Om grunden är dålig blir huset dåligt då? Hur viktig är grunden vi får i barndomen för byggandet vidare i livet? Kommer man hela tiden tillbaka till barndomen livet igenom?
Som sagt tidigare så söker jag ständigt efter bekräftelse. Jag hör hur svagt och negativt det låter när jag säger det men jag försöker se det som mognad att jag faktiskt ser och är medveten om det. Jag söker bekräftelse. Se mig. Hör mig. Älska mig. Det är skitjobbigt.
Jag har alltid velat vara en sån där cool tjej, en sån där tjej som alla gillar och som är trygg i sig själv. Kör sin grej och faktiskt på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker. Jag låtsas vara en sån tjej men det är inte sant. Jag har alltid låtsats vara så men det har alltid varit fejk. Under den tiden jag var den där coola, hårda tjejen som rökte, skolkade och bråkade med lärare. Spottade vart än jag gick och hånade andra. Högljudd, skränig, rätt ocharmig på många sätt. Under ytan var jag ju inte sån men det syntes inte. I 8:an och 9:an var jag fruktansvärt ensam och mådde sjukt dåligt men det märkte ingen för mitt skal var stenhårt. Oigenomträngligt för dom flesta i min närhet. Det här är obeskrivligt jobbigt att skriva om men jag känner att jag måste, igen, i min resa efter mig själv.
Varför var jag sån? Var jag sån ens? Kanske jag bara har en skev bild av mig själv och valt att fokusera på det negativa? Hur uppfattade andra mig egentligen? Var det så illa som jag minns?
Jag blev bekräftad av mamma. Av pappa när han druckit något. Av mamma när pappa inte konkurrerade om tiden med henne. Han har krävt henne så många ggr att jag kände att hon bara var till låns. Nu kommer tårarna. Jag saknar min mamma. Obeskrivligt mycket. Hon finns men inte för mig. Det är så hårt. Hon finns inom räckhåll men ändå når jag inte fram. Han är i vägen. Av hela mitt hjärta ville jag att dom skulle skiljas när jag var mindre. Att han skulle försvinna ur våra liv. Det blev aldrig så men jag hoppas fortfarande.
Att han aldrig bekräftade mig, har det satt så djupa spår? Är det verkligen så viktigt för resten av ens liv? Om det är det, paniken växer då i mig och jag undrar, bekräftar jag mina barn då? Tillräckligt mycket för att dom ska bli trygga i sig själva och kunna stå på egna ben utan att ständigt bli bekräftade? Kunna göra saker fast kanske alla andra inte nickar och håller med? Det snurrar i mitt huvud nu och jag vet varken ut eller in.
Egentligen så vet jag oftast svaret själv på frågorna jag ställer men med en sjukt dålig självkänsla så vågar jag ibland inte tro på att jag själv faktiskt har svaren. Jag hör hur snurrigt det låter men det blev kaos i min hjärna nu. Jag blev fylld av saknad och känslan av tomhet. En stor del av mig saknas. En stor del av min identitet är på något sätt alldeles fel. Den saknar allt det där en mor och dotter ska ha. Kärlek, trygghet och, ja vad är det mer jag saknar? Bekräftelse?
...
Som sagt tidigare så söker jag ständigt efter bekräftelse. Jag hör hur svagt och negativt det låter när jag säger det men jag försöker se det som mognad att jag faktiskt ser och är medveten om det. Jag söker bekräftelse. Se mig. Hör mig. Älska mig. Det är skitjobbigt.
Jag har alltid velat vara en sån där cool tjej, en sån där tjej som alla gillar och som är trygg i sig själv. Kör sin grej och faktiskt på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker. Jag låtsas vara en sån tjej men det är inte sant. Jag har alltid låtsats vara så men det har alltid varit fejk. Under den tiden jag var den där coola, hårda tjejen som rökte, skolkade och bråkade med lärare. Spottade vart än jag gick och hånade andra. Högljudd, skränig, rätt ocharmig på många sätt. Under ytan var jag ju inte sån men det syntes inte. I 8:an och 9:an var jag fruktansvärt ensam och mådde sjukt dåligt men det märkte ingen för mitt skal var stenhårt. Oigenomträngligt för dom flesta i min närhet. Det här är obeskrivligt jobbigt att skriva om men jag känner att jag måste, igen, i min resa efter mig själv.
Varför var jag sån? Var jag sån ens? Kanske jag bara har en skev bild av mig själv och valt att fokusera på det negativa? Hur uppfattade andra mig egentligen? Var det så illa som jag minns?
Jag blev bekräftad av mamma. Av pappa när han druckit något. Av mamma när pappa inte konkurrerade om tiden med henne. Han har krävt henne så många ggr att jag kände att hon bara var till låns. Nu kommer tårarna. Jag saknar min mamma. Obeskrivligt mycket. Hon finns men inte för mig. Det är så hårt. Hon finns inom räckhåll men ändå når jag inte fram. Han är i vägen. Av hela mitt hjärta ville jag att dom skulle skiljas när jag var mindre. Att han skulle försvinna ur våra liv. Det blev aldrig så men jag hoppas fortfarande.
Att han aldrig bekräftade mig, har det satt så djupa spår? Är det verkligen så viktigt för resten av ens liv? Om det är det, paniken växer då i mig och jag undrar, bekräftar jag mina barn då? Tillräckligt mycket för att dom ska bli trygga i sig själva och kunna stå på egna ben utan att ständigt bli bekräftade? Kunna göra saker fast kanske alla andra inte nickar och håller med? Det snurrar i mitt huvud nu och jag vet varken ut eller in.
Egentligen så vet jag oftast svaret själv på frågorna jag ställer men med en sjukt dålig självkänsla så vågar jag ibland inte tro på att jag själv faktiskt har svaren. Jag hör hur snurrigt det låter men det blev kaos i min hjärna nu. Jag blev fylld av saknad och känslan av tomhet. En stor del av mig saknas. En stor del av min identitet är på något sätt alldeles fel. Den saknar allt det där en mor och dotter ska ha. Kärlek, trygghet och, ja vad är det mer jag saknar? Bekräftelse?
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar