jag och s varit lika gamla så att vi inte tvingades separera när hon gick upp till 7:an och for ända ner till stora vallentuna och jag var ensam kvar i kårsta. Visst, jag hade vänner som var lika gamla men ingen var som hon:( När jag sen kom ner till högstadiet i stora stan så hade jag fullt upp med att leva upp till ryktet som mina kära bröder skapat. Att vara allmänt störig, skita i lektioner och bråka med lärare. Hänga i rökrutan och svära och bara leva djävul. Det var jag skitbra på. Så bra så att jag redan första veckan hamnade hos rektorn vilket jag tragiskt nog var skitstolt över. Det gick ett par veckor sen fick jag och min vapendragare k dela på oss och byta klasser. Hon hamnade nog i en rätt bra. Jag hamnade med "de lite finare" från city. Stroppiga, malliga, trendiga, elaka idioter typ. Jag var trash i deras ögon och skulle behandlas där efter. Jag passade inte in nånstans och lyckades aldrig hitta någon nära, riktigt nära vän....en sån som s varit hela mitt liv........
För att göra en lång historia kort så fick jag en ny vapendragare i klassen men endast på ett sådant sätt så att jag alltid hade röksällskap och sällskap till lektionerna som vi typ alltid var sena till, jag och p. Kort sagt, högstadiet var de värsta 3 åren i mitt liv och jag får ångest varje gång jag tänker tillbaka. Det enda bra som hände var att jag träffade mannen som jag fortfarande har kvar:)
Jag och s då? Vi blev som främlingar nästan:( Jag var så upptagen med att vara cool så jag glömde helt bort henne. Minns inte ens om jag hälsade, trots att vi fortfarande var grannar! Åren gick dock och vi hamnade i gymnasiet. Hon hade sitt och jag mitt. Jag var mkt lugnare men var forfarande ensam och passade inte riktigt in men det var ändå lite bättre som sagt i gymnasiet än var det var i högstadiet. Det var först när vi båda gått ut, jag och s som vi började stöta på varann på olika ställen och det kändes som att vi båda var uppriktigt glada över att se varann. Vi brevväxlade tom när hon var i england och pluggade nåt år tror jag att det var. Eller jobbade...jag är lite osäker på hur det var. Av någon anledning, det var kanske en födelsedagspresent, så fick jag iaf i ett av breven en bred silverring av henne. Den har jag fortfarande kvar:)
Nu bor vi nästan grannar:) Varje gång jag pratar, messar eller träffar henne så blir jag glad. Vi har så mycket minnen tillsammans. Skratt, gråt, anna och danieldockor:), hur mkt som helst. Det enda som gör mig ledsen är att vi har haft ett så jävla långt avbrott. Som sagt, tänk om vi fått gå tillsammans hela tiden. Så vi kunde fortsatt att vara ler och långhalm, piff och puff, humle och dumle, whatever. Undra hur högstadiet skulle sett ut då? Det som gjorde mig ännu mer ledsen var att hon, häromveckan när vi sågs berättade att hon haft det precis lika jobbigt som jag. Känt sig ensam och inte riktigt passat in:( Tänk om vi kunde fått göra det tillsammans!!!!
Jag ska inte älta. Saker som hänt har hänt och det är gjort och avslutat men ibland hamnar man i detta "tänk om".......och ibland blir man lite bitter och önskar av hela sitt hjärta att man fick en chans till att göra annorlunda..............Jag kunde ju inte påverka att det var 1 års ålderskillnad mellan oss men jag hade kunnat ta kontakt igen som jag tänkte så många gånger.......fast sen gick jag in i mitt balla skal igen och mådde dåligt............Tänk om jag bara hade kunnat Tänka om........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar