Vi reser utomlands!

En analys från ett hotell med all inclusive någonstans i Spanien. Vid poolen händer mycket. Många olika människor på en och samma plats. Så fruktansvärt roligt att bara sitta och titta.

Typen äldre man med tonårskomplex, bandana knuten ovanför pannan, vita linnebyxor skjorta solbrillor ala åka skidor glas. Ses oftast med något slags skägg, mustasch el dylikt.

Typen solbadaren. Medelålders män, kvinnor , bruna som pepparkakor oftast i ganska bra trim. Känns igen på väldigt naket alt vita kläder ( för att framhäva den redan svarta solbrännan)

Typen solbadaren " wannabe". Oftast män, medelålders plus, feta, bleka och illröda. Ligger som valar vid polen och steker sitt fläsk, illröd på utsatta ställen men skiter i det och solar vidare. " Lite sol kan väl inte skada" Har alltid en kvinna vid sin sida som ivrigt smörjer sig själv men inte mannen:)

Typen Den tyske solbadaren. 

Han har koll på allt. Solar med solkräm, brun som en pepparkaka. Friskisknutte. SPEEDOS!!!! Han har koll på grejerna. En ding dong som alltid ligger på plats i dom alltid supertajta badbrallorna. Han glider fram lite glassigt vid poolen och tycker han är skitläcker. Inte allför sällan i hockeyfrilla. Macho man alltid med en kvinna vid sin sida. Vem har någonsin sett en casanova ensam?!

Sen har vi alla dom där mittemellan. Där jag själv platsar in. Vad säger jag om oss? Inte mycket. Vi är rätt ointressanta. Utmärker oss inte nämnbart. Någon enstaka som sticker ut i en  färgglad bikini eller galet ful hatt, annars inte alls märkvärdigt. Vi spenderar vår tid med att titta och förundras över alla andra. Dom som verkligen sticker ut.

Kanske vi bara kan kalla dom för Svenne Banan....

Lite mer gnäll

Ok, här kommer lite mer. Jag mår verkligen dåligt. Undrar om det kanske är influensan. Fast om det skulle vara det så skulle man nog veta säkert, har jag hört. Det värsta nu i min förkylning är att min panikångest gör sig påmind. Jag har nämligen ont i bröstet. Lixom långt in. Jag hostar ju inte. Detta gör att jag tror att det är något allvarligt fel på mig. Typ att jag har tränat tidigare fast jag varit sjuk och typ fått ärr eller något på hjärtat och smärtan är ett tecken på att jag håller på att dö. Herregud, jag både hör och ser hur galet det låter och att det inte alls är så sannolikt alls men jag är ändå skraj. Vad finns det annars för förklaring när jag inte ens har någon hosta i min förkylning?!

Jag skriver alltid ärligt. Om mig själv, mina tankar och mina känslor. Jag har blottat mig förut i min blogg men detta är nog ändå den sida som jag hatar mest att blotta. Den där sidan där jag framstår som galen. Helt utan rim och reson. Sådär så man inte vet om man ska skratta eller gråta. 

Hypokondri. Det är något som jag alltid skrattat åt. Suckat åt andra som har. Nu sitter jag likadant själv. Så jävla irrationellt. Så dumt dumt dumt. Jag ska försöka sluta nu. Den här sidan vill jag ju inte visa någon. Så jag skriver det här och lämnar det här. Så får det vara. 

Slutgnällt nu!

Lite gnäll!

Vi är i vabruari. Hemma med liten sen onsdags förra veckan. Under förra veckan blev tjejen jag är assistent åt oxå sjuk, förkyld vilket även jag fick smaka på i fredags. Har bara blivit värre under helgen. Nu ligger jag på soffan med dunkande snorfyllt huvud, nyser, snorar och är allmänt ofräsch. Känner att febern kommer krypande. Liten är hemma för att dagis är stängt. Stor är hemma för att även han började snora och hosta i helgen. Det känns som om förkylningarna bara står på kö. Jag är mitt upp i att äntligen se resultat i min träning då slår ännu en ny förkylning till. Så typiskt. Jag har inte varit helt frisk på månader vilket kanske är en bidragande faktor till att träningsresultat faktiskt nästan uteblir. Nej, jag har märkt skillnad styrkemässigt men jag är bara fokuserad på att se viktminskning just nu så träningen är omlagd till mindre styrka och mer kondition just nu. En minsknig på 3 cm i midjan och då blir man sjuk och kan såklart inte träna. 

Nu ska jag fortsätta min dag med OS, fast jag inte ens tycker det är så kul, grönt te, c-vitamin och en gnutta tyck synd om mig själv, brukar sällan hjälpa men ändå:)

Satsar på träning till helgen!

Prosit!

Det där med drömmar!

Drömmar är som ett parallellt universum. Tänk om man kunde styra sina drömmar. Bestämma i förväg hur natten ska se ut. Shit vad häftigt det skulle vara och vad mycket man skulle sova. Man skulle kunna göra allt det där som man i vanliga fall bara önskar man skulle få göra. Eller allt det där man velat men inte gjort. Samtidigt skulle det nog vara lite skrämmande oxå. Att kunna bestämma att inatt ska jag drömma om henne, honom eller vad som helst. Risken skulle då finnas att man går så mycket upp i drömmarna att ens verklighet inte längre blir lika verklig.

För mig ger ofta drömmar en känsla när jag vaknar. Ibland obehagskänslor ibland en ganska skön känsla. Ibland när man drömt om någon som man sen träffar nära inpå så kan det kännas jättekonstigt. Är det någon man känner väl så brukar jag tala om att  " jag drömde om dig inatt" men är det någon man inte känner så bra så kan det ju bli konstigt. Oavsett så kan känslan för mig sitta i länge.

Inatt hade jag en dröm om en person från förr. Känslan jag haft idag vet jag inte riktigt hur den känns om jag ska vara helt ärlig. Då är det jobbigt. Jag tror nämligen att drömmar är så mycket mer än drömmar. Förutom att hjärnan helt uppenbart bearbetar händelser, tankar mm i ens drömmar så tror jag att drömmar kan vägleda oss i livet. Kanske ge en liten fingervisning om vilken väg vi ska gå. 

Jobbigt om man bara drömmer mardrömmar. Då har man ju oftast bara en skitkänsla när man vaknar och hur hjälper den känslan oss i livet?

Jag kanske bara ska lämna det vid att sköna drömmar är sköna och mardrömmarna kan vi bara skita i.

Lite fredagsmys på det!

Puss å kram

Som Snövit!

Alltså vilken kvinna hon är den där Snövit. Går runt i trasiga kläder, har en ond styvmor. Blir nästan mördad i skogen av jägaren. Springer för sitt liv genom skog och mark i klackskor och klänning. Städar ett nergrisat hus där 7 små gubbar bor, fortfarande i klackskor och klänning.  Hon klagar inte en enda gång. Inte ens när den elaka styvmodern försöker döda henne igen. Hon trallar vidare och verkar allmänt lycklig. Men så får hon ju sin prins och dom lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag ska vara som Snövit ett tag. Snöra på mig klänningen och klackskorna. Min finaste sångröst ska få tralla melodier och livet ska få vara som en dans. Jag ska sjungandes städa huset och ta mig igenom en gigantisk hög med tvätt utan att klaga. När dom små kivas likt sju små dvärgar ska jag leende, sjungandes lösa upp de små orosmoln som finns. Sen lever jag lycklig i alla mina dagar.

Som Karlsson på taket skulle säga: Viiiiiisst, en annan dag.

Är jag verkligen så mörk?

Inser när jag läser bloggen att jag är rätt mörk. Mycket mörker omkring mig. Är jag verkligen så eller är jag bara rätt orättvis när jag beskriver mitt liv? Eller är det bara när det är mörkt som jag har behov av att skriva? Kanske som kontrast då de allra flesta bara skriver om sin lycka. Eller kanske mer rättvist, väljer att bara skriva om det som framstår som lyckligt? Det är en anledning till att jag sällan fastnar i andras bloggar. Dom känns inte ärliga. Det ger mig ingenting att läsa om andras lycka. Inte för att jag är missunsam på något sätt men upplever så många gånger att det lyser igenom. Verkligheten som man vet finns där bakom. Som att man lägger ner så förbannat mycket energi på att visa att det är så fantastiskt. För många är ytan så jävla viktig. Det som finns därunder stänger man in och visar inte. Sånt får mig att må dåligt. Såna människor ger mig inget. Känns inte ärligt.

För några veckor sedan hittade jag en blogg. En för mig riktig blogg. Där man är ärlig. Där man delar med sig av sig själv, både ljust och mörkt. Tankar, känslor. Jag känner igen mig. Som en andra halva av mig som sitter någonstans och delar med sig. Av sig själv. Det gillar jag. Verkligenheten. Ingen jävla yta. Inget skal. Bara riktigt. På riktigt.

Mitt mörker jag har. Det finns ljus oxå. Mycket ljus. Jag har ju 50 nyanser. Hela tiden. Jag är ingen olycklig människa. Jag har bara en tung ryggsäck Jag är mitt upp i att finna mig själv. Tror jag iallafall.

Den här veckan ska jag bara fokusera på saker som gör mig glad. Min träning står som nr 1. Jag behöver min träning så mycket just nu men jag måste få in annat oxå. Lätt att glömma hitta tid för annat. Vänner. Barn och familj finns dagligen så det tänker jag inte räkna in. Oavsett. Mer ljus denna vecka.

Vi ses i slutet av tunneln!

Fokusera på det braiga!

Just nu är jag bara sur. Mensig med svullen mage, onda bröst och humör som lilla My. Det är ju inte för intet som jag har fått det smeknamnet av kär vän. Trodde inte att jag någonsin haft pms, alltså premenstruella besvär som det så fint heter men nu vid 35 års ålder har jag insett det. Men om man fortfarande är sur när mensen lixom kommit igång, vad kallas det då? Pågåendemenstruella besvär? Men det blir ju ändå pms. Oavsett så är jag lite bitterfitta nu och låt gå för det nu då när jag faktiskt kan skylla på något.

Jag känner mig lite besviken. Besviken över saker som var på gång men inte blev som jag ville. Nu är frågan hur jag går vidare. Var jag ska lägga fokus. Allmänt så är fokus på träningen fortfarande hög och jag tycker att det går bra. Men i min karriär. Eller min obefintliga karriär kanske. Där händer inte mycket och jag vet inte alls vart jag är på väg, OM jag ens är på väg någonstans. Vill jag jobba som undersköterska? Vill jag fullfölja min plan? Vill jag nå mitt mål? Jag vet inte. Ärligt talat, jag vet inte.

Mitt problem är att jag fortfarande vill göra 100 olika saker. Jag kan inte bli satt i ett fack och sitta kvar där så länge. Jag måste röra på mig. Måste vidare hela tiden. Facken är bra en stund men aldrig perfekta. Kanske för att jag aldrig passat in tillräckligt bra. Jag är för udda för att passa in men ändå så tråkigt vanlig och normal. Herregud. Jag kan inte ena enas med mig själv om jag är udda eller normal längre.

Tillbaka till det där med bekräftelse. Jag är i en period just nu där jag söker bekräftelse hela tiden. Jag vill bli sedd och hörd. Jag vill söka mig dit jag kan bli bekräftad men jag orkar inte riktigt fram. Jag klarar inte att sätta på pränt med vad jag vill för jag är så rädd att skriva ner svart på vitt och sedan få det in my face om jag inte lyckas. Fegt va! Jag som annars skriver precis allt jag känner. Jag vågar inte skriva det jag helst av allt vill just nu, av hela mitt hjärta. Av rädsla för att blotta mig, för mig själv. Vänta, udda eller normal? Svaret blir udda. Så jävla udda just nu. För att jag är rädd? Att misslyckas?! Eller handlar det om att jag tror att det är det här jag vill för att sedan inse att det bara var då? Att jag sen kommer att ändra mig igen. Att jag bara söker. Bara fortsätter söka efter något jag inte vet vad det är. Shit, det blir djupare och snurrigare. 

Vad fan ska jag göra?

Ge mig bekräftelse!

Om grunden är dålig blir huset dåligt då? Hur viktig är grunden vi får i barndomen för byggandet vidare i livet? Kommer man hela tiden tillbaka till barndomen livet igenom?

Som sagt tidigare så söker jag ständigt efter bekräftelse. Jag hör hur svagt och negativt det låter när jag säger det men jag försöker se det som mognad att jag faktiskt ser och är medveten om det. Jag söker bekräftelse. Se mig. Hör mig. Älska mig. Det är skitjobbigt.

Jag har alltid velat vara en sån där cool tjej, en sån där tjej som alla gillar och som är trygg i sig själv. Kör sin grej och faktiskt på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker. Jag låtsas vara en sån tjej men det är inte sant. Jag har alltid låtsats vara så men det har alltid varit fejk. Under den tiden jag var den där coola,  hårda tjejen som rökte, skolkade och bråkade med lärare. Spottade vart än jag gick och hånade andra. Högljudd, skränig, rätt ocharmig på många sätt. Under ytan var jag ju inte sån men det syntes inte. I 8:an och 9:an var jag fruktansvärt ensam och mådde sjukt dåligt men det märkte ingen för mitt skal var stenhårt. Oigenomträngligt för dom flesta i min närhet. Det här är obeskrivligt jobbigt att skriva om men jag känner att jag måste, igen, i min resa efter mig själv.

Varför var jag sån? Var jag sån ens? Kanske jag bara har en skev bild av mig själv och valt att fokusera på det negativa? Hur uppfattade andra mig egentligen? Var det så illa som jag minns?

Jag blev bekräftad av mamma. Av pappa när han druckit något. Av mamma när pappa inte konkurrerade om tiden med henne. Han har krävt henne så många ggr att jag kände att hon bara var till låns. Nu kommer tårarna. Jag saknar min mamma. Obeskrivligt mycket. Hon finns men inte för mig. Det är så hårt. Hon finns inom räckhåll men ändå når jag inte fram. Han är i vägen. Av hela mitt hjärta ville jag att dom skulle skiljas när jag var mindre. Att han skulle försvinna ur våra liv. Det blev aldrig så men jag hoppas fortfarande.

Att han aldrig bekräftade mig, har det satt så djupa spår? Är det verkligen så viktigt för resten av ens liv? Om det är det, paniken växer då i mig och jag undrar, bekräftar jag mina barn då? Tillräckligt mycket för att dom ska bli trygga i sig själva och kunna stå på egna ben utan att ständigt bli bekräftade? Kunna göra saker fast kanske alla andra inte nickar och håller med? Det snurrar i mitt huvud nu och jag vet varken ut eller in.

Egentligen så vet jag oftast svaret själv på frågorna jag ställer men med en sjukt dålig självkänsla så vågar jag ibland inte tro på att jag själv faktiskt har svaren. Jag hör hur snurrigt det låter men det blev kaos i min hjärna nu. Jag blev fylld av saknad och känslan av tomhet. En stor del av mig saknas. En stor del av min identitet är på något sätt alldeles fel. Den saknar allt det där en mor och dotter ska ha. Kärlek, trygghet och, ja vad är det mer jag saknar? Bekräftelse?

...

Låt mig vara!

Sluta knacka på mig. Jag vill och tänker inte släppa in dig! Jag vill bara vara nu, uppe i mitt. Mitt i livet. Njuta. Längta. Planera. Drömma. Jag ser att du sitter på min axel och försöker ta dig in. För en kort mikrosekund kände jag dig idag men jag sopade bort dig fort. Likt ett hårstrå flög du bort. Jag hoppas att du dröjer dig bort länge. Länge för jag har inte tid för dig. Inte tid alls faktiskt.

Gå och fucka upp någon annans hjärna. Någon som förtjänar dig. Det finns många där ute att välja. Jag, jag är för snäll. För god för dig. För svag...

Du går under namnet ångest och jag vill inte ha dig!

Queen of the hall

Eller kanske "från helvete till paradis" passar bättre....

Att säga att gymmet är packat just nu är en underdrift. Det är trångt, varmt,svettigt och allmänt otrivsamt faktiskt. Alla dessa "oj nu har jag ätit så mycket i jul så nu ger jag nyårslöfte att börja träna på gymmet som jag kommer hålla i en månad" har intagit gymmet. Man mår illa. Idag kom jag ner till kaos. Det var människor överallt i entren, trappan och inte minst omklädningsrummet. Jag lyckades dock hitta ett skåp, bytte om snabbt och gick sedan mot andra hållet, bort från gymmet, mot simhallen. Bad en bön innan jag öppnade dörren och .... FUCKING PARADISET låg framför mina fötter. Inte en människa i hela 25 metersbassängen. Vattnet låg likt en spegel och bara väntade på mig. Nedsläckt och avkopplande musik, bara för mig!!!! Jag kan inte nog beskriva lyckan jag kände när jag likt en  sjöjungfru gled ner i vattnet. Jag hade glömt hur underbar känslan är när man glider fram i en alldeles stilla bassäng. Jag fick ett lyckorus i kroppen och 33 längder gick av bara farten. ( det kom några till människor sedan och det gjorde inget för jag hann ju tänka tanken vad som skulle hända om jag fick panikångest och skulle sjunka till botten där så i min ensamhet, he he) Panikångest ja, och sim, det är ju något speciellt för mig, såhär:

När min panikångest var som värst så gick jag promenader. Jag var som duracellkaninen. Det blev en drog, min terapi och det var otroligt effektivt men jag började simma oxå. Egentligen ganska konstigt för jag har alltid varit sämst på att simma. Beror ju såklart på det faktum att jag är rädd för vatten. På riktigt. Jag vägrar doppa huvet och skulle aldrig vara i en bassäng om jag inte bottnade. Så började jag. Min stora kille som då var 5 skulle börja simskola. Istället för att sitta och titta på så simmade jag. Under en lååång period simmade jag. Ensam, med sällskap. Tränade min vattenrädsla, tränade min simning. Från usel till ok. Idag kan jag simma så länge jag vill. Idag simmade jag 10 längder innan vila vilket är långt för mig. Blir ju bara 250 meter men för mig är det mycket. Skulle kunna klara längre men jag måste stanna och sträcka på nacken eftersom jag fortfarande vägrar doppa huvet under vattnet. Öron, näsa, ögon ovan ytan. Mm jag jobbar på det oxå. Iaf, det kom tillbaka till mig idag. Känslan jag hade varje gång jag simmade men minus rädslan. Idag var det bara underbart. Jag kände mig fri. Som en fisk, typ , fast utan gälar:) Känslan var härlig så nu tänker jag simma en gång i veckan igen.

Så var det med det!

Simma lugnt!

Pöss

( att jag blev lite övermodig i min lycka och fick kallsup både i munnen och i näsan tänker jag inte skriva om alls. Jag håller mig till försköningsversionen idag) 

Gonatt