igår när jag lagt mig. Brukar blogga i huvet ganska mycket och tur är nog det att jag inte får allt på pränt;) Iaf så låg jag och tänkte på det här med yta. Inte yta i form av utseende utan yta i ens egna liv. Syftar på jobb, barn mm. Ja allt som hör till ens vardagliga liv. Fick höra häromdagen om en jag känner som haft en jobbig jobbsituation under lång tid, precis som mannen min har. Den personen blev tydligen uppsagd i våras????? Detta börjar spridas NU??????? Det får mig att undra hur vissa människor funkar. Är det viktigare att hålla masken och vara "normal" och inte sticka ut än att vara ärlig och öppen???? Vi människor finns i olika färger och former så även i vårt sätt att vara och självklart ska det få vara så MEN jag förstår inte hur man kan hålla tyst om en sån stor sak, speciellt när andra omkring en delar med sig av sådant som sticker ut litegrann. Stackars människa känner jag som har så högt ställda krav på perfektion i sitt liv att den inte kan erkänna ett nederlag inför familj, släkt och vänner.
Vidare, och jag vet att jag skrivit om detta förut men det fortsätter att gnaga i mig iaf. BARN! Det finns knappast något värre ämne för oss föräldrar att diskutera med andra än just våra barn. Det funkar så länge man har barn som är lika MEN har man barn som sticker ut på något sätt, DÅ blir det knas. Att sitta och jämföra sina skatter gör ingen glad. Man får och sätter griller i huvet på sig själv och andra vilket bara gör att man inte mår bra alls. Värst är dom föräldrar som har barn där allt funkar perfekt. Dom äter bra, sover bra, bråkar aldrig jamen vi fattar. Man vet ju att det bara är bullshit vilket gör att man redan är någon annanstans i sina tankar. Bye bye kul att prata med dig..........eh not!
Sen ytan vi har med utseende, bilar, semester bla bla bla, det har vi ju alla och så är det bara. Jag efterlyser bara lite mer ärlighet bland folk omkring mig. Det gör mitt liv lättare när det blåser hårt, att veta att de flesta har det likadant ibland. Tack och lov att jag har vuxit som människa genom kriser jag genomgått vilket har fått mig att kunna erkänna nederlag och faktiskt kunna be om hjälp. Det önskar jag andra. Jag har varit på andra sidan och varit för stolt för att kunna be om hjälp, speciellt när det gällt mina barn men att jag faktiskt kan det idag är jag så oerhört tacksam och glad över.
För mig är inte ytan så viktig. Inte när det gäller livet i allmänhet. Kläder och utseende för egen del....hm.....det behöver jag nog inte ge någon förklaring på:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar