Lev i nuet....

Lite läsning som gör ont men ibland ett måste för att man ska uppskatta det man har och ta till vara på varje dag i ens liv.....

http://annajansson73.blogspot.com

Rosa bandet galan.....

Såg ni den? Det gjorde jag och grät i stort sett hela kvällen. Efter inslaget om Anna som gick bort i bröstcancer gick lixom tårarna inte att hejda. Har dessutom nyss suttit och läst hela hennes blogg. Svårt att inte bli påmind om min barndomsväns liknade situation. Det är så jävla orättvist. Det enda jag lixom andra kan göra är att stödja cancerfonden och hoppas på att vi en dag kan få stopp på alla cancerformer som tar så många liv helt i onödan.

Jag själv har så mycket funderingar just nu. Jag är så oerhört rädd för att jag en dag ska tas bort för tidigt från mina älskade barn. Att dom ska växa upp utan sin mamma. Att jag bara ska vara ett minne för dom. Min lilla skulle inte ens ha några minnen av mig då han ju bara är snart 1 1/2 år. Alla såna tankar och med vetskapen om att det faktiskt kan hända får mig ofta att gråta just nu. Det är oxå så oerhört jobbigt att prata om vilket gör att jag istället skriver här.

Igår var jag tvungen att mitt i galan faktiskt gå från tv:n, smyga in i barnens rum och bara få lukta lite på dom, ge en puss och en smekning över kinden. Jag ville lova dom att jag alltid ska finnas här men det vet man ju faktiskt inte.

Min stora kille som snart är 6 satt med en stund vid galan. Efter en stund såg jag på honom att han hade funderingar i huvet. Jag tyckte han såg ledsen ut och förstod såklart att detta prat om mammor och sjukdomar såklart påverkar. Jag frågade vad han tänkte på men det ville han inte säga. Vi gick istället in och la honom och kramen jag fick var längre än vad den brukar vara. Efteråt grät jag för att jag kände att jag oroat honom. Jag vet ju hur det känns att ha funderingar som gör att man blir rädd och det vill jag ju inte ge till honom.

När jag var liten så var det tryggaste som fanns var att vara i mammas armar. Jag minns inte när jag var i min mammas armar senast. Det var längesen hon gjorde så jag kände mig trygg. Vi har ju ingen kontakt så det är inte så konstigt. Jag saknar min mamma. Hon borde finnas för mig nu när jag bara är ledsen och gråter. Vem tröstar en gråtande mamma när man inte har en mamma och egentligen inte vet varför man gråter?

Jag kanske har mycket sorg i mig just nu. Oftast kommer den ut med ilska men just nu bara med tårar. Det kanske är bra att det kommer ut?!

Den här sorgen som jag upplever nu, känner andra den oxå? Kärleken till ens barn är ju så överväldigande och tanken på att den skulle förloras gör ju ont.

Nu vaknade min lilla fina. Verkligheten kallar.....

Lycka och sorg.

Idag träffade jag min kompis vars man gick bort i leukemi i januari. Vi sprang på varann på ica och jag drabbades genast av dåligt samvete för att jag inte tagit mig dit och hälsat på. Fan jag tänker på henne sååå ofta, henne och Pär och barnen. Jag vill ju så jävla mycket men hinner inte med.....hinner inte med mig själv. Lustigt för jag var vid Pärs grav idag och såg stenen som kommit på plats och satte nyplockade blommor i en vas. Att se stenen var som ett slag i magen. Allt blev så verkligt helt plötsligt. Jag går nog som många andra och väntar på att han ska dyka upp. Bara komma gåendes och bara leva.Ofta när jag ser en pappa med barn så tänker jag på Pär och häromdagen såg jag en kille som var så jävla lik så jag fick hjärtklappning och kunde inte sluta stirra. Det var skitjobbigt. Idag när jag satt vid graven och läste hans namn så förstod jag lite mer att han är borta och det känns verkligen så tungt. Jag och Pär hade ingen nära relation till varann, har skrivit om vår relation här förr MEN jag tyckte så mycket om honom ändå och har gjort ända sen första gången jag träffade honom.Jag tror många känner som jag. Han var en sån som man bara tyckte om. Saknaden är stor.

Hans fru och jag bodde i samma område när vi var små och hon har oxå en speciell plats i mitt hjärta. Hon, lilltjejen som bara alla älskade. Hon var liiiten och söt och jättesnäll. Vi brukade hoppa hopprep, hage och bada i deras pool. Sen hade hon ett barbiehus som vi brukade leka i. På deras tomt hade dom en helt gigantiskt stor pil som var som en stor koja. Ofta lekte vi burken där och många ville gömma sig i pilen;) Hon och lillanders var ett par och det var dom rätt länge.........sen hittade hon Pär och resten vet vi........

När jag träffade henne idag så sa hon att hon börjat blogga. Jag har läst alla inlägg just och gråtit. Känt sorg men även lycka. Jag vet inte hur det är att mista sin käresta men jag vet vilken resa hon just påbörjat genom sig kbt som hon går på nu. Det gör mig glad för jag tror att det kommer att ge henne lika mycket som det har gett mig. Vi bestämde att vi skulle höras av nästa vecka och ses. Det vill jag verkligen och ska verkligen göra det nu.

Jag vill så mycket hela tiden och även om jag faktiskt försöker att leva nu, varje dag så hamnar man ibland lite efter.......senaste veckan är det som om livet bara rullar på och jag hinner inte med.......Hur fan gör man för att bromsa och hinna hoppa på igen? På det där tåget som bara skenar..........

Ska på jobbresa till Riga imorrn och kommer åter på fredag morgon. Ett ovanligt avbrott i vardagen kanske får mig på igen.......sen på fredag kväll blir det picnic med tjejerna och sen kanske en liten öl på uteserveringen på tegel.......Spännande? Ja med fina vänner blir allt bra! Dom får mig nog på banan igen........alldeles säkert;)

Att må dåligt...

När jag har det jobbigt så brukar jag försöka tänka på andra som faktiskt har det värre. En del tycker inte att man ska göra så för då tar man kanske inte sina egna på allvar. Det tror inte jag. Ibland behöver man få lite perspektiv på sin egen egentliga tillvaro genom att kanske just se hur andra har det.

Jag har ju mått rätt dåligt ända sen i somras med mina ångest och panikattacker. Just nu är läget dock ganska lugnt. Jag tar och har tagit min situation på fullt allvar och arbetar hela tiden med att bli bättre. Tack till min familj som har utökats med fler vilket jag är så glad över. Tack för allt ert stöd. Iaf så igår när min vän gick bort och jag kände flera ggr under dagen att mitt psyke ville spela mig ett spratt genom att få mig att fokusera på andningen så fick den inte taget om mig riktigt. Jag tänkte hela tiden på vilket helvete hans familj går igenom nu och det fick mig att på något sätt inte låta det få grepp. Jag menar, det är ju bara i mina tankar och igår hade jag inte tid med mina hjärnspöken. Kändes så löjligt på något sätt att må så dåligt över ingenting när jag tänkte på alla i hans familj som verkligen på riktigt mår så dåligt över något hemskt som faktiskt har hänt. I jämförelse så kändes det löjligt att må dåligt över något som jag tror ska hända men inte kommer att göra. Apropå det där med att jämföra. Jag insåg att mina problem inte är så stora och jag ska inte låta dom ta över.

Förutom att jag kände han som gick bort så är även hans fru en barndomskompis till mig, sen har jag även jobbat med hans mamma som är helt underbar. Herregud hur tar hon det här? Kanske tar jag reda på det idag, kanske inte. Jag vet fortfarande inte vad eller hur jag ska göra med något. Det är så svårt....

"Var mot andra som du själv vill att andra ska vara gentemot dig"

Tomt...

Känner mig tom,,,,,, fick ett sms 2 minuter efter mitt första inlägg. Pär gick bort i morse. Jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Känner mig bara så ledsen nu. Mina tankar går till hans fru och 2 små barn. Så jävla orättvist. Han var lika gammal som mig, eller ung.

Hur gör man nu? Hans fru orkade inte ringa så hon messade. Tack för att du orkade det. Men hur ska jag göra? Kanske inte ska ringa henne nu men ska jag göra det sen? Skicka blomma eller åka dit med blomma känns mer personligt men orkar hon det? Fan vad svårt och onödigt. Sååå orättvist. Så tom nu bara......

Änglar, finns dom?