Är det bara jag?

Jag förstår inte butiken Hollister! Inte ett endaste dugg. Har tidigare gjort försök med att gå in och titta på kläder. Ett problem är att ingen av de två ggr jag försökt så har kläderna dom visar i skylten gått att finna inne i butiken. Kan detta bero på att det är så mörkt så man inget ser? Eller kan det bero på att musiken är så hög så att man istället för att leta efter kläder frenetiskt letar efter en vrå där musiken är lägre? Eller kan det bero på att näsan blir så sönderpepprad med parfym så hjärnan endast klarar att försöka sortera vad det egentligen luktar? Efter 2 min inne i butiken står man plötsligt utanför och undrar vad som just hände...

I helgen gick jag in för att köpa presentkort. I släptåg en liten 4 åring som definitivt inte heller gillade Hollister. Han gillar inte mörker, högt ljud och inte heller stark parfym. Vi stod och köade i vad som kändes som en evighet. Väl framme i kassan var jag på väg att skrika till den manlige expediten vad lixom vitsen är att musiken måste vara så jävla hög samt resten av allt konstigt som jag inte förstår. Efter en blick på expediten insåg jag att jag absolut inte skulle få någon som helst förståelse överhuvudtaget så jag höll tyst. Har väl blivit gammal lixom.

Till min stora glädje sa brorsdottern på 16 år samma sak om butiken. Hon beställer på nätet för att slippa butikerna. Dock så blev hon tvungen att gå dit igår för att handla upp presentkortet. Otroligt nog så hittade hon två fina plagg i mörkret. Det gjorde mig glad. Det gjorde mig ännu gladare att en tjej på 16 tycker precis som jag. Så det kanske inte beror på åldern. Att Hollister är konstigt. Synd för kläderna är jättefina. Brorsdottern får helt enkelt visa mig var hon handlar... På nätet!

Idag är det Karin Dagen!

Den första som jag och mormor inte kan ringa och gratta varandra. Tungt!

Grattis på Karin Dagen älskade mormor. Saknar dig så oerhört mycket.

Puss

När döden hindrar livet!

Jag har sån fruktansvärd dödsångest. Ofta griper ångesten tag i min kropp och jag får panik. Blodet rusar och hjärtat slår samtidigt som jag blir kall i kroppen. Tankarna rusar och min hjärna kan inte förstå. Förstå att en dag finns jag inte mer. Borta med vinden. Aldrig mer. Panikångesten hindrar mig från att leva samtidigt som den gör att jag lever ännu mer. Ännu mer intensivt. Jag ser mina barn mer. Jag upplever allt ännu mer. Vardagshatet försvinner och kärleken sveper tag om mig och gör mig öppnare i sinnet. Allt i mitt liv är så intensivt just nu, på gott och på ont.

På kort tid har min familj förlorat fler människor som fyllde oss med kärlek. Det är svårt. Det är definitivt. Det är oåterkalleligt. Jag har en bror som mår dåligt och inte vill leva. Jag står maktlös och bara undrar hur man kan inte vilja. Det är det enda jag vill. Leva!

Igår gick en kär liten gumma bort på jobbet. Dagen idag har känts tung. Sorglig. Händelsen spär på min ångest. Jag ville inte att hon skulle dö. Jag hamnar oxå i tankarna att jag inte heller vill dö. Döden omgärdar mig och gör mig rädd. Nu vill jag inte ha mer död. Jag vill ha liv. Jag vill leva. Bara leva!

Lyssnade på sommarprat med Kristian Gidlund häromdagen, för att spä på min ångest. Han är döende i cancer och har en blogg och en bok som heter I kroppen min. Han berörde mig djupt. Hans berättelse och tankar..... Orden räcker inte till just nu. Jag ville men klarade inte att lyssna på hela. Kristians sista 6 minuter på sommarpratet kommer jag aldrig att få höra. Det gör för ont och ger mig för mycket ångest. Ändå är jag tacksam över att fått höra hans berättelse. Jag tror att han ändå gav mig verktyg för att leva lite till. Lite mer intensivt och kanske rensa bort sånt som ändå inte är så viktigt. Jag är ju faktiskt inte döende, eller är jag det? Är vi inte alla det i slutändan.....

Just nu väljer jag ändå livet. Jag måste det annars blir min hjärna tokig!

" only love can ease the pain"

När vi två blir en...

När rädslan släpper taget så vi kan vara tillsammans, du och jag. När jag kan sluta att vara rädd varje gång en förändring i dig sker. När vi bara funkar tillsammans som en enhet.

Rädslan måste också få finnas men den måste vara befogad. Ett litet andetag ska inte få ta fram den. Inte heller en liten tanke. Rädslan går under namnet panikångest och är mycket otrevlig att bära.

Jag väntar och hoppas på att vi kan bli tillsammans igen, du och jag, kroppen min. 

Tack för en underbar helg!

Ett nytt försök med en Ålandshelg. Denna gången under midsommar. Ingen magsjuka, bara mys, mat och härligt härligt. Fick lyckorus i kroppen när vi kom fram på midsommarafton till lunch. Solen sken och fåglarna kvittrade. Kanske hjälpte det till att jag skrev prov dagen innan som jag klarade. Lyckan var fullständig och jag mådde som en prinsessa.

I måndags blev min lilla konstiga förkylning som jag hade förra veckan lite värre. Något i luftrören som sitter och retas. Migrän på det idag gjorde att jag blev sängliggande nästan hela dagen. Kommer att vara hemma även under morgondagen och kurera mig. Vakenstunder får jag plugga. Skriver näst sista provet på torsdag sedan börjar sista kursen på måndag sen är jag FÄRDIG uska. Yeeeeeeeaa!!!!

Bloggen har varit stängd under den senaste veckan pga en ganska elak kommentar från en anonym som läste min blogg för första gången. Mitt senaste inlägg var ju lite bittert och argt. Pga det inlägget blev jag anklagad för att vara en dålig människa och en dålig mamma. Jag svär i inlägget och tycker min 3 åring är jobbig. Gör det mig till en dålig mamma? Känner inte vi alla så ibland?

Syftet med min blogg är att det är en ventil. Den föddes för några år sedan då jag brottades med panikångest. Jag har under åren skrivit ner allt som ryms i mitt huvud. Kärlek, sorg, funderingar över livet, berättelser från min barndom. Alltid väldigt ärlig. Allt går nog att finna här. Syftet har aldrig varit att ragga läsare. Jag har några nära som jag vet läser. Människor som jag älskar på olika sätt och som aldrig dömer mig. Kanske för att dom vet att jag faktist inte är en dålig människa. Jag är ju bara jag. Ibland glad, ibland ledsen och ibland spritt språngande galen. Det är ingenting som jag tänker be om ursäkt för.

Tack älskade S för att du påminde mig om att jag faktiskt har rätt att vara vem jag vill. Nu öppnar jag igen!

Fy fan vad livet suger ibland!

Har längtat till Åland hur länge som helst. Åkte kvällsbåten i fredags. Kom fram, bäddade sängar och gick och la oss. Jag vaknade mitt i natten, sprang ut på dass och sket vatten, sen spydde jag. Sket några ggr till under natten sen låg jag mest och mådde illa. Låg hela lördagen då solen strålade som mest. Söndagen var det regn. Han vara uppe lite på morgonen. Skulle åka halv 2 båten hem. Kom 9 minuter för sent för bokade bilar, fick ställa oss i kö men blev ändå en av två bilar som inte kom med. Hade ändå turen att få en plats på halv 7 båten hem. Döda tid i Mariehamn några timmar sen hem. Lång jävla båtfärd som kändes som en evighet med en konstan tjattrande 3 åring som ALDRIG är tyst. Jag mådde rätt pissigt på typ alla sätt och vis. Hela färden från båten hem tog aslång tid då alla söliga jävla människor inte kan hålla hastigheten så det tog forever att komma hem. Vad fan är grejen med att köra 60 när det står 70????? Blir så jävla arg på såna puckon. Väl hemma, trött rabiat 3 åring krockar med trött rabiat mamma. KAOS. Nu migränmedicin och isblåsa på huvet. Bitter? Så in i helvete. 

