldrig tid att träffa. Konflikter som känns omöjliga att lösa. Jag känner mig fet och ful och inget händer med träningen man gör. Ungarna bråkar och tjafsar. Vardagen suger så jävla hårt. Det känns som om jag håller på att kvävas. Hittar ingen väg ut just nu.

Det räcker inte med att praktiken är jätte rolig för i samma sekund som jag kommer tillbaka från min sjukhusvärld så känns allt skit igen.

Snälla, kan inte någon bara komma och ta mig iväg någonstans. Rymma med mig ett litet litet tag så kanske allt det andra känns lättare efteråt...

Rymma brukar dock aldrig vara lösningen på några problem. Det finns så mycket bara som jag vill göra innan jag dör. Jag vill inte sitta som 80 åring och ångra många saker som jag ville göra men aldrig gjorde.

Jag är ingen svensson. Jag är inte 8-5 typen som nöjer mig med lördag söndag och 5 veckors semester. Vill inte hålla på med att hela tiden få vända på slantarna för att få det där jävla livet att gå runt. Jag vill ha något mer av livet. Jag tycker inte att livet går ut på att jobba. Jobba är ett nödvändigt jävla ont som man måste för att kunna leva. Trots att jag ändå gör något som jag gillar.

Det här jävla inlägget gör ju ingen klok eller glad för den delen heller. Inte ens mig själv. Livet suger och jag går och sover.

En liten bild av något som inte längre finns. Där på andra sidan av kaknäs står mormors hus stort och ståtligt. Enda problemet är att min fina ståtliga mormor inte längre finns där. Det suger så jävla hårt.

Jag saknar dig!

En älskad mormor vi tänker på.

Idag skulle hon ha fyllt 99 år. Lilla underbara krutmormor.

Älskad, Saknad.

Vi låter ljuset brinna för henne idag.

Vila i frid fina mormor Adele

Så var vi hemma då.

Vaknar med halsont och kliig i luftrören. Känner mig inte alls bra. Stannar i sängen idag och hoppas på att det vänder. Tycker inte alls om att missa praktiken så av hela mitt hjärta hoppas jag verkligen att det vänder.

Jag blev väckt av ett par fötter i ansiktet. En liten kropp som låg tvärs över sängen och nästan petade mig över kanten. Hur kan en liten typ på nån meter ta upp en hel säng på 160 cm??? 10 minuter senare vaknade den lille och sa: Hej lilla bajsmamma!

Tack och godnatt!

Vi och havet!

Sol, strand, nöjda barn. Några fler plusgrader på det och det blir svårslaget!

Var är våren?

Vi har aldrig sen 1995 varit med om snö i skåne på påsk. I år blev det premiär. Vinter och skåne hör inte ihop för oss. Dock så är det ändå mysigt att vara här.

Strandpromenaden blev dock inte som vi tänkt oss på långfredagen. Den skedde i snöstorm. Den blev kort.

Idag kikade dock solen fram på em så det blev en glass i hamnen. Kallt som fan men det är ju vår... En fågel fräste åt oss på vägen dit. Den fick inte smaka strut kan jag lova. Hemma blev det sedan äggmålning men jag smet ut på långpromenad på 6 km. Blev sedan upplockad i grannbyn. Orkade inte gå en meter till. Promenaden var dock vid havet så mer mindfulness än så kan det omöjligt bli.

Imorgon hoppas vi på sol och picknick i det gröna. Jag vet att det fortfarande är snö men är solen framme så är allt möjligt.

Gonatt!

BLOD! Ge mig ge mig ge mig!!!

Idag tog jag blodprov. Dom som känner mig vet att jag är galet stickrädd. Arm som finger. Trodde inte alls på det folk säger om att det är en helt annan grej att ta på någon annan. Det är faktiskt sant kan jag säga nu. Känner mig stolt som fan!

Nu är det påskledigt!

Sjukhuset, vi ses på tisdag!!!

Det där med sms

Det kan vara farligt. Man glömmer att texten bara kommer fram som text. Att en glimt i ögat faktiskt inte syns. Ironi kommer inte fram. Någon kan tolka något på ett helt annat sätt än vad som var menat.

Ibland skickar jag för fort. Tänker inte på att läsa igenom och kanske tänka på hur det kan uppfattas. Det är så dumt och jag ska verkligen skärpa mig.

Tänk efter före!

Natti

Vecka 2.

Startar med ett kvällspass. Återigen kliver jag in i min andra värld på sjukhuset och jag bara älskart!

Fick följa med på röntgen, läsa på lite om MEWS, ta blodsocker, blodtryck och temp, vara med och lägga om ett sår samt personlig omvårdnad. En ganska lugn kväll dock med lite migrän på slutet så jag smet liiite tidigare. Nu ska jag sussa för klockan ringer 05.15. Tjohoooo

En vecka har nu gått!

Jag gick hem idag med en så nöjd känsla i magen. Jag trivs verkligen så bra på min praktik. När sjuksyrror börjar fråga när jag ska börja där sedan efter praktiken så har man väl gjort ett bra jobb på bara en vecka!!! Ja jag skryter lite men är man bra så är man;) Känns som om jag har hittat min plats. Bland tarmar och skit.

Idag har jag gått runda själv på morgonen och tagit manuellt blodtryck, temp, puls, andningsfrekvens och blodsocker. Känner mig lite som en elefant i ett kylskåp, lite sådär galet fumlig men på ett gulligt sätt, fniss, NOT. Kommer med hela famnen full med grejer och vet inte vart jag ska lägga dom riktigt. Glömmer bort vilken ordning och så och så men det ger sig väl. Värst är när jag glömmer att jag har kvar stetoskopet i öronen och drämmer ner lyssninggrejen i bordet. Damn, det är obehagligt. Annars har jag idag fått se en patient byta stomipåse vilket var intressant att då se en bit av en tarm sticka ut ur magen. Trodde det skulle se obehagligt ut men de gjorde det inte alls. Kan nog dock se olika ut på olika patienter kan jag gissa.

Nu är jag så trött så bokstäverna bara suddar och blurrar. Dax att sova efter gladiatorerna final.

Någon som väntat hela kvällen ser ut så här strax innan den avgörande hinderbanan:

Natti

Kirurgkliniken avd 61

Avdelningen är en kirurgisk vårdavdelning som bedriver nedre mag-tarm Colorektal kirurgi. Både elektiv och akut vård bedrivs på avdelningen och har direkt intag från akuten dygnet runt.

Vanligaste förekommande operationer och sjukdomar är: Tarmresektioner vid tex Ulcerös Colit, Morbus Chron, Ischemi, Cancer. Stomioperationer. Ändtarmsbesvär såsom hemorrojder, fistlar, abscesser. Tarminflammationer tex divertikulit ( tarmfickor). Akuta åkommor tex Appendicit, Commotio, Oklara buksmärtor samt Melena.

Översättning?

Det handlar om tarmar. Sjuka tarmar som ibland opereras bort. Då kan man få en bajspåse på magen.

Typ så. Bajs kan man säga men på ett otroligt komplicerat roligt sätt.

Så nu vet ni!

Med stegräknare på kirurgen.

Tänker inte alls få mig själv att framstå som duktig men jag måste ju kolla hur mycket jag går på en dag nu med ett inte sitta still jobb. Det dubbla helt enkelt. Från runt 4000 till 8000. Måste tvinga mig ut på en promenad nu bara i vårt jävla antarktis.

Idag har jag läst på mer om vad vi egentligen gör på vår avdelning, lite mer ingående. Ställt tusen frågor och fått många svar. Har två sidor med latinska ord för olika saker vi gör för att lättare förstå rapporter och journaler. Jag har oxå tagit blodtryck, elektroniskt och manuellt. He he, kan man säga så? Det var iallafall inte så svårt som jag trodde. Mitt egna var ett skolexempel på hur ett tryck ska vara... Tssss, såklart:)

Annars så är det mycket personlig omvårdnad precis som i hemtjänsten. Det som dock gör detta roligare är att man får göra så mycket mer. Det är kul men oxå lite trist då man nästan kommer att känna sig överkvalificerad väl tillbaka i hemtjänsten. Vi som utbildat oss till undersköterskor borde få göra mer. Mer sånt som nu bara ligger på distriktsköterskan. Mitt mål är ju faktiskt att jobba på sjukhus, i första hand akutsjukvård men det blir trygga hemtjänsten i åtminstone 6 månader först.

Nu ska jag plugga om tarmar på latin:)

Hejs

Shit, jag tror jag måste svimma!

Ett dränage ska tas bort. Alltså en slang ur en patients mage ska dras ut genom hålet i magen. - Åh, jag vill kolla. Jag står och kollar superkoncentrerat, frågar och tittar. Slangen dras ur. Tänker - Shit vad mycket slang det låg i magen. Fortsätter titta superkoncentrerat på nu bara hålet som finns kvar. En liten strimma hänger ut, en köttslamsa som åker fram och tillbaka när kollegan rengör. Det är nu som jag plötsligt börjar känna mig konstig. Jag backar ut från rummet lite diskret och går mot vår modul, vårt rum med stolar där min handledare plus en sköterska sitter. Säger jag känner mig lite svimfärdig så jag sätter mig ner och andas lite och tänker att det ska försvinna. Det gör det inte. Säger till att jag verkligen inte mår bra och känner att det snart börjar svartna för ögonen. Dom lägger mig på golvet och slänger upp mina ben på en stol. Jag försöker vara cool och andas lugnt. Jag svimmade aldrig men var väldigt nära. Det skumma är att det kändes inte så obehagligt när jag väl stod där men tydligen så var det det ändå.

Undrar vad jag får se för spännande imorgon...

Hej Kirurgen!

Dag ett igår. Det blev en ordentlig start. Jag skulle egentligen varit där kl 13 sa dom när jag kom kl 07.00. Det gjorde dock ingenting alls, blev bara en dag extra. Så mycket intryck. Så mycket nytt. Dock så är jag tröttare idag än vad jag var igår.

Att stå parkerad med bilen på danderyd utan personaltillstånd är ju inte att tänka på. Blir 100 kr om dagen så jag köpte ett busskort igår. Tog bilen till stationen imorse och tog 06.08 bussen till danderyd. Saknar min morgonbilfärd men det funkar ändå med bussen. Lite för kallt bara för att tvingas röra sig ute;) En kaffetermos och lite Snook i lurarna så var bussfärden nästan lite trevlig. Dock så ogillar jag starkt den mertiden som det tar att åka kommunalt.

Efter dessa nu två dagar så inser jag att jag kommer att lära mig något nytt varje dag vilket är så himla roligt. Dessutom är avdelningen jag är på väldigt trevlig. Alla är trevlig mot varandra och ingen behandlas annorlunda. Timanställd som fast, alla är lika värda. Myten om att sjuksköterskorna dumpar över sånt som dom inte vill göra på undersköterskorna är spräckt. Alla hjälps verkligen åt och samarbetar vilket känns fint. Veckan inleds på måndagmorgnar med spegling. Innan rapporten om patienter så äter alla frukost ihop och sedan får var och en säga något om sin helg. Väldigt uppskattat. Man fokuserar på bra saker och låter inte gnäll och kritik ta över. Utan att säga för mycket så kan jag ändå säga att det är ganska olikt en annan arbetsplats jag jobbar på. Där tar dom kritiserande gnälliga bittra över vilket ger en rätt kass stämning. Egentligen är det bara en person som gör detta vilket är ganska skrämmande. Hur en person kan förpesta en hel arbetsplats. Surt surt.

Klockan ringer 05.15 imorgon bitti så jag ska ta en dusch nu och sedan gå och sussa. Imorgon kliver jag åter in i mitt parallella universum och får min hjärna fullmatad med kunskap. Det känns sååå jävla bra.

Tack och godnatt!

Jag grät i bilen idag!

Sista dagen på jobbet i väsby och det känns tungt. Jag önskar att jag varit smartare och mer ekonomi intresserad så att jag hade kunnat fortsätta och utvecklas men så är det inte. Jag byter något väldigt bra mot något helt okänt och det känns läskigt. En super chef kollega vän som funnits i mitt liv varje vecka kommer inte längre att finnas där. Inte som det varit. Dock så övergår vår relation till något annat vilket ju kan vara spännande. Men ändå.

Jag ogillar stora förändringar. Just nu händer det mycket. 2 jobb blir ett. Innan så ska jag göra min praktik. På måndag traskar jag iväg till en kirurgavdelning på danderyds sjukhus och låtsas vara cool. Det ska bli skitkul, tror jag. Kul men läskigt. Sedan blir det hemtjänsten på 85% i 6 månader. Längre än så tänker jag inte planera. Det blir som det blir helt enkelt.

Jag hatar avsked. Stora förändringar. Trygghet som byts mot osäkerhet. Uss. Därför grät jag lite grann.

Det blir nog bra tillslut....

Efter en natt på soffan tänker jag såhär:

Idag vill jag inte ha migrän. Jag har haft ont varje dag i flera veckor. Fått bita bita bita ihop. Ändå gå och jobba. Ändå finnas där. Såklart har jag legat oxå men det har ofta kommit på em, gärna lagom till mellan jobben eller till hämtningen av barnen. Inplanerad träning som aldrig blir, inplanerat annat som aldrig blir av. Det är så tråkigt och så stressande.

Idag ska jag jobba, träna, hämta barn och sedan avsluta dagen kvällen med två fin fina vänner på restaurang i sthlm city. Det vill jag. Det ska jag. Tänker INTE få migrän. Så det så!

Aj!

Crossfit, indoor walking, zumba, styrketräning, core....Fuck all that!

Jag körde ett fitnesspass med ps3 igår. Idag finns det inte en enda muskel på min kropp som INTE gör ont. Min biceps syns typ. Om jag stretchade? Men please, jag spelade ju bara tv-spel lixom;)

Kul men jobbigt som fan. Grymt att ta till när man är för fet för gymmet. Kanske jag kommer iform så jag faktiskt kan gå dit snart igen;)

Nu blir det jobb!

Tjing

På nyheterna idag!

Först drar IKEA in sina hästbullar. Ko eller häst, känns som same same. Det var ju i alla fall inte giraff eller lejon...

Nästa nyhet är att dom drar in massa choklad i kina från sverige som innehåller tarmbakterier???

Den enda frågan som såklart dyker upp i mitt huvud är:

Vem fan sket i chokladen???

Varför är det så svårt?

Ååååh, ska hon gnälla nu igen? Jaaaa, lite.... Eller gnäll o gnäll. Jag bara undrar varför det ska vara så svårt att få ihop allt? Livet! Allt man vill göra men inte hinner.

Jag gör det lite lättare nu genom att sikta in mig på bara ett jobb. Kommer sluta med bokföringen och bara köra hemtjänsten ett tag. Sorgligt att sluta med bokföringen. Eller ja, själva jobbet i sig kanske jag inte kommer att sakna jättemycket men min chef och lixom själva grejen. Flummigt men det går inte att beskriva. Alltid läskigt med stora förändringar. Chefen kanske nu bara kan övergå till en kär vän som älskar tacobar lika mycket som jag.

Pluggmässigt går det bra. Ett prov kvar sen är jag färdig till 2/3 delar. Sista delen börjar den 18 mars. Jag inleder den med praktik på kirurgen på danderyds sjukhus. Hur pirrigt läskigt spännande som helst!!!!!

På frågan " varför blir du inte sjuksköterska direkt istället" svarar jag: FÖR ATT JAG VILL BLI UNDERSKÖTERSKA!!! PUNKT!

Så nu behöver vi inte fråga det något mer.

Ser fram emot förändringar även om det känns läskigt.

Imorgon ska jag träna. Imorgon ska jag börja träna igen kanske jag skulle säga. Tänk att trots att jag såååå gärna vill komma iform igen så är det såååå svårt att få tid för träning. Jag är trött på att känna mig som en gravid sälhona ändå så får jag inte till det. Känner mig så töntigt trött tjatig med att jag varje vecka varje måndag lixom ska börja igen. Gå, träna, springa, hoppa hopprep, dansa, ja allt allt. Håller i nån vecka sen tar livet över.

Ja ja, nytt försök imorrn. Fortsätter att vara lite tjatig. Natti

Alla djävlars dag 2013!

Ok, morgonen började som vanligt. Barn som säger " Godmorgon" till varandra så här: " Men sluuuuta då, flytta på dig, jag låg där... Skriiiik....

Vi tog varsitt barn. Jag drog nitlotten, den lille som i princip vägrade att göra något överhuvudtaget. Strax innan vi skulle åka upptäckte jag att plånboken INTE låg i min väska. Leta leta svettas svettas, hitta inte. Iväg, lämna liten gråtandes på dagis ville inte släppa stressad mamma. Stressad mamma åkte dit jag var kvällen innan men ingen plånbok. Den är fucking puts väck. Sen till jobb, ringa spärra, skit skit skit.

Hämtning av barn. Den lille sur och otrevlig. Skrik, gråt, psykomamma får utbrott väl hemma och kastar in i liten säng i litet rum. Liten somnade efter 10 min, sover ännu. Han somnade före kl 17 så jag ber en bön att han ska sova hela natten och INTE vakna kl 3 och tycka att det är en bra ide att gå upp.

Inga steg idag heller. Svullen mage, promenadångest, kräkfärdig efter länsning av paradisask och gelehjärtan.

" Mamma, tänk att lite socker och lite gris kan vara så gott"! Mmm, sen slutade jag med gelen iallafall.

Vi hade iallafall kul med hatten!

Variation förnöjer...ibland.

Liten är dj i bilen. Han har en egen spellista. Vi går från Looptroop rockers till crazy frog.

Härligt med variation som sagt.

Det bli aldrig som man tänkt sig!

Ett jobb igår med grymt halsont o lite febrig. Gick ok på kontoret men att sedan åka och ta hand om gamla kändes inte ok så det blev hemmakväll i soffan istället. Vi lurade liten att gladiatorerna inte skulle komma och la honom istället. Han var liten trött och kinkig. Halvvägs in i programmet så började stor klaga över ont i nacken eller under örat som sedan hamnade mitt i örat. Tokpanikont rätt snabbt. En halv alvedon som inte hjälpte. Ringde vårdguiden som som vanligt sög. En osympatisk kvinna som skrämde mig mer än hon hjälpte hade inget som kunde hjälpa annat än att vi kunde ge honom en halv ipren vilket vi gjorde. Sen isäng. Jag drog " ligga i ont i örat sängen" på en sned madrass på trekvarts för att stor skulle ligga högt. Han somnade vaknade somnade vaknade, gråtandes med lite lätt panik typ hela natten. Nu är det lugnare men vi ska till danderyds barnakut och låta dom kika på eländet. Vågar inte riskera en ont i örat natt till här.

Jag känner mig som om någon spöat skiten ur mig hela natten. Halsen värker lite fint och huvet känns som geggamojja. Det var ju jag som skulle vara skruttig och vara lite sjuk ju....

Livet med barn är som ett kinderägg!

Vi är inte riktigt sams, jag och bloggen.

Den vill inte som jag så nu sover jag istället. Imorgon blir det dubbel working girl igen. Nästan inte alls kul faktiskt!

Natti

Vi gick hem idag!

Stor är hemma o hostar lungorna ur sig. Ändå passade jag på när nollan regerade att dra ut honom i solen och snön för att hämta den lille med pulkan på dagis. Hostattacken med kräkvarning kom först på hemvägen.

En liten bild på oss... Eller ja, halva delar av oss då liten hade ett galet skrattanfall och gjorde allt för att inte vara med på bilden.

Dom bilderna ska jag titta på när barnen gör mig galen...så blir jag glad igen:)

Det är fan inte lätt att vara förälder!

Tålamodet tryter och man kastas emellan ilska, frustration, känslan av hopplöshet, skuldkänslor och en massa tvivel. Gör man rätt eller gör man fel. Om jag gör så här nu, hur blir det då sedan?

Jag blir så jävla arg ibland. Så fruktansvärt arg så jag skriker, svär och gråter. På mina barn. Japp, på mina barn. Inget jag är stolt över men det är sanningen. Jag tror att de är många föräldrars sanning. Även dom som alltid ger sken av att vara så jävla pedagogiskt korrekta hela tiden. Även dom måste balla ur ibland.

Det ÄR jobbigt med barn. Oro, tvivel, konflikter. Hela tiden, från start och resten av ditt liv. På olika sätt, olika mycket men alltid där. Det är jobbigt fast det är mysigt. Mysigt fast det är jobbigt.

Jag skulle inte vilja ha något ogjort. Jag skulle bara vilja kunna få lite mer egen tid som mig själv. Jag spyr på mig själv just nu i mammarollen. Den klär mig inte riktigt nu. Nu för en stund vill jag bara vara jag. Få slippa känna ansvaret för någon annan 24 timmar av dygnets timmar.

Om jag var rik så skulle jag ha en nanny. Inte hela tiden men då det blir riktigt riktigt jobbigt. Som nu. Hela familjen är konstant osams hela tiden. Hur ska man kunna stå enade i föräldrarollen när man känner att allt man gör blir fel? Irritationen tar överhanden. Blä just nu bara.

Hej då. Vi ses på Åland.

Ett 98 år gammalt liv tog slut imorse. Lilla fina gammelmormor for vidare. Det känns tomt, jättetomt. Hjärtat är lesset.

Vi tröstar oss med att hon är någon annanstans. Där solen skiner och fåglarna alltid kvittrar. Morfar är där oxå. Han har väntat i 33 år. Det är en lång väntan.

Puss å kram fina Adele. Vi ses på Åland i sommar. Där solen skiner och fåglarna alltid kvittrar.

'Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur'

eller iallafall inte gammal. Men who want´s to live forever?

Efter en helg på ett serviceboende eller äldreboende eller vad man nu vill kalla det så är jag kluven till att överhuvudtaget bli gammal. Synd att man inte kan välja det.

Men oj, vad jag svamlar. Självklart vill jag bli gammal. Vem försöker jag lura? Jag har ju dödsångest fast jag bara är 34 år. Närmar mig döden med stora kliv. Hualigen.

Det jag försöker säga är att jag är kluven till äldreboende. Det finns fördelar men också nackdelar. Jag och sonen kom och gick under fredagen och lördagen och i princip varje gång vi gick in och ut så satt det uttråkade gamla människor och vinkade till oss.

Kommer det så sällan besök så det på något sätt blev deras höjdpunkt på dagen? Att få vinka till oss? Nee, så illa kan det inte vara.

Man blir berörd när man ser gamla sitta och sova vid borden. Någon tittar upp när man passerar och vinkar frenetiskt. Någon sitter och stirrar i väggen. Sakta släpar sig någon fram. Någon kollar på klockan och undrar när maten, fikat är. När blir dom sysselsatta med något kreativt? Jag hann se på någon veckoplanering att bingon var på onsdag. Annars var det blankt. Vad fan gör dom resten av veckan. Hur mycket satsar våra politiker på våra gamla?

Förskolor samt skolor har idag höga krav på sig. Läroplaner mm. Aktiviteter, lära, äta, vila. Allt ska vara på schemat. Borde det inte se likadant ut på våra äldreinrättningar? Allt är såklart frivilligt men allt borde finnas där att välja. Fy fan för att hamna på ett ställe där man bara ska förvaras. Tills man dör.......

Undrar hur det ser ut runt om i sverige.....Jag kan inte döma just det här stället efter så kort tid. Min magkänsla säger mig att det faktiskt är ett bra ställe men generellt så kan jag tänka mig att våra gamla har det jävligt tråkigt på sin ålders höst. Speciellt om man har krämpor som gör att man blir lite mer oflexibel.

När vi lever i en värld där allt handlar om pengar så är det inte konstigt att det blir orättvist. Det finns väl ingen vinst i att satsa på dom som redan är utcheckade ur systemet. Intresset finns bara om man kan sätta vinst på det och vad vinner vi på att se till att våra gamla är aktiverade?

Fördelen att vara där är ändå att man inte sitter helt ensam. Frågan är om trösten är så stor att det finns fler i samma rum som bara sitter? Är det så här som jag tror eller är jag orättvis och dömer för snabbt? Jag vet inte.

Tänk om man ändå kunde komma över dom där krumelurpillren. Vilken ålder skulle jag välja då???

 

Det är så här vi vill se dom...

Tv-spel förstör våra liv.

Våra barn 8 och 3,5 år har helt tappat förmågan till kreativt tänkande. Den fantasifulla spontana leken är som bortblåst. Leksaker står bokstavligen och samlar damm här hemma. Till förmån för tv-spel, dator och smartphones. Inte nog med att dom blir kreativt dumma i huvet. Det är även konstant bråk hemma hos oss om dessa små apparater.

Barnen blir inte dumma i huvet av att spela. Det är vi föräldrar som blir psykiskt störda av allt jävla bråkande kring dessa prylar.

Jag förbannar den dagen som stora killen blev introducerad till vårt xbox. Nu även vår lille. Hade jag vetat att dom mer eller mindre skulle bli helt oförmögna att leka, då hade jag väntat 10 år till.

Klart att det är bekvämt ibland att sticka till ajfånen för att få lite ro men det blir helt klart för mycket av allting. Ett xbox, ett pst2, ett pst3. Ändå är det bråk för dom ska spela samma spel. Stora killen som har pst3 vill absolut inte dela med sig.

Dom skriker, tjatar, slåss. Vår familj känns inte normal och det är tröttsamt att börja varje dag, varje dag med bråk. Jag hinner få huvudvärk innan jag ens kommit fram till jobbet. Nu bråkar dom såklart inte bara om teknikens under. ALLT annat man kan tänka sig. Ibland undrar man om dom skulle döda varann på riktigt om man inte skulle ingripa.

Kommentarer om att det är vanligt syskonbråk hjälper oss inte. Inte heller analyser om huruvida den stora ålderskillnaden påverkar hjälper oss inte heller. Det går lixom inte att ändra på.

Vad fan i helvetes jävla skit ska man göra för att få slut på den här skiten???

Jävla prylsamhälle som dödar våra barns hjärnor inifrån. När kommer trenden " back to basics" inom alla områden?! Fucking kottar, pinnar och kåda!!! Längtar till semestern i stugan där det endast finns en tv med 3 kanaler på. Läääängtar!!!!!

Det är ödet som styr!

På vägen hem var jag tvungen att stanna bilen och fota lite. När jag står där vid bilen kommer en tjej fram till mig och frågar om jag kan hjälpa henne. Hon svettas trots att det är minus 15 grader kallt ute. Hon berättar att hon är diabetiker och hennes blodsocker faller fort. Hon känner att hon inte kommer hinna hem innan det blir riktigt illa. Jag säger såklart direkt att jag kan skjutsa henne dit hon vill. Vi hoppar in i bilen och jag skjutsar henne till centrum där hon jobbar. En mycket tacksam tjej kliver ur bilen och tackar så mkt för hjälpen.

Jag tänkte hela vägen hem från väsby att jag skulle stanna och fota men att det blev just där, där hon verkligen behövde hjälp, måste vara mer än en slump...

Så här vackert var det:

Två våldtagna bröst senare.

Att göra mammografi är inte kul. Att göra mammografi med pyttesmå bröst är verkligen inte kul. Kändes som om mina revben skulle knäckas sönder. Jag menar, inte direkt så jag kunde lägga upp brösten lite snyggt där på bordet. Det var ett jäkla dragande och klämmande för att få dom på plats. Tuttarna är typ sönderpressade MEN dom är FRISKA!!!!

Svullen bröstkörtel som känns som en knöl i ena bröstet. Ska hålla koll men det fanns inget i bröstet som inte ska vara där.

Som den polska lilla doktorn sa när vi var klara: " Så, torka bröst".

Det gjorde jag. Sen åkte jag hem med ihopklämmda värkande bröst men med ett leende på läpparna. Även magen hade slutat virvla.

Carpe diem

Inför livets allvar är vi alla lika.

Fem kvinnor i ett litet väntrum. Fina östermalmsdamen, två kvinnor med invandrarbakgrund, en medelklasskvinna som ser ut att komma från landet också lilla jag. Jag kan inte beskriva mig själv bättre nu än att jag känner mig så liten så liten.

Några läser, någon sitter med mobilen, någon sitter o skakar med ena benet och flackar med blicken också jag. Sitter med fjärilar i magen och verkar obekymrad, bloggandes på telefonen.

Jag är inte alls obekymrad. Jag är jätterädd. Magen snurrar som en virvel i en äcklig köttsoppa och jag vill kräkas.

Snart är det över.

En knöl!

Ja, den sitter där i bröstet. Har fått den klämd på och väntar på mammografi imorgon. Säkert ingenting säger alla. Klart jag hoppas på det men jag är inte en sån som tänker " det händer aldrig mig". Har sett och hört för mycket för att bara vara cool och lugn.

Jag är inte cool och lugn. Har en orosklump i magen. Helvetes jävla skit bara.

....

Rånad!

Åkte in till stan med stor idag. Stan - Sthlm City. Fantastiskt exotiskt för oss lantisar. Tog bilen in och ställde oss i sergelgaraget eller hötorgsgaraget som det faktiskt heter. Ok, jag VET att det är dyrt att stå i garage i stan MEN jag hittar inte inne i stan alls så för mig, att parkera någon annanstans är skitjobbigt. Iaf, vid utcheckningen blev summan 280 kr!!! För exakt TVÅ timmars parkering i ett garage som det alltid stinker gamla sopor blandat med avlopp i. Fick vädra bilen längs sveavägen hem. Bion gick på 225 kr plus lite snarr för 60 kr. Bensinpengar på det samt ett litet inköp på buttericks. Det blev ett snuskigt dyrt sthlm city besök. Just det, lägg till den där jävla trängselskatten. Fuck, vad dyrt det är att göra saker.

Lite bonus så fick vi se 4 st uteliggare varav en halvsatt utanför bion och skakade. Ett par kryckor låg brevid. Stor frågade lite sorgset om han skakade för att han var sjuk eller för att han frös. Jag sa att jag inte visste. Vi tömde våra fickor och gav mannen våra 12 kronor vi hade.

Ligger här i min varma säng och ångrar fortfarande att jag inte gjorde mer. Kunde ju ha gått och köpt mat och något varmt att dricka till honom. En lantis som jag som är så ovan att se hemlösa frysa och hungra på gatorna mår psykiskt dåligt efter en tripp i stan. Av många skäl kan jag lova att det dröjer tills nästa besök.

God natt