måndag 28 december 2015

Influensa på menyn

BAM! Ba sådär kom den för en vecka sen. Jag har legat hela julen, ja utom på julafton, då var jag uppe på alvedon och ren vilja. Dagen efter var jag ännu sämre. Jag måste dokumentera för att minnas. Nästa år när influensavaccinet kommer och jag skrattar åt folk som vaccinerar sig som INTE tillhör en riskgrupp, då ska jag läsa och minnas detta. 

Det började med halsont och förbannat ont i kroppen, sen kom febern som sedan följdes av hosta, bihålor, öronsus och knaster. Sen har det lixom skapats en slags bubbla omkring mig som inte går att beskriva. Allt låter konstigt i öronen, höga ljud så jobbiga och jag blir bara så trött så trött. Hjärtklappning och kallsvettningar. Nu en vecka senare gör inte halsen ont och febern är inte alls hög, bara lite men allt annar kvarstår. Jag fortsätter vänta. Och jag ska minnas, det ska jag minsann göra!!!

tisdag 1 december 2015

Acceptera det du inte kan påverka.

Visst låter det enkelt!? För det är ju det, eller.... Jag tillhör den gruppen människor som aldrig har en vilande hjärna. Den grubblar, analyserar, snurrar alltid. Det låter som en hjärna som man kan tänka att den producerar mycket kreativt. Vackra tavlor som kommer fram eller annat vackert kreativt skapande, men nej. Inget sådant vackert. Bara en massa tankar som vridits och vänts i det oändliga. Tankar kan iuförsig också vara vackra men i mitt fall är det bara mest förödande för mig själv. Jag blir så trött. Ofta stressad. Rastlös.

Jag går i kbt. Fattar inte hur man kan gå ett helt liv och inte ha provat. Det är fantastiskt. Man får chansen att gå in i sig själv och verkligen ifrågasätta sig själv på ett annat plan. Detta är min runda nr 2. Första gången var när min ångest fullständigt drog ner mig för 6 år sedan. Idag är jag starkare än ångesten tack vare kbt:n men jag måste ändå kämpa. Ångesten är också stark. Riktigt stark och den kommer när livet verkligen utmanar en på alla plan. Där är jag nu.Igen.

Någon sa att livet ger en inte mer än vad man orkar bära. Om jag vänder mig bort från mig själv och ser mig omkring så tycker jag inte att det kan stämma. Inte ens i mitt fall stämmer det.

Jag lär mig acceptans. För att överleva. Acceptera det du inte kan påverka som händer i ditt liv. Att acceptera behöver inte betyda att du nödvändigtvis tycker om det som händer men för att kunna gå vidare så måste acceptansen in där. Det är svårt. Mycket mycket svårt för en ständigt grubblande hjärna som vill ha svar på allt. Jag kan acceptera att du tycker jag är knäpp, det klarar jag MEN jag MÅSTE få veta VARFÖR!!!! Min hjärna klarar inte att du säger A men inte B. Jag bara måste veta!!! Analysera!!! Det kommer göra mig hjärndöd en dag.


torsdag 29 oktober 2015

När livet står still....

och man bara önskar att något ska hända. Det liksom är som en rastlöshet som stegrar sig i kroppen. En frustration som bara växer. Jag går bara och väntar på något hela tiden. Ändå lever jag nu. Jag lyckas hålla fötterna på jorden. Här och nu. Väntan vill ändå ta över. 

Annars tänker jag bara acceptans just nu. För allt som hänt. Att acceptera. Jag har lärt mig att det inte är samma sak som att nödvändigtvis gilla det som händer men för att kunna gå vidare, släppa, så krävs det av mig att faktiskt acceptera det som skett och sluta låta det äta upp mig och min hjärna. Den behöver vila. Jag behöver vila nu. 

Jag ser så fram emot denna helg. Lugn, ro, frid, vackert, stilla, kärlek, saknad, ljuset, värme, gemenskap och än en gång kärlek. Det är alla helgons för mig. Den vackraste helgen på året. Inget halloween för oss i år. En 6 åring som just nu tycker att det bara är läskigt. Så ska det inte vara så vi gör allt det andra istället. 

Suss gott

måndag 6 april 2015

Personlig assistent lika med dålig lön och dåliga villkor.

Jag jobbar som personlig assistent med 35 timmar i veckan. Min anställning kallas för schemalagd timanställning där jag har en garanti på 35 tim i veckan. Om hon jag assisterar blir sjuk och familjen tycker att jag inte måste komma så står jag utan lön. Om familjen bestämmer sig för att åka på semester så står jag utan lön, som nu. Mellan den 8 - 29 april åker hon till Iran på semester och jag är kvar hemma, utan lön. Att säga att jag känner mig stressad är en underdrift.

Trots att jag arbetar 35 timmar per vecka så är lönen så fruktansvärt dålig så jag klarar mig inte på min lön. Timlönen ligger på 140 kr och då är 12% av det semersättning som jag egentligen borde spara undan för att kunna 
få den utbetald när jag är ledig men dom 12 procenten har jag inte råd att lägga undan varje månad så semestern måste planeras mycket noga. Att vara ledig ex hela juli går inte för då får jag inte en krona utbetald månaden efter så jag får ta en del i ex juli och en i augusti. Det suger att vid 36 års ålder inte kunna klara sig på det man tjänar. Bostadsbidrag är ett måste samt även barnbidrag men det behöver man åtminstone inte skämmas över att man får. 

För någon månad sedan så fick jag ett extrajobb och där hoppas jag kunna få pass nu när hon är bortrest. Blir det dock inga så vet jag inte vad jag kan göra. Det blir kanske att söka socialbidrag.

Att arbetsgivare får behandla anställda som detta privata kooperativ gör är skamligt tycker jag. Att man som anställd kan stå utan lön lite hipp som happ är skrämmande. Vid hastiga händelser som att jag blir "arbetsbefriad" för att familjen har andra planer en dag, att jag står utan lön säger kooperativet inte är okej. Det finns en regel att en schemaändring ska ske två veckor i förväg men inget händer om det inte följs. Jag kan tycka att vid sådan händelse borde min lön betalas ut som vanligt. Kooperativet säger att så kan man inte göra dock så har jag rätt att arbeta in förlorad tid då jag är garanterad 35 timmar i veckan. Låt oss säga att detta händer varje vecka så jag i princip ligger minus kanske som minst 8 timmar varje vecka. Hur sjutton ska jag kunna jobba in dessa med bla 2 barn som kräver sin tid?

Att lönerna ligger lågt inom vård och omsorg är inget nytt men jag tror att det är många som inte riktigt förstår hur illa det egentligen är. Jag är 36 år gammal, är utbildad undersköterska, har arbetslivserfarenhet på 18 år inom olika branscher. Min fulla lön idag på 35 timmar i veckan blir på en månad 19 600 kr före skatt. Efter skatt pendlar lönen mellan 10 - 15 000 netto. Allt beroende på hur många timmar jag skramlat ihop. Just nu bor jag ensam med 2 barn varannan vecka. Förutom att bara leva med allt vad det innebär så har jag en hyra plus el på ca 7 500 kr i månaden. Som sagt, utan bidrag skulle jag inte ha råd att leva alls. Med bidrag har jag råd med hyra, el och räkningar men inte så mycker mer än så. Stress är det enda ordet som dyker upp i mitt huvud just nu.

Det finns dom som har det mycket värre. Så är det alltid. Det hjälper dock inte mig. Att det pågår en debatt just nu om att Sverige måste hjälpa utländska tiggare gör mig upprörd. Självklart ska vi hjälpa andra men när hjälpbehovet är stort för många av våra egna då kan vi inte prioritera att hjälpa resten av världen. Jag i min siutation är inte unik på något sätt. Många har svårt att klara sig. Många av oss som faktiskt lever bor OCH arbetar här men som ändå inte får vardagen att funka ekonomiskt. 

Ska jag verkligen behöva be om ursäkt för att jag inte ger bort mitt småskrammel till utländska tiggare utan behåller det själv för att själv kunna köpa mat till mig och mina barn? Det dåliga samvetet vägrar jag att ha. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Sverige vaknar upp och börjar värna om alla som arbetar i vårt avlånga land idag. Inte bara högt uppsatta chefer ska klara sig bra. Vi som arbetar i vården ska också ha mer än skäliga löner. Stannar vården så stannar Sverige!

Sug på den karamellen Sveriges politiker! 


söndag 5 april 2015

Det bästa med Skåne

Sol sol och mera sol. Stranden är sagolik trots vinterkläder på. Vi myser på det!

Glad Påsk från Simrishamn!








lördag 7 februari 2015

Livet



Här ligger jag i en våningssäng, i en stuga på 55 kvm och funderar på allt bra, allt dåligt och vad jag vill egentligen. Hur ska man veta när man inte vet? Hur ska man komma fram till vad man vill när man inte vet?

Jag vet att jag önskar att jag inte skulle ha hamnat här. Att allt skulle varit bra på alla plan. Att livspusslets alla bitar skulle stämma men gör det någonsin det, för någon alls? Tiden går, livet går och hur ska man synka det med alla förändringar? I livet runtomkring, inuti sig själv? Är det ens möjligt?

Något som för ett år sedan var alldeles otänkbart är nu verklighet, för mig, för andra. Tiden ska läka sår och tiden ska tala om vad som är rätt eller fel. Betyder det att det är tiden som styr våra liv? Att vi bara anpassar oss efter det som sker? Att vi egentligen inte alls styr själva? I såna fall blir det ju enkelt. Jag ligger kvar och väntar det som sker....

Tack tiden, gör mig rätt

lördag 20 december 2014

I den här sjuka världen!

Miljoner människor är på flykt bara i mellanöstern och vi i den rika delen av världen förväntas lägga 5 miljarder på julklappar denna jul

söndag 12 oktober 2014

Lycka är

att vakna av en liten hand som stryker lätt över kinden. Små läppar mot mina. En liten varm kropp som kryper ner under täcket. Då spelar det ingen roll att morgonen fortfarande är mörk och kall.

Kärlek!

tisdag 2 september 2014

Bland bröst och speedosbrallor.

Jobbresa till Kreta. Mitt jobb har helt klart sina fördelar. Enda minuset är all inclusive även denna resa. Orkar inte ens dra hela grejen igen, bara att jag inte fattar den. Äta äta äta, samma samma samma i 7 hela dagar. Jag fattar att folk som dricker alkohol "tjänar" på det. Riktigt lyckat. En förutsättning är dock att dina smaklökar är ruttna för utspätt öl och vin i kran kan ju omöjligt vara gott. Förresten så måste smaklökarna även matmässigt vara ruttna för nån vidare gourmet smak är det inte heller där. Nu är detta baserat på 3 all inclusive resor ( alla gratis) men måste man göra fler än så för att "känna till" konceptet och faktiskt ha en åsikt om den? 

Jag saknar upplevelsen med att resa. Få se nytt. Se människor som bor och lever där jag är och hälsar på. Smaka ny mat. God mat. Mat med kärlek i. 

Den bästa resan vi gjort var för några år sedan, oxå till Grekland. Två olika öar, två veckor med två barn varav en var 3 år tror jag. Vi hyrde bil på båda öarna och upplevde. Så underbart. Det går faktiskt att uppleva även med barn. Det berikar ju även deras liv att få lite nya upplevelser. 

Jag skulle ju inte snöa in på det här nu. På Kreta är det nu kl snart halv 1 på natten fortfarande 25 grader varmt. Vi har just varit och kvällsbadat i havet. Sjukt nice. På dagarna är stränderna proppfulla. ( tillhör hotellet) Vattnet är dock mysigt. Är dock skrämmande många mini speedos som springer omkring på stranden och även vid poolen. Nu menar jag inte små söta storlek barn speedos utan män med tanga speedos. Det måste ju vara ett av dom osexigaste plaggen ever på en man. Går inte ens hem om han är snygg. Vill inte se mäns penisar avbildade i badbrallorn. Givetvis så kan jag inte låta bli att kolla trots att det ger mig rysningar i hel kroppen. Av obehag. Andelen kvinnor som går med bara bröst är oxå hög. Snälla, stoppa in dom igen. Punkt. Vi kan väl lämna lite kvar åt fantasin.

Pryd? Jag? Nej. Tycker bara det blir lite för mycket. Göm penis och bröst på stranden så blir jag nöjd. 

Nu ringer matklockan igen. Got to go. Bye bye