Rosa bandet galan.....

Såg ni den? Det gjorde jag och grät i stort sett hela kvällen. Efter inslaget om Anna som gick bort i bröstcancer gick lixom tårarna inte att hejda. Har dessutom nyss suttit och läst hela hennes blogg. Svårt att inte bli påmind om min barndomsväns liknade situation. Det är så jävla orättvist. Det enda jag lixom andra kan göra är att stödja cancerfonden och hoppas på att vi en dag kan få stopp på alla cancerformer som tar så många liv helt i onödan.

Jag själv har så mycket funderingar just nu. Jag är så oerhört rädd för att jag en dag ska tas bort för tidigt från mina älskade barn. Att dom ska växa upp utan sin mamma. Att jag bara ska vara ett minne för dom. Min lilla skulle inte ens ha några minnen av mig då han ju bara är snart 1 1/2 år. Alla såna tankar och med vetskapen om att det faktiskt kan hända får mig ofta att gråta just nu. Det är oxå så oerhört jobbigt att prata om vilket gör att jag istället skriver här.

Igår var jag tvungen att mitt i galan faktiskt gå från tv:n, smyga in i barnens rum och bara få lukta lite på dom, ge en puss och en smekning över kinden. Jag ville lova dom att jag alltid ska finnas här men det vet man ju faktiskt inte.

Min stora kille som snart är 6 satt med en stund vid galan. Efter en stund såg jag på honom att han hade funderingar i huvet. Jag tyckte han såg ledsen ut och förstod såklart att detta prat om mammor och sjukdomar såklart påverkar. Jag frågade vad han tänkte på men det ville han inte säga. Vi gick istället in och la honom och kramen jag fick var längre än vad den brukar vara. Efteråt grät jag för att jag kände att jag oroat honom. Jag vet ju hur det känns att ha funderingar som gör att man blir rädd och det vill jag ju inte ge till honom.

När jag var liten så var det tryggaste som fanns var att vara i mammas armar. Jag minns inte när jag var i min mammas armar senast. Det var längesen hon gjorde så jag kände mig trygg. Vi har ju ingen kontakt så det är inte så konstigt. Jag saknar min mamma. Hon borde finnas för mig nu när jag bara är ledsen och gråter. Vem tröstar en gråtande mamma när man inte har en mamma och egentligen inte vet varför man gråter?

Jag kanske har mycket sorg i mig just nu. Oftast kommer den ut med ilska men just nu bara med tårar. Det kanske är bra att det kommer ut?!

Den här sorgen som jag upplever nu, känner andra den oxå? Kärleken till ens barn är ju så överväldigande och tanken på att den skulle förloras gör ju ont.

Nu vaknade min lilla fina. Verkligheten kallar.....