Sitter i en väntsal

Men jag vet inte vad jag väntar på....

Kanske bara väntar på att min migränbubbla ska brista eller så är det något annat. Känslan av att vänta på något är rätt konstig. Jag hoppas på att det är något bra. 

Kanske det ändå är bra att inleda dåligt för då kan det ju bara bli bättre. Är det kanske bara spänningen i förväntan att det ska bli bättre eller så kommer något att hända? Kommer att tänka på Alice i underlandet. Kanske jag är Alice och bara väntar på mitt svarta hål? Där allt är som det ska men ändå helt fel?!

Ett svart hål brukar ju inte vara något bra men det beror väl på vad som finns på andra sidan? Jag bara pratar i gåtor och det är inte meningen. Det är bara så mitt liv känns just nu. Som en gåta som är helt omöjligt att hitta svaret på. Å andra sidan, är inte allas liv så mer eller mindre? En gåta man inte vet svaret på?!

Nuff said. Får ändå inte ut något vettigt av det här just nu. Nu ska jag jobba efter 2 morgonkoppar grönt te. Min tjej har varit dålig nu på morgonen med anfall så jag börjar lite senare. 

Slask it on, weather!

Vampyria.

Solen sticker för starkt i mina migränögon, jag sover på dagarna och bloggar på nätterna. Detta 2014 börjar knas. Jag gör för lite och tänker för mycket. Just nu har jag 34 saker som jag vill skriva om minst men jag måste fokusera på något, inte allt på en gång. Att det här året har börjat piss är redan konstaterat så jag fokuserar på det som varit tidigare. Typ förra året.

2013 inleddes med dödsfall. Älskad gammelmormor till mina barn dog. Bara några månader innan dog min älskade mormor. Jag sa upp mig från mitt bokföringsjobb och började i hemtjänsten på heltid. Jag blev klar undersköterska. Jag slutade på hemtjänsten och började som personlig assistent och är timvikarie på hemtjänsten igen. Hm, ja det var väl det i stora drag som hände. Just det, min ångest trängde sig på veckan innan semestern igen. Nu i form av dödsångest. Om ångesten jag hade innan, den man inte kan förklara var hemsk så är nog fan denna ännu värre. Den är nämligen helt logisk och kan inte viftas bort med att " ingenting kommer att hända" för det är ju inte sant. 

Sen jag slutade på hemtjänsten så mår jag bättre. Kanske för att dagarna inte består av sjukdomar, ålderdom samt ensamma människor utan framtid. Mitt nya jobb ger mig så mycket mer positivt. Så här.

Jag är assistent till en 28 årig tjej med epilepsi. Hon klarar i princip allt själv men pga alla anfall så har hjärnan blivit påverkad. En del av hennes hjärna är kvar i barnstadiet med prinsessor och dockor medans den andra är lite mer åt vuxenhållet. Hennes familj är från Iran och pratar persiska. Jag kan inte säga annat än att jag älskart! Jag i mitt supersvenssonliv får andra influenser från invandrade svenskar. Ah visst det låter supernördigt men jag är så glad att få uppleva något annat. Mat, språk, kultur på ett helt annat sätt. Jag håller på och lär mig persiska. Svårt? Nej. Inte att prata men att skriva, mm väntar nog med det:) I alla fall, jag trivs med mina jobbdagar, just nu men frågan är, vad vill jag?

Det finns en förväntan att jag ska jobba som uska nu när jag pluggat färdigt. Problemet är att jag inte ens vet om jag vill jobba som uska alls. Hm, har jag gjort detta förut? Ja, det har jag visst. Jag pluggade visst till makeupartist för några år sedan.... Har jag jobbat som det? Nej. Varför frågar man. Inte vet jag. Jag ville det då men inte sen och inte nu. På alla frågor svarar jag med frågan: Hur ska man veta vad man vill göra? Måste man bara göra en sak i resten av sitt liv?

Jag har sökt ett jobb. Ett jobb som jag har noll utbildning för och noll erfarenhet. Ändå sökte jag. Varför? För att det är en dröm som blivit ett mål för mig. Kommer jag att lyckas? Självklart! Ändå vågar jag inte ens för mig själv här tala om vad det är. Förhoppningsvis så kan jag skriva det när drömmen gått i mål snart! 

Fan, måste sova. För mycket rör sig i huvet. Vill vakna imorrn utan migrän. Har mått skit idag oxå. Trotsade för ett snabbt fikabesök i sollentuna centrum. Tjattrigt. Vill träna. Måste träna. Satans skithuve. 

Go natt

Tss sicken start då

Nyårsdagsmorgon - migrän. Hela dagen migrän, ingen medicin funkade. Ända fram tills idag, bara ont ont ont. Fick en liten paus mitt på dagen idag sen tillbaka ont på em. Tog min 6:e dos medicin så vi iallafall kunde äta på tacobaren och kolla filmen vi bokat med 9 åringen. Hundraåringen blev det. 

Nu är det sängläge igen och jag ber en stilla bön att jag ska få vakna upp imorrn utan migrän. Det får räcka nu. Jag ska återta kontrollen. Bara den här jävla mensveckan kan ta slut.

Hejdå migränen!

Ett nytt år!

Hatar fortfarande nyår dock så "firade" vi mer än vi brukar i år. Blev god mat på söder, Greken på hörnet. Fantastiskt god mat, även barnen åt, bara det lixom. Väl hemma blev det tv och vänta på tolvslaget. Stod inomhus med skrajsen kanin i famnen och kollade på infernot utomhus. Den lille sov igenom allt vilket är märkligt för det smällde som fan här. Vi lyckades på andra försöket få iväg en lykta. Tror den kom fram till mormor och mormor.

Lika mycket som jag hatar nyår så hatar jag även nyårslöften. Alla dessa desperata försök till förändring. Ett nytt år, en ny början. Åh snälla, bespara mig allt sånt. Så jävla klämkäckt. 

Året 2013 var väl ok. Tror 2014 blir bättre. Tar en dag i taget. Har en del mål men det har inget med att det är nytt år att göra. Bara saker jag bestämt mig för. En del drömmar som blivit mål som jag ska gå i mål med.....mm just så.

En och en halv timme in på 2014 och jag kan lugnt konstatera att mitt sömnbehov inte alls har minskat. Sjukt trött och kommer vara zombie imorrn så jag avslutar här. 

Men va fan, ett löfte kommer här ändå. Jag lovar att blogga oftare än under 2013. He he, det blir inte alls svårt:) 

Gonattizzzzz

Lyckorus!

Känslan när man tagit tag i något man borde gjort för längesen är obeskrivlig. Ett lyckorus spred sig i kroppen samtidigt som en enormt tung sten lättade.

Jag ska sluta skjuta på saker.

Punkt!

En bild säger mer än tusen ord

Då var det dax igen!

Nu byter jag jobb igen. Har tröttnat sååå på att vara låst med jobb varannan helg. Den 24 oktober börjar jag jobba som personlig assistent. Mån-fre 9-16, inga kvällar, inga helger och inga röda dagar. Jobbar kvar inom kommunens gränser vilket känns bra. Jag kommer vara kvar på hemtjänsten som vikarie. Jag har ju trots allt varit där i 2 år. Jag trivs med jobb och kollegor så att kunna hoppa in när jag själv vill en kväll eller helg  känns bra. Då väljer jag ju själv att jobba och är inte tvungen som jag är nu. Det känns bra. Magkänslan är skön och den säger att det kommer att bli bra att byta. Jag litar på den.

Denna helgen är min sista på schema. Det känns fantastiskt bra. Jobb några dagar till sedan bär det av till ULLARED!!!!!!! Tjoho så kul det ska bli. Nu ska jag sova för laddning inför sista tvångsjobbsöndagen på länge!

Nattis:)

50 nyanser av mig.

Jag borde börja med att skriva hur bra helgen har varit. Hur lycklig jag är som har en sån fin familj, släkt och vänner. Hur mysigt det ändå var i fredags att svärföräldrarna kom på en födelsedagsfika fast jag egentligen inte orkade. Hur mysigt det var i lördags med bror svägerska samt bästa vännen när vi bowlade och sedan åt mat tillsammans. Hur mysigt det var att inflyttnings äta korv hos mannens bror med familj i söndags. Det borde räcka så. Att bara skriva allt det där mysiga. Som alla andra gör. Men sån är inte jag. Jag måste få skriva ner alla mina nyanser. Ljust, mörkt och mittemellan.

Sen länge tillbaka är bloggen ganska mörk och fattig på skrivna rader. Kanske för att det är kaos i mitt huvud. Kanske för att jag inte hinner få ihop tankarna. Kanske för att jag inte kan synka tankar med skrivande? Jag vet inte. Kanske är det för att min mörka nyans har tagit över mig för mycket och jag orkar inte få det på pränt? Jag hoppas att det inte är så för det skulle göra så ont.

I grunden är jag ju alltid glad, rolig, nyfiken, helt galen, skrattar, gråter, 50 nyanser hela tiden. Utåt kanske jag fortfarande är allt det där och lite till men inuti mig kämpar det onda mot det goda och tyvärr så har dom onda tankarna tagit över alltför ofta. Det är som om jag har en magnet i mig som dras till elände. Jag dras till hemska historier och livsöden som hela tiden påminner mig om att inget är för evigt. Jag känner mig omgärdad av död vilket försvårar mitt sätt att bara leva lycklig. Jag försöker leva efter alla fina uppmaningar: Carpe Diem - Fånga Dagen. Lev nu. Lev varje dag som om det vore din sista............. Ändå dras jag ner i ångesten och paniken över att jag en dag ska dö och sen blir det bara svart. Det enda i världen som skulle kunna få mig att vilja dö är om det skulle hända mina barn någonting. Hela min värld tas upp av såna tankar just nu och det äter hål på mig.

Jag vill bara vara glad och njuta av livet. Göra det jag känner för. Älska, träna, äta mat, resa, allt som hör livet till. För mig som är lyckligt lottad att kunna göra allt detta.

Idag var jag hos läkaren. Han ville sätta mig på piller. Är inte det typiskt för dagens läkare?! Vi skriver ut piller så blir det bra. Vad hände med hjälp till självhjälp? Har förstått att det är lättare att sätta folk på piller. Kanske billigare än att låta folk gå i terapi? Vad vet jag. Jag vägrar piller. Jag har lugnande för att ta till om det blir för svårt. 3 ggr på fyra år har jag blivit tvungen. Thats it. Jag försöker inte vara duktig. Jag dömer ingen annan som äter piller. Alla fungerar vi olika. Jag vågar inte. Har för stort kontrollbehov för att låta min kropp tas i besittning av piller som messar med min hjärna. Då har jag hellre mina hjärnspöken kvar. Jag bad om en remiss för KBT igen. Till samma som tidigare. Det skulle vara hjälp för mig. Hoppas på att han får till det fort!

Så länge så får jag låta pennan glöda. Eller i detta fallet, tangentbordet. Min blogg, min ventil, min självhjälp, min terapi.

Kristian Gidlund - I kroppen min - gick bort i tisdags. Det påverkade mig såklart. Hoppas han har det bättre nu. Jag tror inte på liv efter döden men för hans skull så hoppas jag på att han är lycklig någon annanstans.

Vila i frid!

Ännu en födelsedag!

Trots att mer än 1 år har gått så väntade jag ändå på att mormor skulle ringa idag. 

Saknar dig!

Nu tar jag mina 35 år och går och sover!

Natti

Är det bara jag?

Jag förstår inte butiken Hollister! Inte ett endaste dugg. Har tidigare gjort försök med att gå in och titta på kläder. Ett problem är att ingen av de två ggr jag försökt så har kläderna dom visar i skylten gått att finna inne i butiken. Kan detta bero på att det är så mörkt så man inget ser? Eller kan det bero på att musiken är så hög så att man istället för att leta efter kläder frenetiskt letar efter en vrå där musiken är lägre? Eller kan det bero på att näsan blir så sönderpepprad med parfym så hjärnan endast klarar att försöka sortera vad det egentligen luktar? Efter 2 min inne i butiken står man plötsligt utanför och undrar vad som just hände...

I helgen gick jag in för att köpa presentkort. I släptåg en liten 4 åring som definitivt inte heller gillade Hollister. Han gillar inte mörker, högt ljud och inte heller stark parfym. Vi stod och köade i vad som kändes som en evighet. Väl framme i kassan var jag på väg att skrika till den manlige expediten vad lixom vitsen är att musiken måste vara så jävla hög samt resten av allt konstigt som jag inte förstår. Efter en blick på expediten insåg jag att jag absolut inte skulle få någon som helst förståelse överhuvudtaget så jag höll tyst. Har väl blivit gammal lixom.

Till min stora glädje sa brorsdottern på 16 år samma sak om butiken. Hon beställer på nätet för att slippa butikerna. Dock så blev hon tvungen att gå dit igår för att handla upp presentkortet. Otroligt nog så hittade hon två fina plagg i mörkret. Det gjorde mig glad. Det gjorde mig ännu gladare att en tjej på 16 tycker precis som jag. Så det kanske inte beror på åldern. Att Hollister är konstigt. Synd för kläderna är jättefina. Brorsdottern får helt enkelt visa mig var hon handlar... På nätet!