Vad betyder det egentligen? Jämnställdhet alltså. Att vi ska sträva efter att män och kvinnor ska bli mer lika eller vad? Att vi ska leva på samma villkor? Alltså om vi tar detta med hemmet och fördelning så är det ju oftast lite snett fördelat men vad har det med jämnställdhet att göra??? Det borde väl bara handla om två människor som valt att leva tillsammans? Du och jag tillsammans i ett gemensamt hem där vi delar på vårt hem, att leva och allt som tillhör. Man måste städa, laga mat och sån skit såååå Varför blir det en kvinnosak????
När vi står där i kyrkan och svarar på " Tager du denna man....... Som vi förmodas svara "ja" till, vad är det egentligen vi svarar ja till? Finns det något dolt budskap som vi lixom inte förstår? Är det något som vi svarar jag till som inte sägs? Om inte, varför finns det då så många mer eller mindre svikna kvinnor i detta samhälle som lever tillsammans med mulliga mansgrisar som helt eller mer eller mindre släppt ansvaret om hemmet, ta hand om barnen mm???? Vi svarar väl på samma sak? Att vi ska leva tillsammans och ta hand om varandra, hjälpa varandra mm?
Alldeles för många av oss kvinnor går helt upp i rollen som fru och mamma där vi helt glömmer bort oss själva. Egentid för många är en stressig dusch på 5 min medans barnen skriker utanför. Rollen som väninna existerar inte alls. Konstigt att många par skiljer sig, not. Männen får för mycket plats och tyvärr så tvingas många kvinnor acceptera detta vilket leder till bitterhet, ilska, ångest........
Jag inser att detta inlägg kan uppfattas som stötande och grymt irriterande för de män som faktiskt läser men rätta mig gärna om jag har fel.......Det kan även uppfattas stötande för eventuella vänner som läser som kanske just nu är lessa på sina män MEN tro mig, jag pratar generellt nu och jag är ju oxå kvinna och gift och har så även fått min beskärda del av denna orättvisa.
Det här med att vi kvinnor är oumbärliga gällande våra barn redan när dom placeras i magen är ju svårt att komma ifrån. Jag kan ändå förstå pappans hopplöshetskänsla när bebisen skriker och det oftast är bara bröstet som fungerar. Det måste kännas hårt när man vill men inte kan. Är det annorlunda när mamman av olika anledningar inte kan amma och bebisen får ersättning? Såklart att det blir det. Då är vi lika i våra roller. Ingen kan bättre än den andra. Då är det för mig ett ännu större mysterium att kvinnan får ta det tyngsta lasset iallfall. Visst männen jobbar men den här iställningen att man som föräldraledig mamma ligger och pillar sig i naveln hela dagen när man är hemma med barn och förväntas göra allt, vad fan är dealen där????
Min man har dock med denna lilla fått vara hemma och känna att det faktiskt inte är så.
Är så störd just nu av hur det ser ut för de flesta jag känner. Lata män som fått fina fruar som dom behandlar som sina mammor. Kanske är det det som vi säger ja till där i kyrkan? Att vi härmed nu tar över rollen som mamma till detta stora barn! Kan det vara så?
Jag älskar min man och jag måste ge honom att han ändå har blivit bättre. Att sen tvättmaskinen ibland står klar där med blöta kläder i 2 dagar, det är väl en värdslig sak. Den går ju att köra om och sen förhoppningsvis så kommer han ihåg att hänga den sedan. Hans försvar är ju ändå att han faktiskt inte är van vid detta moment. Att han sen typ aldrig dammsuger och ser att fläkten är flottig och behöver torkas av är ju nåt helt annat. Å andra sidan så tvättar jag aldrig bilen eller byter däck för den delen heller. Man får helt enkelt hitta sitt sätt som funkar MEN för fan, ge varandra tid till att få vara något annat än fru/man mamma/pappa. Det går åt helvete annars. Ingen orkar leva så för alltid. Inte jag iallafall så jag ställer krav och tar mig egentid. Jag måste det annars går jag under. Jag älskar mig själv alldeles för mycket för att låta det hända.
Jag har varit på botten. Haft ångest för att kraven varit för många, från mig själv och omvärlden. Jag jobbar varje dag för att inte sjunka ner under ytan igen. Jag måste stanna upp ibland och bara vara här, mindfulness på högsta nivå, dra handen över bordet och känna mig tillbaka till verkligheten. När jag sitter med barn i knät men tankarna vandrar iväg på måsten som ska göras, vilken mat jag ska laga mm. Tillslut blir det överkok i hjärnan och dom symtomen gör sig påminda alltför ofta i min vardag. Jag måste få vara jag oxå, bara jag. Ibland ensam ibland med mina vänner. Så viktigt som alldeles för få ser till att ta sig tid för.
Behövde få ur mig detta bara. Så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar