Mitt yrväder!!!! Aj aj aj caramba. Han gör oss tokiga. Som en orkan drar han fram och lämnar spår överallt. Allt ska öppnas, stängas, plockas upp, plockas ner, gömmas, hittas, undersöka, kastas....u name it. HAN är precis överallt. Går det att klättra upp ja då är han där. Farligt? Javisst, det blir mer spännande så. Säger mamma och pappa NEJ, då blir det ännu mer spännande. Ordet NEJ har lixom oftast inte fastnat. Ibland gör det det och då blir han så förbannad så han kastar sig på golvet, skriker, slår, ja helt jävla skogstokigt förbannad blir han....och gråter så klart.
Till alla er föräldrar vars barn jag har kollat snett på genom åren och väst: Skitunge till vill jag säga: Förlåt! Jag har nu förstått att det inte alltid är vi föräldrar som bär ansvar över våra änglars beteende. Mitt första barn har alltid varit en liten ängel, lätt att ha att göra med och framför allt att ha med sig. Jag vet annorlunda nu med mitt andra barn. Han är absolut raka motsatsen och ibland undrar jag om han egentligen tillhör trollen.
Helt galen blir man ofta här hemma MEN mitt upp i allt detta, när man hittar honom sittandes uppe på storebrorsans skrivbord mitt bland alla ihopbyggda legodelar, med huvudet på buzz lightyear i handen, med det där busleendet i hela ansiktet DÅ kan man inte göra annat än att skratt. Sötare finns nog inte i just denna stunden. Då är vi tillbaka på dom där ögonblicken som vi ska ta till vara på. Dom som ger oss styrka att neja och plocka vidare efter orkanen som snart sveper vidare.
jag fick en skitunge först och har alltid hävdat att det är bäst, för får man det som nummer två så får man chocken chocken chocken.
SvaraRaderaright??
Jag skriver under på det!
SvaraRaderakram