Vem är jag?
Har jag hamnat i någon slags 30 årskris nu när hela mitt liv kretsar kring denna fråga? Allt jag gör och tänker just nu kretsar kring den här. Känner att jag lixom måste etikettera mig på något sätt eller vad man nu ska säga.....Skulle kunna skriva ner massor med beskrivningar som jag är och inte är men det känns så alldagligt. Jag har kommit fram till bland annat att jag inte är så lagom som man borde vara som helt vanlig svensson. Vadå vanlig tänker man och vad menar jag med det egentligen? Hur är en vanlig svensson då? Jamen du vet,i mitt fall så här och det känns "svensson": Jag har passerat 30 litegrann, är gift och har två barn. Bor i villa och jobbar och gnetar som alla andra. Har familjemiddagar på söndagar och tycker att familjen är viktigast i världen. Reser någon gång ibland till kanarieöarna och tycker det är "så bekvämt" med charter. Midsommar, jul, påsk ska firas med nära och kära. Livet kretsar kring barnuppfostran och att ta hand om huset och att då och då träffa vänner och prata om allt mellan himmel och jord men mest barn såklart. Ett rätt inrutat och trist liv känner jag när jag tänker på det med vissa undantag såklart.
Vad hände med drömmar man hade? Tex så skulle vi nu när barn nr 2 kom ta vårt pick och pack och dra och ta ut föräldrapenning i thailand i några månader, detta blidde nada av med:( Mkt på grund att vårt förbannade hus som sugit ur både lust och pengar ur oss:( Jag tror på att saker som händer är menade att hända. På något sätt får man alltid förklaringen på varför just den saken har hänt. Ibland kan man dock få vänta ganska länge på att få svaret varför men nästan alltid kommer den. Dock så har jag väntat jävligt länge nu på svaret på varför vi köpte det här huset.......Ingen orsak har visat sig ännu, kanske det blir när vi säljer? Iaf så har det sugit ur för mycket ur oss. Just nu längtar jag till en lägenhet där jag bara kan bo och inte göra ett skit mer än så. På sin höjd byta knoppar på köksluckorna. Iaf så kan jag efter detta konstatera att jag inte passar i äldre hus som behöver fix, fast jag trodde det förr. Nu vill jag vidare.
Som sagt en av mina drömmar är att få bara dra bort från hamsterhjulet. Inte för alltid men för en tid och bara få leva livet. Slippa alla krav som finns i vardagen och få uppleva annat. Det är väl ingen orimlig dröm????? Jag skulle inte ha några problem med att lämna allt här hemma. Har ingen familj på min sida som jag skulle sakna. Skulle såklart sakna mannens men skulle absolut kunna leva en tid ifrån dom. Känner mig snuvad på det här och det är en jobbig känsla. Till alla dom som säger till mig att detta inte är något som man kan göra med 2 barn så säger jag: Endast du själv sätter dina egna begränsningar. Du kan göra allt du vill, om du vill!
Visst är det märkligt att det är så svårt att hålla sig till ämnet:) Såklart kommer jag inte vara klokare efter jag skrivit av mig idag heller med vem jag är, fast å andra sidan, vem bryr sig;) Jag vet vem jag är och vad jag kommer ifrån. Jag vet vad jag vill och jag vet hur jag ska komma dit, behöver ibland bara lära mig att lyssna mer på mig själv och mindre på vad som anses vara det bästa, för som sagt så passar ordet lagom inte in på mig. Jag har alltid gått min egen väg även om jag som barn inte såg det som något positivt pga att jag var ensam så kan jag se det på ett annat sätt nu. Jag har tagit hand om mig själv sen jag var barn mer eller mindre och gör det såklart fortfarande:) eftersom jag är vuxen nu. Det värsta jag vet är när någon försöker tala om för mig vad jag ska och inte ska och vad jag kan och inte kan. Det klarar jag själv att bedöma. Jag avskyr oxå att känna mig bunden, ha massa saker som hindrar mig att göra saker som faller mig in, att vara spontan. Det känner jag att jag inte är nu, spontan och det får mig att må dåligt. Dock så har jag kommit till en gräns nu när det måste tas beslut och hända saker. Nu är det på riktigt.
Jag är en känslomänniska och om det är något positivt eller inte kan jag inte besvara just nu tror jag. Iaf att vara en känslomänniska för mig innebär att jag ofta agerar på mina känslor, vilket ibland är bra och ibland dåligt. Det som är dåligt är att jag känner så förbannat mycket och det är ju speciellt jobbigt när det är något negativt. När man blir osams med någon eller irriterad på något. Jag har ju sååå mkt åsikter om allt och kan inte låta bli att dela med mig av dessa, på gott och på ont. Jag vill ju gärna att alla ska tycka som jag och argumenterar mer än gärna för mig sak, även om jag själv tycker att jag nu idag kan vara "vuxen" och ta ett steg tillbaka. När någon tycker olika så ser jag det som en utmaning att få fram min sak MEN kan bli helt sjukt galen av när andra är min motpol. Kalla mig inte besserwisser för det handlar inte om att jag vet bäst men jag älskar att argumentera. Kanske får en kick av min egen röst;) vad vet jag....:)
Att ha mycket känslor hit och dit påverkar en på många andra områden oxå. Ibland får jag panik över att världen är så ond. Det ska krigas överallt. Är det inte för olja i Irak så är det för att man kommer från två olika stammar och därmed har rätt att döda varann. Droger som fördärvar människor samt fattigdom som så sjukt många lever i dagligen. Det gör att mitt hjärta blöder och det kan ibland få mig att skämmas över mitt eget gnäll om ett bättre liv. Jag har ju ändå mat, tak över huvet och en massa annat som gör att mitt liv är drägligt. Mer än drägligt. Jag skulle vilja göra mer än jag gör. Är med i Rädda Barnen och ger bidrag titt som tätt när det behövs MEN det känns ändå inte tillräckligt. Ibland känns det så tungt så jag orkar inte ens sätta på tv:n med nyheter. Det enda man blir proppad med är galna jävla självmordsbombare i Irak eller andra idioter som lever för att skada och döda andra människor. Vad är egentligen dealen med alla dessa självmordsbombare??? Tycker dom att dom får fram sin sak genom att dö och ta med sig massa på vägen? Så påläst är jag men egentligen så skiter jag i orsaken, för mig finns det ingen tillräckligt bra orsak för att vilja döda oskyldiga människor oavsett....
Fan vad djupt det blev idag men det var tvunget. Frågan står obesvarad tillsvidare.......
Endast om du älskar dig själv så kan du älska andra och även tillåta andra att älska dig.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar