Ni vet dom där bloggarna där alla skriver om hur jävla underbara deras liv är hela tiden! Detta är inte en sådan blogg.
Jag är så off just nu. Har varit det sen länge. Sjukdomar som kommer hela tiden tär på en på många sätt. Barnen är sjuka, man är själv sjuk. Vabben ger mer inkomst är jobbet man har. Då känns det sådär. Att överhuvudtaget behöva ha kontakt med FK är för min del oerhört stressande och gör mig bara förbannad.
Denna vecka började oxå med vab för den lille så jag var hemma på dagen men jobbade hemtjänsten på kvällen. Drog på mig en trolig matförgiftning till middagen på kvällen så senare på natten vaknade jag med vattendiarre och kräk. Sååå nice. Låg och kände mig rätt skruttig igår. Idag känns det bättre dock. Är ändå fortfarande hemma med liten som faktiskt peppar peppar verkar må bättre. Verkar mkt piggare och pannan känns väldigt mkt svalare. Blir det varmt och gott idag så provkör vi en tur med vagnen och ser hur luftrören klarar friska luften. Kanske kanske det kan bli jobb och dagis imorgon?!
Annars är det mest bråk och skrik när båda barnen är tillsammans. Jag går runt som en bitterfitta på alla sätt och vis och önskar mig bort till nåt annat varmt land där jag slipper den här jävla vardagen som tar död på en. Jag ska hålla i alla tåtar och göra nästan allt trots att jag jobbar mellan 30-40 timmar per vecka på två olika ställen. Det tär på krafterna. Det känns som om jag drunkar just nu men det är ingen som ser.
Andra saker som händer i ens liv som har med andra att göra är svåra att blogga om. Med rädsla för att hänga ut någon annan. Min närmsta familj får stå ut med det men med andra kan det vara svårare. Jag måste ändå försöka att skriva av mig litegrann.
Någon i min närhet mår dåligt. Så dåligt så att den personen försökt att ta sig liv 2 gånger. Jag var på plats på sjukhuset båda gångerna. Första försöket var 7 dagar före jul. Då var personen vid medvetande när jag kom in dock fortfarande hög på piller. Vi pratar piller och alkohol. Andra gången som var förr förra lördagen var lite värre. Fick ett samtal 10 minuter innan mellofinalen skulle börja om att det hänt igen. Åkte in till KS och möttes av en rätt obehaglig syn där personen var medvetslös och var intuberad plus hundra andra slangar kopplade till sig. Den synen tog hårt på mig att behöva se och jag hoppas att det var sista gången.
En av många saker som är så skrämmande i det här är hur psykvården faktiskt inte funkar i vårt samhälle idag. Jag vet, det är ingen ny info men jag har aldrig haft problemet så nära inpå mig förut. Första gången det hände kom personen in på Danderyds Sjukhus runt 20 tiden och gick därifrån 4 timmar senare. 4 timmar senare efter att ha försökt ta livet av sig???????? Andra gången var dom i princip på väg att släppa personen när den vaknat men vi som samlats runt omkring vägrade. Vi krävde att personen skulle tvånsinläggas. Många samtal senare så fick vi som vi ville. Personen är nu inlagd på psyk på DS med mycket påtryckningar från oss omkring dock inte tvångsinlagd. Kan personen lyckas övertyga läkaren om att den mår bra så kan säkert en utskrivning bli aktuell. Skrämmande tycker jag. Maktlös är bara förnamnet.
Förutom kampen man har fått föra för att den här personen ska få hjälp så har jag en egen kamp med att försöka förstå vad som driver en människa till att försöka ta sitt eget liv. Jag har mycket tankar som snurrar och jag vill ju verkligen hjälpa men hur gör man det på bästa sätt? Sen var det ju det där med att inte ta på sig för mycket igen. Jag är ju rätt bra på det men vill ju inte hamna i ångestträsket igen. Gjort det en gång, det räcker. Som en vän sa: Om den här personen inte vill vara med längre så finns det inte så mycket vi kan göra, tyvärr. Vi kan finnas som stöd men vi kan inte laga. Det måste den personen göra till största delen själv! . Förhoppningsvis med mycket hjälp från sjukvården. Det stämmer såklart men jag kommer nog ändå alltid känna att jag borde göra mer men det är ju sån jag är. Jag vill laga fixa hjälpa andra för det ligger i min natur. Jag kommer finnas där för att hjälpa men jag måste hitta en rimlig balans för vad jag klarar av. Vad min familj klarar av.
Mitt i allt det här har vi en kommande flytt framför oss. Alla frågar om jag har börjat packa? När fan ska jag hinna det? Jag har inte ens tagit in flytten i mitt stressmåste. Det blir när det blir. Jag orkar inte lägga energi på det alls nu så snälla ni, slutar fråga. Det ska bli jättekul och skönt att flytta men jag orkar inte riktigt ta tag i det just nu bara.
Annars så kämpar jag med migränen, att få träningen att funka, mitt dåliga samvete mormor som vi aldrig kan träffa för att vi är sjuka hela tiden, en störd mamma som inte förstår att jag inte vill.......
Jag vet, ett otroligt tråkigt och gnälligt inlägg. Var tvungen att skriva av mig lite. Det känns som om jag ska sprängas snart bara. Mitt umgänge med vänner är nästan lika med noll. Att träffas och få prata av sig känns som om det inte ens finns på kartan just nu. Ändå är det nog det som jag skulle behöva allra mest. Inte vara den som lyssnar, stöttar, tar hand om utan vara den på andra sidan. Fast det klarar jag nog inte iallafall;)
Nu går vi och sover!
Jag är så off just nu. Har varit det sen länge. Sjukdomar som kommer hela tiden tär på en på många sätt. Barnen är sjuka, man är själv sjuk. Vabben ger mer inkomst är jobbet man har. Då känns det sådär. Att överhuvudtaget behöva ha kontakt med FK är för min del oerhört stressande och gör mig bara förbannad.
Denna vecka började oxå med vab för den lille så jag var hemma på dagen men jobbade hemtjänsten på kvällen. Drog på mig en trolig matförgiftning till middagen på kvällen så senare på natten vaknade jag med vattendiarre och kräk. Sååå nice. Låg och kände mig rätt skruttig igår. Idag känns det bättre dock. Är ändå fortfarande hemma med liten som faktiskt peppar peppar verkar må bättre. Verkar mkt piggare och pannan känns väldigt mkt svalare. Blir det varmt och gott idag så provkör vi en tur med vagnen och ser hur luftrören klarar friska luften. Kanske kanske det kan bli jobb och dagis imorgon?!
Annars är det mest bråk och skrik när båda barnen är tillsammans. Jag går runt som en bitterfitta på alla sätt och vis och önskar mig bort till nåt annat varmt land där jag slipper den här jävla vardagen som tar död på en. Jag ska hålla i alla tåtar och göra nästan allt trots att jag jobbar mellan 30-40 timmar per vecka på två olika ställen. Det tär på krafterna. Det känns som om jag drunkar just nu men det är ingen som ser.
Andra saker som händer i ens liv som har med andra att göra är svåra att blogga om. Med rädsla för att hänga ut någon annan. Min närmsta familj får stå ut med det men med andra kan det vara svårare. Jag måste ändå försöka att skriva av mig litegrann.
Någon i min närhet mår dåligt. Så dåligt så att den personen försökt att ta sig liv 2 gånger. Jag var på plats på sjukhuset båda gångerna. Första försöket var 7 dagar före jul. Då var personen vid medvetande när jag kom in dock fortfarande hög på piller. Vi pratar piller och alkohol. Andra gången som var förr förra lördagen var lite värre. Fick ett samtal 10 minuter innan mellofinalen skulle börja om att det hänt igen. Åkte in till KS och möttes av en rätt obehaglig syn där personen var medvetslös och var intuberad plus hundra andra slangar kopplade till sig. Den synen tog hårt på mig att behöva se och jag hoppas att det var sista gången.
En av många saker som är så skrämmande i det här är hur psykvården faktiskt inte funkar i vårt samhälle idag. Jag vet, det är ingen ny info men jag har aldrig haft problemet så nära inpå mig förut. Första gången det hände kom personen in på Danderyds Sjukhus runt 20 tiden och gick därifrån 4 timmar senare. 4 timmar senare efter att ha försökt ta livet av sig???????? Andra gången var dom i princip på väg att släppa personen när den vaknat men vi som samlats runt omkring vägrade. Vi krävde att personen skulle tvånsinläggas. Många samtal senare så fick vi som vi ville. Personen är nu inlagd på psyk på DS med mycket påtryckningar från oss omkring dock inte tvångsinlagd. Kan personen lyckas övertyga läkaren om att den mår bra så kan säkert en utskrivning bli aktuell. Skrämmande tycker jag. Maktlös är bara förnamnet.
Förutom kampen man har fått föra för att den här personen ska få hjälp så har jag en egen kamp med att försöka förstå vad som driver en människa till att försöka ta sitt eget liv. Jag har mycket tankar som snurrar och jag vill ju verkligen hjälpa men hur gör man det på bästa sätt? Sen var det ju det där med att inte ta på sig för mycket igen. Jag är ju rätt bra på det men vill ju inte hamna i ångestträsket igen. Gjort det en gång, det räcker. Som en vän sa: Om den här personen inte vill vara med längre så finns det inte så mycket vi kan göra, tyvärr. Vi kan finnas som stöd men vi kan inte laga. Det måste den personen göra till största delen själv! . Förhoppningsvis med mycket hjälp från sjukvården. Det stämmer såklart men jag kommer nog ändå alltid känna att jag borde göra mer men det är ju sån jag är. Jag vill laga fixa hjälpa andra för det ligger i min natur. Jag kommer finnas där för att hjälpa men jag måste hitta en rimlig balans för vad jag klarar av. Vad min familj klarar av.
Mitt i allt det här har vi en kommande flytt framför oss. Alla frågar om jag har börjat packa? När fan ska jag hinna det? Jag har inte ens tagit in flytten i mitt stressmåste. Det blir när det blir. Jag orkar inte lägga energi på det alls nu så snälla ni, slutar fråga. Det ska bli jättekul och skönt att flytta men jag orkar inte riktigt ta tag i det just nu bara.
Annars så kämpar jag med migränen, att få träningen att funka, mitt dåliga samvete mormor som vi aldrig kan träffa för att vi är sjuka hela tiden, en störd mamma som inte förstår att jag inte vill.......
Jag vet, ett otroligt tråkigt och gnälligt inlägg. Var tvungen att skriva av mig lite. Det känns som om jag ska sprängas snart bara. Mitt umgänge med vänner är nästan lika med noll. Att träffas och få prata av sig känns som om det inte ens finns på kartan just nu. Ändå är det nog det som jag skulle behöva allra mest. Inte vara den som lyssnar, stöttar, tar hand om utan vara den på andra sidan. Fast det klarar jag nog inte iallafall;)
Nu går vi och sover!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar