Det kom ett brev....

En önskan. Från en mamma. Hon önskar slut på tvister. Hon uppmanar att sluta fred. Det låter fint MEN det sorgliga är att hon själv inte ser sin egen roll i hela dramat. Hela dramat kallat livet. Det livet hon valde bort sina barn för en man. En man som lever i en annan värld. En värld där han lixom råkar ha glömt bort att han satt 6 barn till världen. 6 barn som i sin tur fått egna barn men som aldrig kommer att ha en morfar eller farfar som bryr sig. Hur skulle han klara av att axla det ansvaret när han inte ens klarade att vara pappa till sina egna barn?

Mamman som har en önskan. Hon lever oxå i en egen liten värld. Tillsammans med den mannen lever dom i en fantasivärld. Dom tar inget ansvar gällande någonting. Deras barn blev släppta med vinden för en evighet sedan. Deras barnbarn vet knappt vilka dom är. Dom föraktar allt som inte är som dom är eller tycker. Av rädsla såklart och okunskap. Ett bra knep när livet blir jobbigt är att sticka huvudet i sanden och låtsas som om det regnar. Skylla på att man inte vill bli inblandad i något. Sedan kan man komma och ha en önskan om fred. Vem vill inte ha fred? Det vill väl alla?!

För egen del så känner jag att jag blivit indragen i konflikter som jag inte kunnat påverka. När man blir det och är i dåligt psykiskt skick så orkar man inte. Vill inte vara med. Får massa symtom. Vill bara gömma sig och hoppas på att stormen snart drar förbi.

Jag vill oxå ha fred. Jag vill oxå ge en mormor en fin kommande 90 årsdag. Jag orkar inte riktigt bara vara den som reder ut allt. Been there, done that too many times before. No more drama in my life. På riktigt.

Mamman som önskar det här läser inte här. Hon är lixom på något sätt inte riktig. Inte för mig. Inte för något av sina barn vågar jag nog säga. Sorgligt men sant. Hon valde bort oss, en efter en. Har hon då rätt att ställa krav på oss?

Jag kan nog inte hjälpa dig..........kanske borde jag be om ursäkt för det men jag gör det inte.........

Lycka till!