Att se alla dessa människor som lider och inget kunna göra. Det gör så ont i hela hjärtat. Mammor och pappor som letar efter sina barn i rasmassor. Barn som letar efter sina mammor och pappor.
Plötsligt känns alla mina, alla våra problem så fruktansvärt små. Obetydliga för stunden.
När jag lägger mig och sover så känns det som om jag blundar lite hårdare än vanligt. Kanske för att somna fort och få bort alla bilder från nyheter runt om i världen. Kanske för att jag så intensivt önskar att när jag vaknar så har inget av det som dom rapporterat om på nyheterna verkligen hänt. Inga människor som lider, inga människor som dött.
Men jag blundar ju inte.......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar