Det där med inskolning!

Idag är det kort intensiv inskolning på förskolan som gäller. Det hela ska vara avklarat på en vecka. Man är som förälder med hela dagarna och har så att säga huvudansvar för sitt eget barn. Efter 3 dagar eller så så ska man lämna barnet och sen när veckan är över ska det vara klart!

Lämna, jobba, hämta. Hamsterhjulet rullar på och allt är frid och fröjd.

Problemet är att jag tror inte på att det går så enkelt. Det där med inskolningen. På en avdelning där antalet barn är 10 totalt med 2 fröknar. Av dessa 10 barn är det 8 stycken!!!!! som håller på att inskolas, på 2 fröknar?????

Det säger sig självt att fröknarna inte räcker till. 8 stycken osäkra, nya barn som vill ha nån trygghet när föräldrarna försvinner. För mig är det en ekvation som inte går ihop. När det dessutom är så att föräldrarna är med hela dagarna fram tills att det är dax att försvinna blir det svårt för fröknarna att knyta band med barnen. Av egen erfarenhet vet jag att det är svårare, mycket svårare när föräldrarna är med.

Jag får inte vara för negativ nu. Jag har ju inte ens varit med ännu. Imorgon får jag byta av mannen och ge mig ner till förskolan. Att bara gå dit och lämna då det är min första dag är helt uteslutet. Det gör jag bara inte. Han får två dagar med mig nu sen på måndag får vi se hur det känns. Jag måste dock få känna att han kan knyta an till någon fröken där. Jag måste känna mig trygg med att han är trygg med en vuxen då jag försvinner.

Inte lätt det här. Inskolning är nog alltid jobbigt. Separationsångest för både förälder och barn. Sen kan den ske på olika sätt. Att under en 2 veckors period vara med som förälder men trappa upp ens frånvaro lite då och då. Gömma sig på fika i ett annat rum. Det konceptet tror jag på. Inte det här nya lite trendiga när allt ska gå så jävla fort. Snipp snapp slut så var det klart. Inskolat och klart på 3 dagar. Nä, det funkar inte för mig och inte heller för mina barn. Dom är alldeles för medvetna och går inte att lura.

Dessutom har jag aldrig trott på brutala metoder när det gäller barn. Buffning, 5 minutersmetod, hit och dit med skit. Dom är väl för fan inga robotar. Visst han är bara 2 år och fattar inte lika mycket som en vuxen. Dock så förstår han mycket väl att shit, mamma/pappa är borta!!!! Vad ska jag göra nu??? Har man dessutom under dessa 3 dagar inte kunnat få kontakt med någon annan vuxen för att knät varit upptaget av 5 andra barn, ja då blir det svårt. Hårt och brutalt. Det gillar jag inte!

Det kanske funkar på hundar men inte på barn. Jag tror inte det iallafall.

Får se hur morgondagen blir.