Det där med två.....

Alla goda ting är 2...eller är det 3 eller 4? Satt och fikade idag i täby medans jag väntade på att mina glasögon skulle bli lagade som liten böjde sönder igår:( Jag insåg efter en stund att jag stack ut. Jag var själv och alla andra var just två. Blandade åldrar dock gemensamt att alla var just två i sällskap. Är det så vi är skapta? Varför säger man då att ensam är stark?

Sitter och lyssnar på sorlet runt om mig och hör efter en stund att dom allra flesta av dom jag hör sitter och pratar om andra. Två och två sitter dom och fikar och pratar om andra. Lika där att oavsett ålder så är det detsamma. Fascinerande tycker jag.

För några år sedan kunde jag absolut inte gå och fika själv. Jag kände mig ensam då. Tänkte att dom som såg mig sitta ensam tänkte att det var synd om mig för att jag måste fika ensam. Ensam ensam ensam. Det vill ju ingen vara så därför fikade jag bara med sällskap. Det är ju roligast men att fika själv kan oxå vara trevligt ibland. Som idag, bara jag och mina egna funderingar. Det där med två:)

Är det lika tabu att lyssna på andra som pratar som det är att läsa tidningen över axeln på någon annan på bussen? Jag menar, öronen kan man ju inte stänga av? Eller jo, vissa har den gåvan men inte jag. Min man kan det. Otroligt irriterande tycker jag eftersom jag pratar ganska mycket och blir frustrerad när man inte har lyssnat för då måste jag ta om allt babbel igen;)

Iallafall det där med två. Föds vi sådana eller är det något vi växer in i? Att vi ska vara tillsammans i tvåsamheten? Två barn är det "normala". Tre, då sticker vi ut för att inte tala om vi endast har 1 barn. Det är ju helt galet. Att hålla handen och gå två och två i skolan på väg på utflykt. I bussen är sätena detsamma. Ett par är två, blir det fler blir det pannkaka och dessutom olagligt (iaf om man gifter sig)

Jag skulle nog vilja säga att " two is the magic number", inte tre.......