vidare över skolgården bort mot bilen. Sekunden senare blir jag kräkfärdig och skäms lite grann. Skäms över behovet jag har att visa att jag inte är som många andra. Jag är fördomsfri, jag vill, jag är, ibland, ibland inte men viljan finns...oj vad viljan finns. Att jag stirrade just på honom var ju för att visa att jag ser på honom precis på samma sätt som alla andra. Jag gör ingen skillnad.
Sen kommer jag på att jag ju gör skillnad. Jag tittar inte på de andra barnen på skolgården och ler, bara mot honom. Jag måste visa att jag ser honom för det känns fel att låtsas som ingenting. Hur jag än gör så blir det fel. Undrar om andra känner som jag? Han är nog van att man stirrar för att han ser annorlunda ut. Jag är inget undantag inser jag. Jag precis som alla andra blir obekväm för att vi inte vet hur vi ska agera. Ska vi titta eller ska vi låta bli. Ignorera, låtsas som om han inte existerar eller titta och bekräfta att han inte är som alla andra. Är det så svart eller vitt?
Jag uppfostrar mina barn till att inte göra skillnad på människor oavsett ras, handikapp eller vad det nu må vara. Det är jätteviktigt för mig. När jag hör andra använda n-ordet eller prata om någon och göra skillnad på för att någon har annat ursprung blir jag arg. Jag vill inte att man ska göra sån skillnad på människor. Vi är ju alla just människor. Ibland blir även jag som många andra, gör skillnad och det gör mig arg. Som där på skolgården. Han går i särklassen och vad hans handikapp är vet jag inte. Jag vet att jag gjorde skillnad och det ber jag om ursäkt för. Ursäkt för inte bättre vetande pga osäkerhet.
Vi föds fördomsfria. Varför är inte det en egenskap som kan hålla sig kvar? Samhället formar många av oss till något som vi inte ens vill vara. Självklart så har vi alla valet att inte agera men bara det faktum att det faktiskt sitter i huvudet gör ju att vi alla mer eller mindre är av samma skrot och korn. Det gör mig arg och ledsen. Det får mig att inse att fred på jorden faktiskt är en utopi. Det är något som aldrig kommer att uppnås. Vi har för mycket olikheter. Handikapp, ,ras, religion, tänkande om ditten och datten. Det är sorgligt tycker jag.
Mina barn kanske aldrig kommer att få brottningen i sina huvuden. Förhoppningsvis blir allt ovanligt vanligt för dom. Mina oskuldsfulla oförstörda fina killar.
Alla föraktar vi fördomar, men alla bär vi på dem.
Herbert Spencer (1820-1903
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar