Idag träffade jag min kompis vars man gick bort i leukemi i januari. Vi sprang på varann på ica och jag drabbades genast av dåligt samvete för att jag inte tagit mig dit och hälsat på. Fan jag tänker på henne sååå ofta, henne och Pär och barnen. Jag vill ju så jävla mycket men hinner inte med.....hinner inte med mig själv. Lustigt för jag var vid Pärs grav idag och såg stenen som kommit på plats och satte nyplockade blommor i en vas. Att se stenen var som ett slag i magen. Allt blev så verkligt helt plötsligt. Jag går nog som många andra och väntar på att han ska dyka upp. Bara komma gåendes och bara leva.Ofta när jag ser en pappa med barn så tänker jag på Pär och häromdagen såg jag en kille som var så jävla lik så jag fick hjärtklappning och kunde inte sluta stirra. Det var skitjobbigt. Idag när jag satt vid graven och läste hans namn så förstod jag lite mer att han är borta och det känns verkligen så tungt. Jag och Pär hade ingen nära relation till varann, har skrivit om vår relation här förr MEN jag tyckte så mycket om honom ändå och har gjort ända sen första gången jag träffade honom.Jag tror många känner som jag. Han var en sån som man bara tyckte om. Saknaden är stor.
Hans fru och jag bodde i samma område när vi var små och hon har oxå en speciell plats i mitt hjärta. Hon, lilltjejen som bara alla älskade. Hon var liiiten och söt och jättesnäll. Vi brukade hoppa hopprep, hage och bada i deras pool. Sen hade hon ett barbiehus som vi brukade leka i. På deras tomt hade dom en helt gigantiskt stor pil som var som en stor koja. Ofta lekte vi burken där och många ville gömma sig i pilen;) Hon och lillanders var ett par och det var dom rätt länge.........sen hittade hon Pär och resten vet vi........
När jag träffade henne idag så sa hon att hon börjat blogga. Jag har läst alla inlägg just och gråtit. Känt sorg men även lycka. Jag vet inte hur det är att mista sin käresta men jag vet vilken resa hon just påbörjat genom sig kbt som hon går på nu. Det gör mig glad för jag tror att det kommer att ge henne lika mycket som det har gett mig. Vi bestämde att vi skulle höras av nästa vecka och ses. Det vill jag verkligen och ska verkligen göra det nu.
Jag vill så mycket hela tiden och även om jag faktiskt försöker att leva nu, varje dag så hamnar man ibland lite efter.......senaste veckan är det som om livet bara rullar på och jag hinner inte med.......Hur fan gör man för att bromsa och hinna hoppa på igen? På det där tåget som bara skenar..........
Ska på jobbresa till Riga imorrn och kommer åter på fredag morgon. Ett ovanligt avbrott i vardagen kanske får mig på igen.......sen på fredag kväll blir det picnic med tjejerna och sen kanske en liten öl på uteserveringen på tegel.......Spännande? Ja med fina vänner blir allt bra! Dom får mig nog på banan igen........alldeles säkert;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar