var det sommar hela sommaren med sol sol och sol. Ibland kom det regn, sånt där härligt sommarregn när asfalten gick från varm till ljummen och luktade så där regngott. Utanför oss vid svängen ut mot gatan brukade det bli en jättestor pöl med vatten när det regnade. Jag älskade att hoppa i den pölen, oftast utan stövlar men ibland med. Känner fortfarande känslan i kroppen när man stod där och blev blöt både uppifrån och underifrån. Ibland kom det åska. Jag gillade åskan fast jag var rädd. Om du någon gång varit i mitt Ekskogen när åskan drog fram så förstår du varför. Det finns ingenstans i hela världen där det åskar som det gjorde där. Vårt lilla område ligger lixom som i en liten dal så det blev ett väldigt dånande runt omkring. Blixtarna ska vi inte tala om. Varför dom var så hemska kan jag inte förklara men som sagt, i Ekskogen var dom värst. När jag var 7 år och precis skulle börja skolan så ramlade jag och bröt mitt ena nyckelben. Den natten var det värsta åskvädret någonsin. Blixten slog ner i en kraftstation ganska nära oss. Den natten var jag jätterädd men blev lite lugnad när min största storebror och mamma kom och la sig hos mig. Åska ÄR mysigt men gör mig ändå rädd. Nu för tiden går jag ut i bilen om det blir allvar:)
Jag och min bästis Sanna brukade fördriva tiden med att hänga knäveck samt utföra andra akrobatiska aktiviteter men knävecket stod som nr 1. Ibland brukade vi i smyg klättra upp på deras garagetak när hennes föräldrar inte var hemma. Om man gjorde det när solen var framme så blev det varmt om rumpan. Nästan så man brände sig på takpappen om man inte var snabb och drog ner klänningen eller vad man nu hade på sig. Från hennes garage såg man hela "vår" värld. Iaf hela vår gata som ju bara var 6 hus totalt. Gatan mitt i med husen runt om. Hennes låg högst upp och mitt längst ner. Brevid vår område låg eller ligger fortfarande det stora. Backe upp och runt och ned med hus längs med på båda sidor. Den ena backen kallades den långa och den andra branta backen, och den var verkligen brant. Den vägen valde man aldrig när man skulle cykla runt området. Inte uppför men nedför var den härlig. Det kittlade i magen när man for ner och känslan med vinden i ansiktet var underbar. Hennes lekstuga var ett ställe vid ofta var i. Den blev städat ofta för att vi skulle sova där.......Dock så upptäckte vi vid varje städning att det bodde spindlar där oxå och dom ville vi inte sova med.......Vi sov aldrig där....men rent blev det. Däremot så tältade vi ibland. Iaf tills kvällen kom och vi skulle sova:) Det slutade med att vi sprang in och la oss i tryggheten hemma. Sova ute på tomten brevid huset var way to farligt.......
Sommarkvällar när gräset blivit sådär kallt och lite fuktigt minns jag så väl. Brukade leka kurragömma och jag tror vi kallade det burken?! Ofta blev det uppe hos Carling som hade en jättestor bra tomt med många gömställen. Åh jag skulle kunna göra vad som helst för att bara för en stund få vara där igen och räkna, leta, gömma och bara känna livet i mig:) Vi brukade ut och smyga oxå. Alltså ut och smyga på folk. Kika in och knacka och sen springa fort som fan. Många uppskattade inte detta men en del brukade leka lite tillbaka. Fyrbys pappa gav sig ut ibland och jagade oss. Herregud va rädda vi var:) Sprang för livet, gömde oss och höll sen på och svimma för att man knappt vågade andas..........
Det fanns en påfågel i Ekskogen oxå. Uppe på Ekskogens gård där även hästarna fanns. Shetlandsponnyhästarna som vi i perioder var uppe och hade skoj med. Ryktade och matade. och låtsades att det var våra. Så kära så kära i dessa små var vi:) Iaf den där påfågeln var alla skitskraja för. Det gick ju såklart skrönor om den. Att den var totalt livsfarlig och hade pickat ögonen ur någon någongång.........Aggressiv som fan......Ändå så såg man det som en utmaning att närma sig den varje gång den syntes. Klart fågelstackarn var aggressiv när den aldrig fick vara ifred. Jag blev jagad en gång och var helt övertygad om att mina ögon nu skulle pickas ut:( Behöver jag ens säga att jag fortfarande är skiträdd för påfåglar;) Ljudet som den stötte ur sig....fan jag får fortfarande rysningar i hela kroppen när jag hör det där ljudet, ändå är det barndom.
Sommaren var speciell när man var liten och bodde i Eskogen. Alla kände alla och man hade nästan alltid någon att leka med. Det var bara att gå ut så fann man någon. Dra ett varv runt området, fann några som var ute och cyklade eller hoppade hage utanför någon, kurragömma........ Såklart var resten av årstiderna på samma sätt men nu idag är det bara sommarminnen jag pratar om. Jag har så mycket känslor i mig när jag tänker tillbaka. Dofter, ljud och känslor. Det får mig att må så bra samtidigt som det är lite vemod oxå. Ingenting kan bli var det var............Dock så kan jag se till att mina barn får samma som jag hade. En trygghet inte bara hemma utan även oxå i deras område med vänner och allt. Herregud var jag längtar hem...............Mitt Ekskogen..........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar