Jag borde börja med att skriva hur bra helgen har varit. Hur lycklig jag är som har en sån fin familj, släkt och vänner. Hur mysigt det ändå var i fredags att svärföräldrarna kom på en födelsedagsfika fast jag egentligen inte orkade. Hur mysigt det var i lördags med bror svägerska samt bästa vännen när vi bowlade och sedan åt mat tillsammans. Hur mysigt det var att inflyttnings äta korv hos mannens bror med familj i söndags. Det borde räcka så. Att bara skriva allt det där mysiga. Som alla andra gör. Men sån är inte jag. Jag måste få skriva ner alla mina nyanser. Ljust, mörkt och mittemellan.
Sen länge tillbaka är bloggen ganska mörk och fattig på skrivna rader. Kanske för att det är kaos i mitt huvud. Kanske för att jag inte hinner få ihop tankarna. Kanske för att jag inte kan synka tankar med skrivande? Jag vet inte. Kanske är det för att min mörka nyans har tagit över mig för mycket och jag orkar inte få det på pränt? Jag hoppas att det inte är så för det skulle göra så ont.
I grunden är jag ju alltid glad, rolig, nyfiken, helt galen, skrattar, gråter, 50 nyanser hela tiden. Utåt kanske jag fortfarande är allt det där och lite till men inuti mig kämpar det onda mot det goda och tyvärr så har dom onda tankarna tagit över alltför ofta. Det är som om jag har en magnet i mig som dras till elände. Jag dras till hemska historier och livsöden som hela tiden påminner mig om att inget är för evigt. Jag känner mig omgärdad av död vilket försvårar mitt sätt att bara leva lycklig. Jag försöker leva efter alla fina uppmaningar: Carpe Diem - Fånga Dagen. Lev nu. Lev varje dag som om det vore din sista............. Ändå dras jag ner i ångesten och paniken över att jag en dag ska dö och sen blir det bara svart. Det enda i världen som skulle kunna få mig att vilja dö är om det skulle hända mina barn någonting. Hela min värld tas upp av såna tankar just nu och det äter hål på mig.
Jag vill bara vara glad och njuta av livet. Göra det jag känner för. Älska, träna, äta mat, resa, allt som hör livet till. För mig som är lyckligt lottad att kunna göra allt detta.
Idag var jag hos läkaren. Han ville sätta mig på piller. Är inte det typiskt för dagens läkare?! Vi skriver ut piller så blir det bra. Vad hände med hjälp till självhjälp? Har förstått att det är lättare att sätta folk på piller. Kanske billigare än att låta folk gå i terapi? Vad vet jag. Jag vägrar piller. Jag har lugnande för att ta till om det blir för svårt. 3 ggr på fyra år har jag blivit tvungen. Thats it. Jag försöker inte vara duktig. Jag dömer ingen annan som äter piller. Alla fungerar vi olika. Jag vågar inte. Har för stort kontrollbehov för att låta min kropp tas i besittning av piller som messar med min hjärna. Då har jag hellre mina hjärnspöken kvar. Jag bad om en remiss för KBT igen. Till samma som tidigare. Det skulle vara hjälp för mig. Hoppas på att han får till det fort!
Så länge så får jag låta pennan glöda. Eller i detta fallet, tangentbordet. Min blogg, min ventil, min självhjälp, min terapi.
Kristian Gidlund - I kroppen min - gick bort i tisdags. Det påverkade mig såklart. Hoppas han har det bättre nu. Jag tror inte på liv efter döden men för hans skull så hoppas jag på att han är lycklig någon annanstans.
Vila i frid!
Sen länge tillbaka är bloggen ganska mörk och fattig på skrivna rader. Kanske för att det är kaos i mitt huvud. Kanske för att jag inte hinner få ihop tankarna. Kanske för att jag inte kan synka tankar med skrivande? Jag vet inte. Kanske är det för att min mörka nyans har tagit över mig för mycket och jag orkar inte få det på pränt? Jag hoppas att det inte är så för det skulle göra så ont.
I grunden är jag ju alltid glad, rolig, nyfiken, helt galen, skrattar, gråter, 50 nyanser hela tiden. Utåt kanske jag fortfarande är allt det där och lite till men inuti mig kämpar det onda mot det goda och tyvärr så har dom onda tankarna tagit över alltför ofta. Det är som om jag har en magnet i mig som dras till elände. Jag dras till hemska historier och livsöden som hela tiden påminner mig om att inget är för evigt. Jag känner mig omgärdad av död vilket försvårar mitt sätt att bara leva lycklig. Jag försöker leva efter alla fina uppmaningar: Carpe Diem - Fånga Dagen. Lev nu. Lev varje dag som om det vore din sista............. Ändå dras jag ner i ångesten och paniken över att jag en dag ska dö och sen blir det bara svart. Det enda i världen som skulle kunna få mig att vilja dö är om det skulle hända mina barn någonting. Hela min värld tas upp av såna tankar just nu och det äter hål på mig.
Jag vill bara vara glad och njuta av livet. Göra det jag känner för. Älska, träna, äta mat, resa, allt som hör livet till. För mig som är lyckligt lottad att kunna göra allt detta.
Idag var jag hos läkaren. Han ville sätta mig på piller. Är inte det typiskt för dagens läkare?! Vi skriver ut piller så blir det bra. Vad hände med hjälp till självhjälp? Har förstått att det är lättare att sätta folk på piller. Kanske billigare än att låta folk gå i terapi? Vad vet jag. Jag vägrar piller. Jag har lugnande för att ta till om det blir för svårt. 3 ggr på fyra år har jag blivit tvungen. Thats it. Jag försöker inte vara duktig. Jag dömer ingen annan som äter piller. Alla fungerar vi olika. Jag vågar inte. Har för stort kontrollbehov för att låta min kropp tas i besittning av piller som messar med min hjärna. Då har jag hellre mina hjärnspöken kvar. Jag bad om en remiss för KBT igen. Till samma som tidigare. Det skulle vara hjälp för mig. Hoppas på att han får till det fort!
Så länge så får jag låta pennan glöda. Eller i detta fallet, tangentbordet. Min blogg, min ventil, min självhjälp, min terapi.
Kristian Gidlund - I kroppen min - gick bort i tisdags. Det påverkade mig såklart. Hoppas han har det bättre nu. Jag tror inte på liv efter döden men för hans skull så hoppas jag på att han är lycklig någon annanstans.
Vila i frid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar