I den här sjuka världen!

Miljoner människor är på flykt bara i mellanöstern och vi i den rika delen av världen förväntas lägga 5 miljarder på julklappar denna jul

Lycka är

att vakna av en liten hand som stryker lätt över kinden. Små läppar mot mina. En liten varm kropp som kryper ner under täcket. Då spelar det ingen roll att morgonen fortfarande är mörk och kall.

Kärlek!

Bland bröst och speedosbrallor.

Jobbresa till Kreta. Mitt jobb har helt klart sina fördelar. Enda minuset är all inclusive även denna resa. Orkar inte ens dra hela grejen igen, bara att jag inte fattar den. Äta äta äta, samma samma samma i 7 hela dagar. Jag fattar att folk som dricker alkohol "tjänar" på det. Riktigt lyckat. En förutsättning är dock att dina smaklökar är ruttna för utspätt öl och vin i kran kan ju omöjligt vara gott. Förresten så måste smaklökarna även matmässigt vara ruttna för nån vidare gourmet smak är det inte heller där. Nu är detta baserat på 3 all inclusive resor ( alla gratis) men måste man göra fler än så för att "känna till" konceptet och faktiskt ha en åsikt om den? 

Jag saknar upplevelsen med att resa. Få se nytt. Se människor som bor och lever där jag är och hälsar på. Smaka ny mat. God mat. Mat med kärlek i. 

Den bästa resan vi gjort var för några år sedan, oxå till Grekland. Två olika öar, två veckor med två barn varav en var 3 år tror jag. Vi hyrde bil på båda öarna och upplevde. Så underbart. Det går faktiskt att uppleva även med barn. Det berikar ju även deras liv att få lite nya upplevelser. 

Jag skulle ju inte snöa in på det här nu. På Kreta är det nu kl snart halv 1 på natten fortfarande 25 grader varmt. Vi har just varit och kvällsbadat i havet. Sjukt nice. På dagarna är stränderna proppfulla. ( tillhör hotellet) Vattnet är dock mysigt. Är dock skrämmande många mini speedos som springer omkring på stranden och även vid poolen. Nu menar jag inte små söta storlek barn speedos utan män med tanga speedos. Det måste ju vara ett av dom osexigaste plaggen ever på en man. Går inte ens hem om han är snygg. Vill inte se mäns penisar avbildade i badbrallorn. Givetvis så kan jag inte låta bli att kolla trots att det ger mig rysningar i hel kroppen. Av obehag. Andelen kvinnor som går med bara bröst är oxå hög. Snälla, stoppa in dom igen. Punkt. Vi kan väl lämna lite kvar åt fantasin.

Pryd? Jag? Nej. Tycker bara det blir lite för mycket. Göm penis och bröst på stranden så blir jag nöjd. 

Nu ringer matklockan igen. Got to go. Bye bye

Wow, en Gentleman, eller...

Jag åker taxi varje dag. Blir hämtad på morgonen och lämnad på em. Imorse kom en ny man, annars är det oftast samma. När vi kom ut så öppnade han min dörr och jag gled in i bilen och han stängde den efter mig. Kände mig som en superstar. Så oerhört bekvämt med en sån service. Jag åkte min tur som en superstjärna fram till mitt mål. Väl framme satte jag handen på dörrhandtaget och skulle ta mig ut, men det gick inte. Barnlås. Vår chaufför fick alltså gå ur igen och öppna till oss. Bekvämt såklart MEN min superstar känsla lixom försvann. Han stod redo att öppna av gammal vana för att dom är barnlåsta. Inte för att jag är en superstar som absolut borde få dörren öppnad och stängd alltid. Inte heller för att han var en gentleman. Bara för att han var tvungen. 

Nåja, jag fick mina five minutes of fame ialla fall. Då kan man ju säga att jag ändå har tio kvar, ha ha.

( och "taxin" är samtrans, alltså taxi för funktionshindrade och är för min tjej, jag, jag hänger bara med) :) Som den superstar jag är, fniss

I min träningsbubbla

Där finns bara tid för träning. Jag ÄR träning just nu. Fick jag själv välja så skulle jag tillbringa all min tid utanför jobbet på gymmet. Jag har nämligen börjat få skörda frukten av mitt arbete. Jag ser skillnad. Jag känner skillnad och det känns så jäkla bra. Förutom att jag nästan kan se min kropp ändra form så blir det ju en bonus att migrän och skit håller sig borta lättare när kroppen är i balans. Jag känner mig så nöjd. 

För eller emot?

Politik är för många tråkigt men det går inte att komma undan. Två stora val ligger framför oss och det är dags att ta ställning nu. Mycket snurrar i mitt huvud. Främst debatten gällande SD. 

Hela situationen är så infekterad. Antingen så är du med eller emot. Det finns inget mellanting. Allt du säger granskas in i minsta detalj. Säger du något fel i hettans stund så riskerar du att hamna rejält i blåsväder. Som Ametist Azordegan, som i stundens hetta lät känslorna styra. På grund av detta har hon fått ta emot både hot och trakasserier. Det gör mig ledsen då Ametist verkligen är en person som gör gott i samhället. Vi lever i en demokrati där vi ska ha rätt att ha våra egna åsikter och tankar men idag måste man bita sig i läppen innan man talar vilket jag tycker är fel. 

Idag handlar den mest infekterade debatten om SD. För eller emot. Det som har blivi snett anser jag är att man generaliserar. Drar alla över samma kam. Den allmäna åsikten verkar vara att röstar du på SD så är du nazist, rasist. Det är ju lika dumt som att all världens muslimer skulle vara terrorister. Den debatten har vi gått igenom. Varför gör vi samma misstag gällande SD?

Jag är absolut igen sympatisör med SD men jag tror inte heller att alla som väljer att rösta på dem är rasister. Media har valt att endast lägga fokus på deras negativa del men dom har ju annat på agendan än invandringsfrågor. Det är nog snarare det som lockar väljare, hoppas jag ialla fall.

För egen del så struntar jag i vad dom mer vill för för mig räcker det att dom är emot invandring och öppna gränser. Det gör att jag inte lägger min röst där. 

I helgen var jag på konsert med Looptroop Rockers, ett av Sveriges absolut bästa band. Dom är emot SD vilket belystes under kvällen. Känslan att stå i publiken med hundratals andra och bara känna kärlek och inget hat var mäktig. Dock så startade detta mina tankar om orättvisheten att vi totalt dömer ut en grupp människor som är oliktänkande. När förvandlades vi till en grupp fotbollshuliganer? Inte supportrar utan huliganer, som spottar skit på dom andra?

Jag tror tyvärr, att vi ännu bara sett början på detta. Att det faktiskt kommer att bli värre vilket skrämmer mig. Jag tror att fokus  måste ligga på att vässa ner kanterna på båda sidor och öppna för en mer rumsren dialog. Det är inte så enkelt att det endast är svart eller vitt. Det finns så många fina färger däremellan och dom måste vi kunna hitta tillsammans. Vi kan inte kliva tillbaka, vi måste bara fokusera på att gå framåt, med mer kärlek tillsammans. För eller emot tillsammans. Går det?

Jag röstar på ett mer enat sverige. Vad gör du?

Dom pratar om kultur!

Jag hör bara supportrar, våld och död. Finns det en kultur i att supporta ett lag genom att misshandla och döda andra supporters från andra lag? Jävligt skum kultur isåna fall. Jag trodde det handlade om fotboll eller har den försvunnit någonstans på vägen.....

Är det någon skillnad på att vara supporter och fotbollshuligan eller är det samma sak? Om det finns någon där ute som förstår det här så förklara gärna för mig.

Det jag iallafall vet är att jag ALDRIG kommer att gå på en match. Jag kommer heller aldrig låta mina barn gå. Detta baseras självfallet inte bara på helgens händelse. Man har hört och sett så mycket genom åren. Man har förstått att många som går inte ens går för fotbollens skull. För att stötta laget. Nej, man går för att bråka med andra. Oliktänkande. Dom andra och vi. Är inte det förresten så som Sverige verkar funka idag?! Vi och dom! Ha, tillbaka till SD. Dom och deras anhängare är som en grupp skitdåliga supportrar som bara vill illa. Starka i grupp, skitsmå ensamma.

 Nej, jag spårar ur helt nu. Det jag egentligen bara ville få fram är att det är så sjukt sorgligt hur många skeva människor det finns i världen. Hur sjutton ska vi vända den rätt igen?

En tanke på helgen. På han som dog. På hans kvinna. På hans barn. På hans nära och kära. 

Så onödigt så onödigt

...

Bevara Sverige svenskt!

I ett mångkulturellt land som Sverige faktiskt är så är det ofattbart hur nynazistiska grupper kan få fäste. Det sägs att exempelvis SD alltså sverigedemokraterna får fler och fler röster. Det senaste jag läste var att många av moderaternas väljare hoppar över till just SD. Varför undrar man? Beror det på att fler och fler blir rasister i Sverige? Nej, självklart inte. Tror snarare att det beror på att SD kommer med nya tag, mycket som går emot det styre som vi har nu. Som jag förstår så har SD andra agendor utöver det faktum att dom vill " bevara sverige svenskt". Så har jag förstått det men i ärlighetens namn så måste jag tillägga att jag faktiskt inte har en susning om vad dom vill ,egentligen vill. Jag har lixom inte velat sätta mig in i det efter allt skit som det partiet hållit på med. För mig räcker det med att veta att dom drar vårt land i smutsen. De gör att jag aldrig skulle ge dom en röst. Aldrig någonsin.

Det jag undrar är dock, vad är dom så rädda för? Människor med andra kulturer? Människor med ett annat sätt att tänka? Människor som ser ut på ett annat sätt? Vi är ju alla bara just människor. Herregud vad trist om vi alla skulle se, tänka och vara likadana världen över. Då skulle ju utvecklingen stanna av helt. Vi skulle vara kvar i apstadiet, om vi ens lyckats ta oss dit. Sitta tillsammans håriga och käka loppor ur håret på varandra. 

Vad menar man med " bevara Sverige svenskt"? Ska Sverige bara vara för svenskarna? Då kommer ju nästa fråga, Vem är svensk? Har Sverigedemokraterna någon slags checklista för det? Om så är fallet så är vi tillbaka i Hitlers Tyskland vilket är oerhört skrämmande. Har världen inte lärt sig sin läxa efter förintelsen? 

I mina ögon så bevarar vi sverige svenskt genom att värna om våra svenska traditioner men det utesluter ju inte att vi även kan välkomna andra traditioner och kulturer. Det är ju det som gör oss rika. Att utbyta erfarenheter och upplevelser med varandra. Vara öppna och ta emot och ge. 

Jag är svensk. Min man är svensk med estnisk bakgrund. Min familj är alltså då svensk estnisk. Eller är jag inte svensk för att min mans familj kommer från Estland?

Min andra "familj" som jag arbetar i är från Iran. Dom har bott här i 20 år. Dom är svenska medborgare och föräldrarna har barnbarn som alla är födda i Sverige. Dom blandar svenskt och persiskt, kultur, tradition. Är dom svenskar i SD:s ögon? Förmodligen inte. Dom ser sig som svenskar efter så lång tid här. När dom åker till Iran åker dom inte längre hem. Hemma är Sverige. 

Jag vet ju vad jag tycker. Är nyfiken på hur SD gör sitt val bara, svensk eller inte? Eller egentligen så bryr jag mig inte. Jag älskar mina familjer. Svenska, Estniska, Iranska. Alla olika kulturer gör mig hel som människa. Fan, en av dom mest svenska människorna jag vet i Sverige är ju Zlatan Ibrahimovich. Finns det någon svensk som kan säga hans namn utan att spricka av stolthet?! 

Bevara Sverige blandat, mixat,galet. Svart, vit, röd, orange. Muslim, kristen, buddhist, ateist. Liten, stor, tjock, smal. I stället för att rensa ut för att vi är olika så kan vi väl istället rensa ut ohyran som finns. Pedofiler, våldtäktsmän, kriminella som skadar andra. Onda människor som bara gör skada. Dom kan vi rensa bort. Ja, osså Sverigedemokraterna då såklart.

Tack för ordet!

Dödsorsak - All inclusive döden

Ver ni vad man gör på en All inclusive resa? Man äter! Frukost, snacks, lunch, snacks, fika, snacks, middag, snacks, fika, snacks, frukost, snacks osv osv........ Man hinner inte med annat. Möjligtvis om man hoppar över något av målen. Mellan målen ligger man som en strandad val och steker sitt blekfeta illröda på utsatta ställen fläsk vid poolen. Då och då ropar den alltid glada busiga personalen ut små aktiviteter för att sysselsätta oss men närvaron är inte stor. Några få som deltar. Resten vänder lite trött på sina kroppar i solstolen och steker vidare. Måste ju vila innan nästa måltid.

Hinner inte skriva mer, dax för nästa måltid

Vi reser utomlands!

En analys från ett hotell med all inclusive någonstans i Spanien. Vid poolen händer mycket. Många olika människor på en och samma plats. Så fruktansvärt roligt att bara sitta och titta.

Typen äldre man med tonårskomplex, bandana knuten ovanför pannan, vita linnebyxor skjorta solbrillor ala åka skidor glas. Ses oftast med något slags skägg, mustasch el dylikt.

Typen solbadaren. Medelålders män, kvinnor , bruna som pepparkakor oftast i ganska bra trim. Känns igen på väldigt naket alt vita kläder ( för att framhäva den redan svarta solbrännan)

Typen solbadaren " wannabe". Oftast män, medelålders plus, feta, bleka och illröda. Ligger som valar vid polen och steker sitt fläsk, illröd på utsatta ställen men skiter i det och solar vidare. " Lite sol kan väl inte skada" Har alltid en kvinna vid sin sida som ivrigt smörjer sig själv men inte mannen:)

Typen Den tyske solbadaren. 

Han har koll på allt. Solar med solkräm, brun som en pepparkaka. Friskisknutte. SPEEDOS!!!! Han har koll på grejerna. En ding dong som alltid ligger på plats i dom alltid supertajta badbrallorna. Han glider fram lite glassigt vid poolen och tycker han är skitläcker. Inte allför sällan i hockeyfrilla. Macho man alltid med en kvinna vid sin sida. Vem har någonsin sett en casanova ensam?!

Sen har vi alla dom där mittemellan. Där jag själv platsar in. Vad säger jag om oss? Inte mycket. Vi är rätt ointressanta. Utmärker oss inte nämnbart. Någon enstaka som sticker ut i en  färgglad bikini eller galet ful hatt, annars inte alls märkvärdigt. Vi spenderar vår tid med att titta och förundras över alla andra. Dom som verkligen sticker ut.

Kanske vi bara kan kalla dom för Svenne Banan....

Lite mer gnäll

Ok, här kommer lite mer. Jag mår verkligen dåligt. Undrar om det kanske är influensan. Fast om det skulle vara det så skulle man nog veta säkert, har jag hört. Det värsta nu i min förkylning är att min panikångest gör sig påmind. Jag har nämligen ont i bröstet. Lixom långt in. Jag hostar ju inte. Detta gör att jag tror att det är något allvarligt fel på mig. Typ att jag har tränat tidigare fast jag varit sjuk och typ fått ärr eller något på hjärtat och smärtan är ett tecken på att jag håller på att dö. Herregud, jag både hör och ser hur galet det låter och att det inte alls är så sannolikt alls men jag är ändå skraj. Vad finns det annars för förklaring när jag inte ens har någon hosta i min förkylning?!

Jag skriver alltid ärligt. Om mig själv, mina tankar och mina känslor. Jag har blottat mig förut i min blogg men detta är nog ändå den sida som jag hatar mest att blotta. Den där sidan där jag framstår som galen. Helt utan rim och reson. Sådär så man inte vet om man ska skratta eller gråta. 

Hypokondri. Det är något som jag alltid skrattat åt. Suckat åt andra som har. Nu sitter jag likadant själv. Så jävla irrationellt. Så dumt dumt dumt. Jag ska försöka sluta nu. Den här sidan vill jag ju inte visa någon. Så jag skriver det här och lämnar det här. Så får det vara. 

Slutgnällt nu!

Lite gnäll!

Vi är i vabruari. Hemma med liten sen onsdags förra veckan. Under förra veckan blev tjejen jag är assistent åt oxå sjuk, förkyld vilket även jag fick smaka på i fredags. Har bara blivit värre under helgen. Nu ligger jag på soffan med dunkande snorfyllt huvud, nyser, snorar och är allmänt ofräsch. Känner att febern kommer krypande. Liten är hemma för att dagis är stängt. Stor är hemma för att även han började snora och hosta i helgen. Det känns som om förkylningarna bara står på kö. Jag är mitt upp i att äntligen se resultat i min träning då slår ännu en ny förkylning till. Så typiskt. Jag har inte varit helt frisk på månader vilket kanske är en bidragande faktor till att träningsresultat faktiskt nästan uteblir. Nej, jag har märkt skillnad styrkemässigt men jag är bara fokuserad på att se viktminskning just nu så träningen är omlagd till mindre styrka och mer kondition just nu. En minsknig på 3 cm i midjan och då blir man sjuk och kan såklart inte träna. 

Nu ska jag fortsätta min dag med OS, fast jag inte ens tycker det är så kul, grönt te, c-vitamin och en gnutta tyck synd om mig själv, brukar sällan hjälpa men ändå:)

Satsar på träning till helgen!

Prosit!

Det där med drömmar!

Drömmar är som ett parallellt universum. Tänk om man kunde styra sina drömmar. Bestämma i förväg hur natten ska se ut. Shit vad häftigt det skulle vara och vad mycket man skulle sova. Man skulle kunna göra allt det där som man i vanliga fall bara önskar man skulle få göra. Eller allt det där man velat men inte gjort. Samtidigt skulle det nog vara lite skrämmande oxå. Att kunna bestämma att inatt ska jag drömma om henne, honom eller vad som helst. Risken skulle då finnas att man går så mycket upp i drömmarna att ens verklighet inte längre blir lika verklig.

För mig ger ofta drömmar en känsla när jag vaknar. Ibland obehagskänslor ibland en ganska skön känsla. Ibland när man drömt om någon som man sen träffar nära inpå så kan det kännas jättekonstigt. Är det någon man känner väl så brukar jag tala om att  " jag drömde om dig inatt" men är det någon man inte känner så bra så kan det ju bli konstigt. Oavsett så kan känslan för mig sitta i länge.

Inatt hade jag en dröm om en person från förr. Känslan jag haft idag vet jag inte riktigt hur den känns om jag ska vara helt ärlig. Då är det jobbigt. Jag tror nämligen att drömmar är så mycket mer än drömmar. Förutom att hjärnan helt uppenbart bearbetar händelser, tankar mm i ens drömmar så tror jag att drömmar kan vägleda oss i livet. Kanske ge en liten fingervisning om vilken väg vi ska gå. 

Jobbigt om man bara drömmer mardrömmar. Då har man ju oftast bara en skitkänsla när man vaknar och hur hjälper den känslan oss i livet?

Jag kanske bara ska lämna det vid att sköna drömmar är sköna och mardrömmarna kan vi bara skita i.

Lite fredagsmys på det!

Puss å kram

Som Snövit!

Alltså vilken kvinna hon är den där Snövit. Går runt i trasiga kläder, har en ond styvmor. Blir nästan mördad i skogen av jägaren. Springer för sitt liv genom skog och mark i klackskor och klänning. Städar ett nergrisat hus där 7 små gubbar bor, fortfarande i klackskor och klänning.  Hon klagar inte en enda gång. Inte ens när den elaka styvmodern försöker döda henne igen. Hon trallar vidare och verkar allmänt lycklig. Men så får hon ju sin prins och dom lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag ska vara som Snövit ett tag. Snöra på mig klänningen och klackskorna. Min finaste sångröst ska få tralla melodier och livet ska få vara som en dans. Jag ska sjungandes städa huset och ta mig igenom en gigantisk hög med tvätt utan att klaga. När dom små kivas likt sju små dvärgar ska jag leende, sjungandes lösa upp de små orosmoln som finns. Sen lever jag lycklig i alla mina dagar.

Som Karlsson på taket skulle säga: Viiiiiisst, en annan dag.

Är jag verkligen så mörk?

Inser när jag läser bloggen att jag är rätt mörk. Mycket mörker omkring mig. Är jag verkligen så eller är jag bara rätt orättvis när jag beskriver mitt liv? Eller är det bara när det är mörkt som jag har behov av att skriva? Kanske som kontrast då de allra flesta bara skriver om sin lycka. Eller kanske mer rättvist, väljer att bara skriva om det som framstår som lyckligt? Det är en anledning till att jag sällan fastnar i andras bloggar. Dom känns inte ärliga. Det ger mig ingenting att läsa om andras lycka. Inte för att jag är missunsam på något sätt men upplever så många gånger att det lyser igenom. Verkligheten som man vet finns där bakom. Som att man lägger ner så förbannat mycket energi på att visa att det är så fantastiskt. För många är ytan så jävla viktig. Det som finns därunder stänger man in och visar inte. Sånt får mig att må dåligt. Såna människor ger mig inget. Känns inte ärligt.

För några veckor sedan hittade jag en blogg. En för mig riktig blogg. Där man är ärlig. Där man delar med sig av sig själv, både ljust och mörkt. Tankar, känslor. Jag känner igen mig. Som en andra halva av mig som sitter någonstans och delar med sig. Av sig själv. Det gillar jag. Verkligenheten. Ingen jävla yta. Inget skal. Bara riktigt. På riktigt.

Mitt mörker jag har. Det finns ljus oxå. Mycket ljus. Jag har ju 50 nyanser. Hela tiden. Jag är ingen olycklig människa. Jag har bara en tung ryggsäck Jag är mitt upp i att finna mig själv. Tror jag iallafall.

Den här veckan ska jag bara fokusera på saker som gör mig glad. Min träning står som nr 1. Jag behöver min träning så mycket just nu men jag måste få in annat oxå. Lätt att glömma hitta tid för annat. Vänner. Barn och familj finns dagligen så det tänker jag inte räkna in. Oavsett. Mer ljus denna vecka.

Vi ses i slutet av tunneln!

Fokusera på det braiga!

Just nu är jag bara sur. Mensig med svullen mage, onda bröst och humör som lilla My. Det är ju inte för intet som jag har fått det smeknamnet av kär vän. Trodde inte att jag någonsin haft pms, alltså premenstruella besvär som det så fint heter men nu vid 35 års ålder har jag insett det. Men om man fortfarande är sur när mensen lixom kommit igång, vad kallas det då? Pågåendemenstruella besvär? Men det blir ju ändå pms. Oavsett så är jag lite bitterfitta nu och låt gå för det nu då när jag faktiskt kan skylla på något.

Jag känner mig lite besviken. Besviken över saker som var på gång men inte blev som jag ville. Nu är frågan hur jag går vidare. Var jag ska lägga fokus. Allmänt så är fokus på träningen fortfarande hög och jag tycker att det går bra. Men i min karriär. Eller min obefintliga karriär kanske. Där händer inte mycket och jag vet inte alls vart jag är på väg, OM jag ens är på väg någonstans. Vill jag jobba som undersköterska? Vill jag fullfölja min plan? Vill jag nå mitt mål? Jag vet inte. Ärligt talat, jag vet inte.

Mitt problem är att jag fortfarande vill göra 100 olika saker. Jag kan inte bli satt i ett fack och sitta kvar där så länge. Jag måste röra på mig. Måste vidare hela tiden. Facken är bra en stund men aldrig perfekta. Kanske för att jag aldrig passat in tillräckligt bra. Jag är för udda för att passa in men ändå så tråkigt vanlig och normal. Herregud. Jag kan inte ena enas med mig själv om jag är udda eller normal längre.

