Jag var ju där när hon for ändå är det så obegripligt. Jag befinner mig i ett slags vacum. Jag är inte ledsen, det känns bara väldigt tomt. Hon finns ju inte längre.
Ibland får jag panik. Dödsångestpanik. När jag tänker på att man plötsligt för alltid aldrig mer kommer att finnas så får jag panik. Det är en så obehaglig kraftig dödande känsla så man måste fort fort bokstavligen skaka på huvet för att få bort den. Den kommer ofta nu när jag tänker på mormor. Den pyttepyttelilla trösten är att hon iallafall finns där och kanske väntar på mig. Som sagt, en yttepytte tröst för dödsångesten tar fett över ändå.
Jag fyllde 34 år men känner mig som 20. Mormor fyllde 91 i maj i år men hon kände sig oxå som 20. Det är som om sinnet på något sätt inte hänger med. Man förstår ju att man blir äldre när man har egna barn som ju blir äldre men det känns ändå konstigt. Lilla jag ska vara vuxen nu. Jag väntar ju fortfarande på att jag ska bli stor.
Mitt vacum fortsätter några veckor till. Den 5 oktober är begravningen. Efter den hoppas jag att det släpper lite.
Apropå 20, avslutar med att lägga ut en bild på min älskade mormor, någongång under de ljuva 20 åren!
Fina du!
Bloggat från min ajfån
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar