Japp det är helt sant, jag har förstått det nu:) Jag bloggar konstant i mitt huvud. Kanske för att jag har så extremt mycket att säga, fast ibland blir det ingenting som kommer ut, hur kan det vara så?...... För min del så hänger det helt på humör, alltså vilket sort humör jag är på. Jag har en gammal dagbok sen säkert 20 år tillbaka och i den har jag bara skrivit när jag varit ledsen eller arg och det är ju så oerhört deprimerande att läsa nu. Jag tycker så synd om den lilla tjejen som skrivit samtidigt som jag får lite panik när jag inser att det faktiskt är jag..... Så därför är tonen här idag som ju är min dagbok på ett visst sätt lite mer positiv (och kanske lite skruvad) än vad den var förr. Men betyder det att jag är lyckligare idag? Eller är den stora skillnaden att jag som sagt bara skrev när jag var nere? Vilket jag ju INTE gör idag.....
Vad är lycka då? För mig är lycka när man får den där känslan att jag mår bra. Kort och gott. Inte bara det men det är det jag tänker på när jag tänker mig själv som lycklig. Sen är det ju såklart massor med saker runt omkring mig som får mig att känna den där känslan såsom mina barn, man mm. En stor sak som avgör min lycka tyvärr är min migrän. Den gör mig låg och den gör mig hög. Och när jag är hög på avsaknaden av migrän så kan ingen dra ner mig, ingen....Det är som en drog, tror jag:)
Musik har en stor roll i mitt liv oxå. Den där känslan man får av en viss låt kan vara helt överväldigande för mig. Jag kan bli arg och jag kan bli helt euroforiskt lycklig av musik. Det visar sig då iform av dans. Jag bara måste dansa. Åh det är så härligt. Härligast när ingen ser mig och jag bara får släppa loss. Oxå härligt när min stora dansar med mig, han är 5 år och helt jäkla grym på att känna musiken och röra sig till den. Han kan om han vill bli stor inom dansen. Hoppas på det gör jag. Ha ha varning för vuxna som lever ut sin dröm genom sina barn.....Aj aj aj.....
Apropå lycka och olycka så tänker jag mycket på Pär som gick bort. Det känns fortfarande lite overkligt för mig trots att begravningen varit och jag var där och tog farväl. Begravningen var såklart jättefin och jättesorglig. Det gjorde så fruktansvärt ont i hjärtat att se hans familj lida så oerhört mycket. Att se hans två små tjejer som kommer att få växa upp utan sin underbara pappa. Det är så orättvist. Trots denna olycka så har Pärs bortgång gett mig något positivt. Han gav mig inspiration att börja blogga vilket har lett till att jag sakta men säkert börjar gå åt rätt håll med min ångest och mina panikattacker. Jag försöker oxå att uppskatt livet mer, här och nu, inte bara önska något annat hela tiden. Jag har oxå engagerat mig mer i att hjälpa olika organisationer såsom Rädda barnen, Cancerfonden mm. Det får mig att må bra att veta att det lilla som jag bidragit med oxå kan få någon annan att må bra. Helt enkelt så känner jag mer att jag lever nu och faktiskt uppskattar mer det jag har. Kort sagt.....
Nu ska jag och liten ner på babysim men först ska jag dricka upp mitt kaffe och gå ner och ta en dusch:)
Vind och snö men snart blir det tö.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar