Min stora kille har numer en glugg mellan tänderna. Han har börjat skolan med allt vad det innebär. Han är en snäll kille. Lugn och väldigt klok. Lillgammal kallades han redan som väldigt liten. Han pratade tidigt och man fick verkligen tänka på vad man sa när han var i närheten då han hörde allt. Precis allt.
Han slåss aldrig och bråkar ogärna överhuvudtaget. Brottas och skojbråkas tycker han inte heller om. Därför blir det jobbigt ibland för honom i skolan då de flesta killar i klassen är ganska vilda och vill synas och höras.
Han tycker om att leka med tjejer. Kanske för att tjejerna är lugnare. Tyvärr så är killarna i hans klass redan så otroligt "coola" så dom leker inte med tjejer. Ibland blir min stora kille retad för att han leker med tjejer.
Han är en ganska känslig kille, på gott och på ont. Det onda är att han lätt tar åt sig om någon retas och blir jättearg och frustrerad men han slåss inte och han knuffas inte och han retar inte tillbaka så det blir mest skrik och inget mer. Att en av hans kompisar som han leker ofta med ofta vänder kappan efter vinden när dom är fler och går emot honom förstår han inte. Handen på hjärtat så förstår jag inte heller det så hur ska jag kunna förklara det för honom? Att det kan vara så när man är liten!
Det goda med att vara känslig är att han kan tänka sig in i hur andra kan känna i olika situationer. Han bråkar inte. Vill inte göra någon annan illa.
Ibland vill jag säga till honom att använda nävarna han med. Att han ska putta tillbaka. Att han ska reta tillbaka men det skulle ju inte vara han. Han som jag älskar så vansinnigt mycket precis som han är. Ändå vill jag att han tuffar på sig lite ibland.
Han är absolut inte mobbad tvärtom. Han är omtyckt av kompisar, både killar och tjejer men klimatet i skolan idag är tufft och hårt och det är ju inte han.
Jag hoppas på att det med åren blir lugnare. Att killarna machoar klart nån gång och accepterar varandra för vilka dom är. Jag hoppas hoppas hoppas.......
Min lilla kille är ett litet yrväder som kan charma den mest surmulne. Med sin tintinfrilla drar han fram, ständigt på jakt efter nya saker att upptäcka. Jäklas och slåss med brorsan står högt på listan, tur att han har fått världens snällaste brorsa som dock blir mycket frustrerad. Den lille bubblar på sitt eget språk och ingen begriper ett skvatt av vad han säger men han är smart. Han använder teckenspråk och visar när vi står som frågetecken framför honom. Det roligaste just nu är att stoppa olika gubbar inuti olika bilar så att dom sitter och kör. Att se på oss hur vi gör saker och sedan göra likadant är oxå kul. Idag la han besticken som jag efter maten när vi var klara och sa sedan "tack tack".
Han har en egen vilja men är ingen ångvält. Han tar inte saker från andra men tar tillbaka om någon tar från honom. Han skriker och gråter när jag lämnar honom på dagis men verkar finns sig efter en stund och blir glad när jag kommer. Han är snäll mot andra och slåss inte. Han förstår att man ska vara lite försiktig mot dom som är mindre och att man kan busa lite mer galet med brorsan och hans kompisar. Dock så tror jag att han kommer att ha det lättare med tuffa kompisar när han blir äldre än vad brorsan har. Jag hoppas det iallafall.
Han älskar bilar. Små som stora. Älskar att leka i pappas bil. Veva upp och veva ner fönster. Öppna och gå ur och stänga dörr och sedan in igen.
.
Han älskar hår. Sitt eget därav tintinfrillan. Han älskar mitt hår. Han kan sitta eller ligga med mig hur länge som helst bara han får hårgosa.
Trots att mina killar ibland känns som dag och natt så tror jag att dom är i grunden väldigt lika. Trygga kärleksfulla små egna personer med stora hjärtan.
Jag är så tacksam för varje dag som jag får se dom, känna dom, pussa dom där små nypgoda kinderna, känna doften som fyller hela mig med sån lycka. Sann kärlek som tar en till oanade höjder gång på gång.
Jag älskar er mina underbara fina små snart stora killar. Ni är min värld!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar