Det är komplicerat. Familj liksom vänner.
Jag har en helt värdelös mamma som övergav mig för mååånga år sedan. Precis som hon gjort med sina två andra barn. Hon kan man säga valde alltid sin man före oss. Av rädsla vilket dock är tragiskt. Länge länge tyckte jag synd om henne. Det gör jag inte längre. Man får vad man förtjänar.
Vad som gör mig arg är att trots detta plus en sådär tusen andra händelser oss emellan så förväntas det saker av mig. Att jag ska ta emot henne då mina barn fyller år fast jag inte vill. I år blir det inte så. Jag följer mitt hjärta och säger NEJ. Stopp! Det får räcka nu.
Om jag ska beskriva hur min mamma får mig att känna blir de orden: Ilska, stress och ångest. DET behöver jag inte i mitt liv. Så tack men nej tack.
Jag är inte bitter. Behövde bara få säga det här "högt". Det är som det är.
Om man ska se det positiva i min olyckliga relation med min mamma så är ett säkert, nämligen att mina barn ALDRIG ska behöva känna såhär som jag gjort de senaste typ 15 åren. Jag älskar dom för mycket för det. Även om jag fått det jag förtjänar, nämligen en BRA man så skulle dock valet INTE vara svårt om jag någongång skulle behöva välja mellan min man och mina barn. Där har jag ett ansvar jag måste ta som förälder. Det är min åsikt.
I morgon fyller världens sötaste finaste lilla kille 2 år. Jag fattar inte vart tiden tog vägen. Känns som om det var igår jag stod och gjorde varma mackor och fick värkar. PANG sa det bara sen var han ute 3 timmar senare. Lika snabbt som dessa 2 år har gått.
My oh my och massor med kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar