Har just suttit och kollat igenom alla klipp från "korrar på plats" på Musikhjälpens hemsida. Jag gråter och det känns som om mitt hjärta har gått sönder. Det är helt ofattbart att en så stor del av världens befolkning lever i skit rent ut sagt. Att som mamma se dessa barn gör så obeskrivligt jävla ont så man vet inte vart man ska ta vägen.
Dom senaste dagarna har varit upp och ner. Jag följer Musikhjälpen och gråter både av lycka och av sorg. I måndags startade jag en insamling i min kommun. Skickade ut en vädjan till kontakter i telefonboken samt i sociala medier. Vänner har försökt skramla i bössan på olika ställen. På kurser, julbord och på arbetsplatser men jag måste säga att intresset är skrämmande lågt. " Jag stödjer redan olika föreningar" är en vanlig kommentar. Dom flesta skruvar på sig besvärat när man viftar med telefonen och många bara låter bli att ens kommentera min vädjan. Jag blir arg, ledsen, frustrerad och känner hopplöshet.
Hur fan ska vi förändra världen när så många går med skygglappar och bara ser till hur dom själva har det? Vi har ju rent vatten och våra barn dör inte i kolera.
För att spä på hopplösheten lite till så har det skett ännu en skolskjutning idag i USA. Över 20 barn i åldern 5-6 år har dött.Hur i helvete får vi sådana saker att inte ske i ett land där var man äger vapen för att kunna försvara sig? Hopplöst.
Glädjande är att Musikhjäpen nu är uppe i över 8 miljoner kronor. Trots få bidrag i min bössa så känner jag ändå att jag är en del av hjälpen och det känns bra.
Ändå känns det tungt i hjärtat och jag känner en konstant gråtklump i halsen. Är det så här som kanske många andra har känt förut men som nu har stängt av? Blir vi alla så tillslut när vi inser att vi inte kan förändra världen?
Saken är ju den att vi faktiskt kan förändra, tillsammans. Vi med mindre pengar lägger lite och de andra med mycket pengar lägger mycket. Enkel ekvation tom för en sån som mig som suger på matte.
Nu ska jag hänga med på kommande flashmob i Musikhjälpen.
Dom senaste dagarna har varit upp och ner. Jag följer Musikhjälpen och gråter både av lycka och av sorg. I måndags startade jag en insamling i min kommun. Skickade ut en vädjan till kontakter i telefonboken samt i sociala medier. Vänner har försökt skramla i bössan på olika ställen. På kurser, julbord och på arbetsplatser men jag måste säga att intresset är skrämmande lågt. " Jag stödjer redan olika föreningar" är en vanlig kommentar. Dom flesta skruvar på sig besvärat när man viftar med telefonen och många bara låter bli att ens kommentera min vädjan. Jag blir arg, ledsen, frustrerad och känner hopplöshet.
Hur fan ska vi förändra världen när så många går med skygglappar och bara ser till hur dom själva har det? Vi har ju rent vatten och våra barn dör inte i kolera.
För att spä på hopplösheten lite till så har det skett ännu en skolskjutning idag i USA. Över 20 barn i åldern 5-6 år har dött.Hur i helvete får vi sådana saker att inte ske i ett land där var man äger vapen för att kunna försvara sig? Hopplöst.
Glädjande är att Musikhjäpen nu är uppe i över 8 miljoner kronor. Trots få bidrag i min bössa så känner jag ändå att jag är en del av hjälpen och det känns bra.
Ändå känns det tungt i hjärtat och jag känner en konstant gråtklump i halsen. Är det så här som kanske många andra har känt förut men som nu har stängt av? Blir vi alla så tillslut när vi inser att vi inte kan förändra världen?
Saken är ju den att vi faktiskt kan förändra, tillsammans. Vi med mindre pengar lägger lite och de andra med mycket pengar lägger mycket. Enkel ekvation tom för en sån som mig som suger på matte.
Nu ska jag hänga med på kommande flashmob i Musikhjälpen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar