7 åringen är som en tonåring. En sån där dryg jävla tonåring som inte kan annat än att vara störig. Han fräser mest hela tiden och standardkommentaren är skrikandes - Jamen förlåt då!!! Såhär extremt har det varit sen sportlovet och jag börjar känna att det inte orkas riktigt längre.
Den lilla, Mr två och ett halvt år är sååå jävla kaxig. Respekt känner han för ingen. Minsta lilla motgång blir han fly förbannad , smäller i dörrar, kastar saker, skriker, slår på brorsan mm. Leker gör han inte heller. Går mest omkring och bara är dryg faktiskt. Elak mot andra är han inte alls så inte på ett sånt sätt. Det är oss i familjen som han tar ut allt på.
Jag förstår att det säkert är faser som barnen går igenom men att säga det till mig nu är lika tröstande som att få höra att " det finns dom som har det värre" när man själv har det jobbigt, dvs ingen jävla tröst alls!
Tänk om 7 åringen mår dåligt och har slutit sig i något slags skal som jag uppenbarligen inte kan ta mig igenom. Hur vet jag och vad gör man då?
Tänk om det är samma sak med 2 åringen? Hur får man veta från en liten som inte ens kan tala om vart det gör ont när det gör ont???
Nä, jag vet varken ut eller in just nu faktiskt.....
Bloggat från min ajfån
Location:Hemma i helvetet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar