När jag har det jobbigt så brukar jag försöka tänka på andra som faktiskt har det värre. En del tycker inte att man ska göra så för då tar man kanske inte sina egna på allvar. Det tror inte jag. Ibland behöver man få lite perspektiv på sin egen egentliga tillvaro genom att kanske just se hur andra har det.
Jag har ju mått rätt dåligt ända sen i somras med mina ångest och panikattacker. Just nu är läget dock ganska lugnt. Jag tar och har tagit min situation på fullt allvar och arbetar hela tiden med att bli bättre. Tack till min familj som har utökats med fler vilket jag är så glad över. Tack för allt ert stöd. Iaf så igår när min vän gick bort och jag kände flera ggr under dagen att mitt psyke ville spela mig ett spratt genom att få mig att fokusera på andningen så fick den inte taget om mig riktigt. Jag tänkte hela tiden på vilket helvete hans familj går igenom nu och det fick mig att på något sätt inte låta det få grepp. Jag menar, det är ju bara i mina tankar och igår hade jag inte tid med mina hjärnspöken. Kändes så löjligt på något sätt att må så dåligt över ingenting när jag tänkte på alla i hans familj som verkligen på riktigt mår så dåligt över något hemskt som faktiskt har hänt. I jämförelse så kändes det löjligt att må dåligt över något som jag tror ska hända men inte kommer att göra. Apropå det där med att jämföra. Jag insåg att mina problem inte är så stora och jag ska inte låta dom ta över.
Förutom att jag kände han som gick bort så är även hans fru en barndomskompis till mig, sen har jag även jobbat med hans mamma som är helt underbar. Herregud hur tar hon det här? Kanske tar jag reda på det idag, kanske inte. Jag vet fortfarande inte vad eller hur jag ska göra med något. Det är så svårt....
"Var mot andra som du själv vill att andra ska vara gentemot dig"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar