Klart att någon annans berättelse om sin mamma får en att tänka och att känna. Jag vet att jag har skrivit om min mamma förut och nu blev det visst dags igen.
Det fanns en tid i ett annat liv då hon oxå var mitt allt. Jag älskade att vara nära henne. Leka med hennes hår, känna hennes varma trygga kropp, höra hennes röst, allt det där som jag hoppas att mina barn känner med mig. Kärleken till min mamma var stor men jag märkte ganska tidigt att hon var svag. På ett ganska tidigt stadie kände jag tom att jag var starkare än hon. Det var min styrka som senare ledde till alla problem som gjorde att jag försvann och aldrig kom tillbaka.
Jag var för stark och gav motstånd. Det blev mycket tjafs och bråk mellan mig o pappa och hon hamnade emellan. Hon var alltid tvungen att välja hans sida. Det fanns inget annat val för hennes del. Han var hennes klippa, ekonomiska klippa för så krasst var det. Hon var hemma och fick be honom om pengar till vad det nu må vara. När jag blev äldre stack hon till mig pengar ibland sådär i smyg. Hur hon fått dom från honom utan att tala om till vad vet jag inte.
Min pappa är inte ond, egentligen, men jag kommer aldrig att förlåta vissa saker som han har gjort och fortfarande gör. Egentligen är han nog bara liten rädd och allmänt förvirrad men har ett skal av fucking kryptonit. Det starkaste som slår ut allt. Totalt ogenomträngligt. Dock så kan jag ändå inte tycka synd om honom och vad skulle det tjäna till?
Min mamma var kärlek men ganska tidigt gav hon mig oxå en oro i magen. 1984 när jag var 6 år gammal hamnade hon på sjukhus. Hon hade ramlat på väg till tåget och fick en blödning i levern. Jag minns inte så mycket kring den perioden annat än bilfärderna in till sjukhuset för att hälsa på. Och oron för först visste vi inte hur allvarligt det var. Oron började nog där. Oron för att hon varje vinter skulle ramla igen. Hon går och har gjort varje år sedan olyckan som bambi på hal is men mer likt Quasimodo från ringaren i notre dame och jag kan ärligt säga att jag skäms fortfarande över hennes gångstil på vintern trots att jag borde veta bättre. Den olyckan satte sig hårt på många sätt. Det är svårt att beskriva men jag har alltid känt att min mamma är så skör när det gäller. Hon klarar inte bråk och det var det gott om hemma hos oss under många år. Många konflikter som pyrde under ytan. Hon kunde bli jättearg men aldrig när min pappa var närvarande, det vågade hon aldrig. Det var som om vi levde ett annat liv hemma när han var på jobbet. En skönare lugnare liv. Jag minns att jag önskade att mina föräldrar skulle skiljas och att jag och mamma skulle flytta och bo bara hon och jag i en lägenhet. Det var min högsta önskan men så blev det aldrig.
Hemma på dagarna innan jag gick i skolan och sedan efter skolan var härliga. Mammas och såklart min favvolunch var stekt omelett med ketchup, skogaholmslimpa med två s som bestod av kaviar och majonnäs, mamma brukade dricka juice till och jag o'boy. Hon brukade läsa mycket för mig och jag älskade när hon gjorde olika röster. Vi brukade kittla varann i ansiktet osså skulle man säga vart det kittlade mest. Ibland brukade hon skrämma mig när jag killade runt munnen på henne med att låtsasmorra och försöka bita mig. Blev skiträdd varje gång. Ingen kunde skrämma mig som hon men en puss och kram efteråt gjorde ju allt bra igen. Vår relation var nog lik många andras med allt man känner för sin mamma i form av kärlek, trygghet mm MEN jag hade ett stort hot hela tiden i form av min pappa som likt ett barn krävde hennes närvaro och uppmärksamhet när han var hemma. Det kändes som han såg mig som en rival och jag kan inte ens räkna alla dom gånger som min mamma blev mer eller mindre beordrad ut från mitt sovrum under nattsagan för att han tyckte att hon suttit där för länge.
Vår fina kontakt med vissa sår upphörde när jag flyttade hemifrån 17 år gammal. Hon besökt mig en gång under året jag bodde i studentrum men kunde inte stanna länge för pappa ringde efter henne. Nu har jag brutit helt för jag orkar inte se henne leva som en skuggfigur bakom pappa utan vilja utan önskan utan allt det som gör oss till människor.
Jag saknar att ha en mamma. En mamma som alltid finns där. Som aldrig dömer dig men som vägleder och råder när det behövs. Jag saknar att få sjunka in i hennes famn och för en liten stund våga tro att allt som är jobbigt för stunden kommer att bli bättre. Jag saknar att ha en mamma som man bara kan spotta ut orden för utan att behöva linda in allt med rädslan för att göra någon ledsen. Jag saknar en mamma, MIN mamma. Tyvärr så finns hon inte kvar. Den mamman dog för många år sedan och skalet som finns kvar är någon annan. Någon annan som inte kan ge mig något av det jag vill ha, det jag behöver ha. Så jag fortsätter min väg ensam, som jag alltid har gjort till en viss del.
Jag hoppas att jag kan ge mina barn allt det som jag själv saknar från min mamma. Jag är långt ifrån perfekt på mammafronten. Jag svär, jag skriker, jag kastar saker ibland. Ibland säger jag jättedumma saker som jag ångrar i samma sekund som jag sagt dem när jag är arg. Jag gnäller och jag klagar och tror på fullaste allvar ibland att min familj med mig är onormal och att alla andra har det fint hela tiden. Trots alla mina brister så är jag så full med kärlek så jag tror ibland att jag ska spricka. Mina barn är det finaste jag har i mitt liv och det finns inget som jag inte skulle göra för dom. Jag hoppas att dom vet det, att dom känner det i sina hjärtan.
Jag hoppas att dom trots motgångar i livet aldrig ska känna sig ensamma som jag har gjort den absolut jobbigaste tiden i livet. Jag vill att dom alltid ska veta att jag finns där, som ett stöd, som en mamma ska göra.
Som en mamma ska göra...
Bloggat från min ajfån
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar