En bild säger mer än tusen ord

Då var det dax igen!

Nu byter jag jobb igen. Har tröttnat sååå på att vara låst med jobb varannan helg. Den 24 oktober börjar jag jobba som personlig assistent. Mån-fre 9-16, inga kvällar, inga helger och inga röda dagar. Jobbar kvar inom kommunens gränser vilket känns bra. Jag kommer vara kvar på hemtjänsten som vikarie. Jag har ju trots allt varit där i 2 år. Jag trivs med jobb och kollegor så att kunna hoppa in när jag själv vill en kväll eller helg  känns bra. Då väljer jag ju själv att jobba och är inte tvungen som jag är nu. Det känns bra. Magkänslan är skön och den säger att det kommer att bli bra att byta. Jag litar på den.

Denna helgen är min sista på schema. Det känns fantastiskt bra. Jobb några dagar till sedan bär det av till ULLARED!!!!!!! Tjoho så kul det ska bli. Nu ska jag sova för laddning inför sista tvångsjobbsöndagen på länge!

Nattis:)

50 nyanser av mig.

Jag borde börja med att skriva hur bra helgen har varit. Hur lycklig jag är som har en sån fin familj, släkt och vänner. Hur mysigt det ändå var i fredags att svärföräldrarna kom på en födelsedagsfika fast jag egentligen inte orkade. Hur mysigt det var i lördags med bror svägerska samt bästa vännen när vi bowlade och sedan åt mat tillsammans. Hur mysigt det var att inflyttnings äta korv hos mannens bror med familj i söndags. Det borde räcka så. Att bara skriva allt det där mysiga. Som alla andra gör. Men sån är inte jag. Jag måste få skriva ner alla mina nyanser. Ljust, mörkt och mittemellan.

Sen länge tillbaka är bloggen ganska mörk och fattig på skrivna rader. Kanske för att det är kaos i mitt huvud. Kanske för att jag inte hinner få ihop tankarna. Kanske för att jag inte kan synka tankar med skrivande? Jag vet inte. Kanske är det för att min mörka nyans har tagit över mig för mycket och jag orkar inte få det på pränt? Jag hoppas att det inte är så för det skulle göra så ont.

I grunden är jag ju alltid glad, rolig, nyfiken, helt galen, skrattar, gråter, 50 nyanser hela tiden. Utåt kanske jag fortfarande är allt det där och lite till men inuti mig kämpar det onda mot det goda och tyvärr så har dom onda tankarna tagit över alltför ofta. Det är som om jag har en magnet i mig som dras till elände. Jag dras till hemska historier och livsöden som hela tiden påminner mig om att inget är för evigt. Jag känner mig omgärdad av död vilket försvårar mitt sätt att bara leva lycklig. Jag försöker leva efter alla fina uppmaningar: Carpe Diem - Fånga Dagen. Lev nu. Lev varje dag som om det vore din sista............. Ändå dras jag ner i ångesten och paniken över att jag en dag ska dö och sen blir det bara svart. Det enda i världen som skulle kunna få mig att vilja dö är om det skulle hända mina barn någonting. Hela min värld tas upp av såna tankar just nu och det äter hål på mig.

Jag vill bara vara glad och njuta av livet. Göra det jag känner för. Älska, träna, äta mat, resa, allt som hör livet till. För mig som är lyckligt lottad att kunna göra allt detta.

Idag var jag hos läkaren. Han ville sätta mig på piller. Är inte det typiskt för dagens läkare?! Vi skriver ut piller så blir det bra. Vad hände med hjälp till självhjälp? Har förstått att det är lättare att sätta folk på piller. Kanske billigare än att låta folk gå i terapi? Vad vet jag. Jag vägrar piller. Jag har lugnande för att ta till om det blir för svårt. 3 ggr på fyra år har jag blivit tvungen. Thats it. Jag försöker inte vara duktig. Jag dömer ingen annan som äter piller. Alla fungerar vi olika. Jag vågar inte. Har för stort kontrollbehov för att låta min kropp tas i besittning av piller som messar med min hjärna. Då har jag hellre mina hjärnspöken kvar. Jag bad om en remiss för KBT igen. Till samma som tidigare. Det skulle vara hjälp för mig. Hoppas på att han får till det fort!

Så länge så får jag låta pennan glöda. Eller i detta fallet, tangentbordet. Min blogg, min ventil, min självhjälp, min terapi.

Kristian Gidlund - I kroppen min - gick bort i tisdags. Det påverkade mig såklart. Hoppas han har det bättre nu. Jag tror inte på liv efter döden men för hans skull så hoppas jag på att han är lycklig någon annanstans.

Vila i frid!

Ännu en födelsedag!

Trots att mer än 1 år har gått så väntade jag ändå på att mormor skulle ringa idag. 

Saknar dig!

Nu tar jag mina 35 år och går och sover!

Natti

Är det bara jag?

Jag förstår inte butiken Hollister! Inte ett endaste dugg. Har tidigare gjort försök med att gå in och titta på kläder. Ett problem är att ingen av de två ggr jag försökt så har kläderna dom visar i skylten gått att finna inne i butiken. Kan detta bero på att det är så mörkt så man inget ser? Eller kan det bero på att musiken är så hög så att man istället för att leta efter kläder frenetiskt letar efter en vrå där musiken är lägre? Eller kan det bero på att näsan blir så sönderpepprad med parfym så hjärnan endast klarar att försöka sortera vad det egentligen luktar? Efter 2 min inne i butiken står man plötsligt utanför och undrar vad som just hände...

I helgen gick jag in för att köpa presentkort. I släptåg en liten 4 åring som definitivt inte heller gillade Hollister. Han gillar inte mörker, högt ljud och inte heller stark parfym. Vi stod och köade i vad som kändes som en evighet. Väl framme i kassan var jag på väg att skrika till den manlige expediten vad lixom vitsen är att musiken måste vara så jävla hög samt resten av allt konstigt som jag inte förstår. Efter en blick på expediten insåg jag att jag absolut inte skulle få någon som helst förståelse överhuvudtaget så jag höll tyst. Har väl blivit gammal lixom.

Till min stora glädje sa brorsdottern på 16 år samma sak om butiken. Hon beställer på nätet för att slippa butikerna. Dock så blev hon tvungen att gå dit igår för att handla upp presentkortet. Otroligt nog så hittade hon två fina plagg i mörkret. Det gjorde mig glad. Det gjorde mig ännu gladare att en tjej på 16 tycker precis som jag. Så det kanske inte beror på åldern. Att Hollister är konstigt. Synd för kläderna är jättefina. Brorsdottern får helt enkelt visa mig var hon handlar... På nätet!

Idag är det Karin Dagen!

Den första som jag och mormor inte kan ringa och gratta varandra. Tungt!

Grattis på Karin Dagen älskade mormor. Saknar dig så oerhört mycket.

Puss

När döden hindrar livet!

Jag har sån fruktansvärd dödsångest. Ofta griper ångesten tag i min kropp och jag får panik. Blodet rusar och hjärtat slår samtidigt som jag blir kall i kroppen. Tankarna rusar och min hjärna kan inte förstå. Förstå att en dag finns jag inte mer. Borta med vinden. Aldrig mer. Panikångesten hindrar mig från att leva samtidigt som den gör att jag lever ännu mer. Ännu mer intensivt. Jag ser mina barn mer. Jag upplever allt ännu mer. Vardagshatet försvinner och kärleken sveper tag om mig och gör mig öppnare i sinnet. Allt i mitt liv är så intensivt just nu, på gott och på ont.

På kort tid har min familj förlorat fler människor som fyllde oss med kärlek. Det är svårt. Det är definitivt. Det är oåterkalleligt. Jag har en bror som mår dåligt och inte vill leva. Jag står maktlös och bara undrar hur man kan inte vilja. Det är det enda jag vill. Leva!

Igår gick en kär liten gumma bort på jobbet. Dagen idag har känts tung. Sorglig. Händelsen spär på min ångest. Jag ville inte att hon skulle dö. Jag hamnar oxå i tankarna att jag inte heller vill dö. Döden omgärdar mig och gör mig rädd. Nu vill jag inte ha mer död. Jag vill ha liv. Jag vill leva. Bara leva!

Lyssnade på sommarprat med Kristian Gidlund häromdagen, för att spä på min ångest. Han är döende i cancer och har en blogg och en bok som heter I kroppen min. Han berörde mig djupt. Hans berättelse och tankar..... Orden räcker inte till just nu. Jag ville men klarade inte att lyssna på hela. Kristians sista 6 minuter på sommarpratet kommer jag aldrig att få höra. Det gör för ont och ger mig för mycket ångest. Ändå är jag tacksam över att fått höra hans berättelse. Jag tror att han ändå gav mig verktyg för att leva lite till. Lite mer intensivt och kanske rensa bort sånt som ändå inte är så viktigt. Jag är ju faktiskt inte döende, eller är jag det? Är vi inte alla det i slutändan.....

Just nu väljer jag ändå livet. Jag måste det annars blir min hjärna tokig!

" only love can ease the pain"

När vi två blir en...

När rädslan släpper taget så vi kan vara tillsammans, du och jag. När jag kan sluta att vara rädd varje gång en förändring i dig sker. När vi bara funkar tillsammans som en enhet.

Rädslan måste också få finnas men den måste vara befogad. Ett litet andetag ska inte få ta fram den. Inte heller en liten tanke. Rädslan går under namnet panikångest och är mycket otrevlig att bära.

Jag väntar och hoppas på att vi kan bli tillsammans igen, du och jag, kroppen min. 

Tack för en underbar helg!

Ett nytt försök med en Ålandshelg. Denna gången under midsommar. Ingen magsjuka, bara mys, mat och härligt härligt. Fick lyckorus i kroppen när vi kom fram på midsommarafton till lunch. Solen sken och fåglarna kvittrade. Kanske hjälpte det till att jag skrev prov dagen innan som jag klarade. Lyckan var fullständig och jag mådde som en prinsessa.

I måndags blev min lilla konstiga förkylning som jag hade förra veckan lite värre. Något i luftrören som sitter och retas. Migrän på det idag gjorde att jag blev sängliggande nästan hela dagen. Kommer att vara hemma även under morgondagen och kurera mig. Vakenstunder får jag plugga. Skriver näst sista provet på torsdag sedan börjar sista kursen på måndag sen är jag FÄRDIG uska. Yeeeeeeeaa!!!!

Bloggen har varit stängd under den senaste veckan pga en ganska elak kommentar från en anonym som läste min blogg för första gången. Mitt senaste inlägg var ju lite bittert och argt. Pga det inlägget blev jag anklagad för att vara en dålig människa och en dålig mamma. Jag svär i inlägget och tycker min 3 åring är jobbig. Gör det mig till en dålig mamma? Känner inte vi alla så ibland?

Syftet med min blogg är att det är en ventil. Den föddes för några år sedan då jag brottades med panikångest. Jag har under åren skrivit ner allt som ryms i mitt huvud. Kärlek, sorg, funderingar över livet, berättelser från min barndom. Alltid väldigt ärlig. Allt går nog att finna här. Syftet har aldrig varit att ragga läsare. Jag har några nära som jag vet läser. Människor som jag älskar på olika sätt och som aldrig dömer mig. Kanske för att dom vet att jag faktist inte är en dålig människa. Jag är ju bara jag. Ibland glad, ibland ledsen och ibland spritt språngande galen. Det är ingenting som jag tänker be om ursäkt för.

Tack älskade S för att du påminde mig om att jag faktiskt har rätt att vara vem jag vill. Nu öppnar jag igen!

Fy fan vad livet suger ibland!

Har längtat till Åland hur länge som helst. Åkte kvällsbåten i fredags. Kom fram, bäddade sängar och gick och la oss. Jag vaknade mitt i natten, sprang ut på dass och sket vatten, sen spydde jag. Sket några ggr till under natten sen låg jag mest och mådde illa. Låg hela lördagen då solen strålade som mest. Söndagen var det regn. Han vara uppe lite på morgonen. Skulle åka halv 2 båten hem. Kom 9 minuter för sent för bokade bilar, fick ställa oss i kö men blev ändå en av två bilar som inte kom med. Hade ändå turen att få en plats på halv 7 båten hem. Döda tid i Mariehamn några timmar sen hem. Lång jävla båtfärd som kändes som en evighet med en konstan tjattrande 3 åring som ALDRIG är tyst. Jag mådde rätt pissigt på typ alla sätt och vis. Hela färden från båten hem tog aslång tid då alla söliga jävla människor inte kan hålla hastigheten så det tog forever att komma hem. Vad fan är grejen med att köra 60 när det står 70????? Blir så jävla arg på såna puckon. Väl hemma, trött rabiat 3 åring krockar med trött rabiat mamma. KAOS. Nu migränmedicin och isblåsa på huvet. Bitter? Så in i helvete. 

Fucking jävla helvetes pisshelg!!!!!!!

Det blir ALDRIG ALDRIG ALDRIG som man tänkt sig!!!