Tillbaka till det där med bekräftelse. Jag är i en period just nu där jag söker bekräftelse hela tiden. Jag vill bli sedd och hörd. Jag vill söka mig dit jag kan bli bekräftad men jag orkar inte riktigt fram. Jag klarar inte att sätta på pränt med vad jag vill för jag är så rädd att skriva ner svart på vitt och sedan få det in my face om jag inte lyckas. Fegt va! Jag som annars skriver precis allt jag känner. Jag vågar inte skriva det jag helst av allt vill just nu, av hela mitt hjärta. Av rädsla för att blotta mig, för mig själv. Vänta, udda eller normal? Svaret blir udda. Så jävla udda just nu. För att jag är rädd? Att misslyckas?! Eller handlar det om att jag tror att det är det här jag vill för att sedan inse att det bara var då? Att jag sen kommer att ändra mig igen. Att jag bara söker. Bara fortsätter söka efter något jag inte vet vad det är. Shit, det blir djupare och snurrigare. 

Vad fan ska jag göra?

Ge mig bekräftelse!

Om grunden är dålig blir huset dåligt då? Hur viktig är grunden vi får i barndomen för byggandet vidare i livet? Kommer man hela tiden tillbaka till barndomen livet igenom?

Som sagt tidigare så söker jag ständigt efter bekräftelse. Jag hör hur svagt och negativt det låter när jag säger det men jag försöker se det som mognad att jag faktiskt ser och är medveten om det. Jag söker bekräftelse. Se mig. Hör mig. Älska mig. Det är skitjobbigt.

Jag har alltid velat vara en sån där cool tjej, en sån där tjej som alla gillar och som är trygg i sig själv. Kör sin grej och faktiskt på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker. Jag låtsas vara en sån tjej men det är inte sant. Jag har alltid låtsats vara så men det har alltid varit fejk. Under den tiden jag var den där coola,  hårda tjejen som rökte, skolkade och bråkade med lärare. Spottade vart än jag gick och hånade andra. Högljudd, skränig, rätt ocharmig på många sätt. Under ytan var jag ju inte sån men det syntes inte. I 8:an och 9:an var jag fruktansvärt ensam och mådde sjukt dåligt men det märkte ingen för mitt skal var stenhårt. Oigenomträngligt för dom flesta i min närhet. Det här är obeskrivligt jobbigt att skriva om men jag känner att jag måste, igen, i min resa efter mig själv.

Varför var jag sån? Var jag sån ens? Kanske jag bara har en skev bild av mig själv och valt att fokusera på det negativa? Hur uppfattade andra mig egentligen? Var det så illa som jag minns?

Jag blev bekräftad av mamma. Av pappa när han druckit något. Av mamma när pappa inte konkurrerade om tiden med henne. Han har krävt henne så många ggr att jag kände att hon bara var till låns. Nu kommer tårarna. Jag saknar min mamma. Obeskrivligt mycket. Hon finns men inte för mig. Det är så hårt. Hon finns inom räckhåll men ändå når jag inte fram. Han är i vägen. Av hela mitt hjärta ville jag att dom skulle skiljas när jag var mindre. Att han skulle försvinna ur våra liv. Det blev aldrig så men jag hoppas fortfarande.

Att han aldrig bekräftade mig, har det satt så djupa spår? Är det verkligen så viktigt för resten av ens liv? Om det är det, paniken växer då i mig och jag undrar, bekräftar jag mina barn då? Tillräckligt mycket för att dom ska bli trygga i sig själva och kunna stå på egna ben utan att ständigt bli bekräftade? Kunna göra saker fast kanske alla andra inte nickar och håller med? Det snurrar i mitt huvud nu och jag vet varken ut eller in.

Egentligen så vet jag oftast svaret själv på frågorna jag ställer men med en sjukt dålig självkänsla så vågar jag ibland inte tro på att jag själv faktiskt har svaren. Jag hör hur snurrigt det låter men det blev kaos i min hjärna nu. Jag blev fylld av saknad och känslan av tomhet. En stor del av mig saknas. En stor del av min identitet är på något sätt alldeles fel. Den saknar allt det där en mor och dotter ska ha. Kärlek, trygghet och, ja vad är det mer jag saknar? Bekräftelse?

...

Låt mig vara!

Sluta knacka på mig. Jag vill och tänker inte släppa in dig! Jag vill bara vara nu, uppe i mitt. Mitt i livet. Njuta. Längta. Planera. Drömma. Jag ser att du sitter på min axel och försöker ta dig in. För en kort mikrosekund kände jag dig idag men jag sopade bort dig fort. Likt ett hårstrå flög du bort. Jag hoppas att du dröjer dig bort länge. Länge för jag har inte tid för dig. Inte tid alls faktiskt.

Gå och fucka upp någon annans hjärna. Någon som förtjänar dig. Det finns många där ute att välja. Jag, jag är för snäll. För god för dig. För svag...

Du går under namnet ångest och jag vill inte ha dig!

Queen of the hall

Eller kanske "från helvete till paradis" passar bättre....

Att säga att gymmet är packat just nu är en underdrift. Det är trångt, varmt,svettigt och allmänt otrivsamt faktiskt. Alla dessa "oj nu har jag ätit så mycket i jul så nu ger jag nyårslöfte att börja träna på gymmet som jag kommer hålla i en månad" har intagit gymmet. Man mår illa. Idag kom jag ner till kaos. Det var människor överallt i entren, trappan och inte minst omklädningsrummet. Jag lyckades dock hitta ett skåp, bytte om snabbt och gick sedan mot andra hållet, bort från gymmet, mot simhallen. Bad en bön innan jag öppnade dörren och .... FUCKING PARADISET låg framför mina fötter. Inte en människa i hela 25 metersbassängen. Vattnet låg likt en spegel och bara väntade på mig. Nedsläckt och avkopplande musik, bara för mig!!!! Jag kan inte nog beskriva lyckan jag kände när jag likt en  sjöjungfru gled ner i vattnet. Jag hade glömt hur underbar känslan är när man glider fram i en alldeles stilla bassäng. Jag fick ett lyckorus i kroppen och 33 längder gick av bara farten. ( det kom några till människor sedan och det gjorde inget för jag hann ju tänka tanken vad som skulle hända om jag fick panikångest och skulle sjunka till botten där så i min ensamhet, he he) Panikångest ja, och sim, det är ju något speciellt för mig, såhär:

När min panikångest var som värst så gick jag promenader. Jag var som duracellkaninen. Det blev en drog, min terapi och det var otroligt effektivt men jag började simma oxå. Egentligen ganska konstigt för jag har alltid varit sämst på att simma. Beror ju såklart på det faktum att jag är rädd för vatten. På riktigt. Jag vägrar doppa huvet och skulle aldrig vara i en bassäng om jag inte bottnade. Så började jag. Min stora kille som då var 5 skulle börja simskola. Istället för att sitta och titta på så simmade jag. Under en lååång period simmade jag. Ensam, med sällskap. Tränade min vattenrädsla, tränade min simning. Från usel till ok. Idag kan jag simma så länge jag vill. Idag simmade jag 10 längder innan vila vilket är långt för mig. Blir ju bara 250 meter men för mig är det mycket. Skulle kunna klara längre men jag måste stanna och sträcka på nacken eftersom jag fortfarande vägrar doppa huvet under vattnet. Öron, näsa, ögon ovan ytan. Mm jag jobbar på det oxå. Iaf, det kom tillbaka till mig idag. Känslan jag hade varje gång jag simmade men minus rädslan. Idag var det bara underbart. Jag kände mig fri. Som en fisk, typ , fast utan gälar:) Känslan var härlig så nu tänker jag simma en gång i veckan igen.

Så var det med det!

Simma lugnt!

Pöss

( att jag blev lite övermodig i min lycka och fick kallsup både i munnen och i näsan tänker jag inte skriva om alls. Jag håller mig till försköningsversionen idag) 

Gonatt

Sitter i en väntsal

Men jag vet inte vad jag väntar på....

Kanske bara väntar på att min migränbubbla ska brista eller så är det något annat. Känslan av att vänta på något är rätt konstig. Jag hoppas på att det är något bra. 

Kanske det ändå är bra att inleda dåligt för då kan det ju bara bli bättre. Är det kanske bara spänningen i förväntan att det ska bli bättre eller så kommer något att hända? Kommer att tänka på Alice i underlandet. Kanske jag är Alice och bara väntar på mitt svarta hål? Där allt är som det ska men ändå helt fel?!

Ett svart hål brukar ju inte vara något bra men det beror väl på vad som finns på andra sidan? Jag bara pratar i gåtor och det är inte meningen. Det är bara så mitt liv känns just nu. Som en gåta som är helt omöjligt att hitta svaret på. Å andra sidan, är inte allas liv så mer eller mindre? En gåta man inte vet svaret på?!

Nuff said. Får ändå inte ut något vettigt av det här just nu. Nu ska jag jobba efter 2 morgonkoppar grönt te. Min tjej har varit dålig nu på morgonen med anfall så jag börjar lite senare. 

Slask it on, weather!

Vampyria.

Solen sticker för starkt i mina migränögon, jag sover på dagarna och bloggar på nätterna. Detta 2014 börjar knas. Jag gör för lite och tänker för mycket. Just nu har jag 34 saker som jag vill skriva om minst men jag måste fokusera på något, inte allt på en gång. Att det här året har börjat piss är redan konstaterat så jag fokuserar på det som varit tidigare. Typ förra året.

2013 inleddes med dödsfall. Älskad gammelmormor till mina barn dog. Bara några månader innan dog min älskade mormor. Jag sa upp mig från mitt bokföringsjobb och började i hemtjänsten på heltid. Jag blev klar undersköterska. Jag slutade på hemtjänsten och började som personlig assistent och är timvikarie på hemtjänsten igen. Hm, ja det var väl det i stora drag som hände. Just det, min ångest trängde sig på veckan innan semestern igen. Nu i form av dödsångest. Om ångesten jag hade innan, den man inte kan förklara var hemsk så är nog fan denna ännu värre. Den är nämligen helt logisk och kan inte viftas bort med att " ingenting kommer att hända" för det är ju inte sant. 

Sen jag slutade på hemtjänsten så mår jag bättre. Kanske för att dagarna inte består av sjukdomar, ålderdom samt ensamma människor utan framtid. Mitt nya jobb ger mig så mycket mer positivt. Så här.

Jag är assistent till en 28 årig tjej med epilepsi. Hon klarar i princip allt själv men pga alla anfall så har hjärnan blivit påverkad. En del av hennes hjärna är kvar i barnstadiet med prinsessor och dockor medans den andra är lite mer åt vuxenhållet. Hennes familj är från Iran och pratar persiska. Jag kan inte säga annat än att jag älskart! Jag i mitt supersvenssonliv får andra influenser från invandrade svenskar. Ah visst det låter supernördigt men jag är så glad att få uppleva något annat. Mat, språk, kultur på ett helt annat sätt. Jag håller på och lär mig persiska. Svårt? Nej. Inte att prata men att skriva, mm väntar nog med det:) I alla fall, jag trivs med mina jobbdagar, just nu men frågan är, vad vill jag?

Det finns en förväntan att jag ska jobba som uska nu när jag pluggat färdigt. Problemet är att jag inte ens vet om jag vill jobba som uska alls. Hm, har jag gjort detta förut? Ja, det har jag visst. Jag pluggade visst till makeupartist för några år sedan.... Har jag jobbat som det? Nej. Varför frågar man. Inte vet jag. Jag ville det då men inte sen och inte nu. På alla frågor svarar jag med frågan: Hur ska man veta vad man vill göra? Måste man bara göra en sak i resten av sitt liv?

Jag har sökt ett jobb. Ett jobb som jag har noll utbildning för och noll erfarenhet. Ändå sökte jag. Varför? För att det är en dröm som blivit ett mål för mig. Kommer jag att lyckas? Självklart! Ändå vågar jag inte ens för mig själv här tala om vad det är. Förhoppningsvis så kan jag skriva det när drömmen gått i mål snart! 

Fan, måste sova. För mycket rör sig i huvet. Vill vakna imorrn utan migrän. Har mått skit idag oxå. Trotsade för ett snabbt fikabesök i sollentuna centrum. Tjattrigt. Vill träna. Måste träna. Satans skithuve. 

Go natt

Tss sicken start då

Nyårsdagsmorgon - migrän. Hela dagen migrän, ingen medicin funkade. Ända fram tills idag, bara ont ont ont. Fick en liten paus mitt på dagen idag sen tillbaka ont på em. Tog min 6:e dos medicin så vi iallafall kunde äta på tacobaren och kolla filmen vi bokat med 9 åringen. Hundraåringen blev det. 

Nu är det sängläge igen och jag ber en stilla bön att jag ska få vakna upp imorrn utan migrän. Det får räcka nu. Jag ska återta kontrollen. Bara den här jävla mensveckan kan ta slut.

Hejdå migränen!

Ett nytt år!

Hatar fortfarande nyår dock så "firade" vi mer än vi brukar i år. Blev god mat på söder, Greken på hörnet. Fantastiskt god mat, även barnen åt, bara det lixom. Väl hemma blev det tv och vänta på tolvslaget. Stod inomhus med skrajsen kanin i famnen och kollade på infernot utomhus. Den lille sov igenom allt vilket är märkligt för det smällde som fan här. Vi lyckades på andra försöket få iväg en lykta. Tror den kom fram till mormor och mormor.

Lika mycket som jag hatar nyår så hatar jag även nyårslöften. Alla dessa desperata försök till förändring. Ett nytt år, en ny början. Åh snälla, bespara mig allt sånt. Så jävla klämkäckt. 

Året 2013 var väl ok. Tror 2014 blir bättre. Tar en dag i taget. Har en del mål men det har inget med att det är nytt år att göra. Bara saker jag bestämt mig för. En del drömmar som blivit mål som jag ska gå i mål med.....mm just så.

En och en halv timme in på 2014 och jag kan lugnt konstatera att mitt sömnbehov inte alls har minskat. Sjukt trött och kommer vara zombie imorrn så jag avslutar här. 

Men va fan, ett löfte kommer här ändå. Jag lovar att blogga oftare än under 2013. He he, det blir inte alls svårt:) 

Gonattizzzzz