Fucking jävla helvetes pisshelg!!!!!!!

Det blir ALDRIG ALDRIG ALDRIG som man tänkt sig!!!

Jaha nähä ok....

Lite mera kräk. Liten spydde ner vår säng kl 02.00 inatt. Duscha, byta sängkläder. Sova på en ärta. Minsta lilla ljud stod man givakt. Två språng halvsovandes stod man vid litens säng och trodde han skulle spy lite mer. Det gjorde han inte. En dag av tjat om måste dricka, inte äta fööör många skorpor och inte dricka  föööör mycket välling. Passa upp hela dagen lång. Jaha ja.

Lite lagom innan jobbet så klippte jag gräset. Ordnade en liten allergichock i mina ögon som faktiskt blivit bättre men som nu är tillbaka på ruta noll. Jag får fortsätta med att se trött och sliten ut ett tag till alltså.

Sedan till jobbet. - Vad trött du ser ut! Åh tack!!! Alla sjuka. Kom in till min grupp, jaha nähä jag är tydligen utlånad till andra gruppen idag. Så roligt. Jaha, bara kunder jag inte känner. Ja ja men så skoj. Dock så gick det bra. Jag är ju så jävla bra på mitt jobb så det finns inget jag inte klarar... Fniss. 

Nu har jag tryckt i mig några slevar nutella. Tar mina kliande röda otäcka ögon och går och lägger mig. 

Nattis

Ge mig motivation!

Två kurser kvar. Två prov ska vara avklarade v26. Jag har inte ens börjat. Det tar emot sååå mycket att börja. Det är så mycket och jag orkar inte. Slutspurten och motivationen är puts väck. Så nära mållinjen. Jag kan nästan ta på det nu.

Bah vad jobbigt!

Jag säger att jag försöker hitta mig själv...

Kanske jag har det nu. Nu när jag KAN sitta helt ensam på ikea och fika utan att känna mig dum och ensam utan faktiskt kunna njuta av att ingen kräver något av mig. Ingen som vill ha min hjälp, uppmärksamhet eller ens höra mig tala!

Eller så är det bara baksidan av att ha två barn och familj. Att en liten ensamfika överträffar allt. Vad vet jag.

Bland spyor och akutbesök.

Jag vaknade med helt galet konstigt ont i magen. Åkte in till akuten. Kissade i en burk, fick en infart samt prover tagna sedan väntan..... Efter ca 3 timmar gav jag upp. Magen kändes bättre. Framför allt så pallade jag inte denna väntan som akuten ibland oftast innebär. Jag började må illa av hunger och då kommer migränen som ett brev på posten. Ja sen blev ju magen lite bättre.

Liten vaknade i ett hav av spya - i sin säng. Det där fick mannen ta då jag lixom var på väg till akuten. Han är inte magsjuk. Han bara får sådär ibland. Precis som jag fick lite då och då när jag var liten. Någon sa till mig nyligen att det berodde på migränen. Att det var migrän jag hade redan då som liten men att det bara yttrade sig på det där kräksättet. Att man lixom haft värken när man sov och att det framkallade kräkningen. Vad vet jag? Jag är ingen doktor. Jag hoppas att det inte är så för det skulle isåna fall betyda att liten ev då redan vid 3 års ålder har migrän. Det gör för ont att tänka så den tanken slår jag bort. Svinhårt som värsta smashen! BAM!!!

En karensdag idag som svider hårt. Imorgon ledig. Nu Gonatt!