Vi är inte riktigt sams, jag och bloggen.

Den vill inte som jag så nu sover jag istället. Imorgon blir det dubbel working girl igen. Nästan inte alls kul faktiskt!

Natti

Vi gick hem idag!

Stor är hemma o hostar lungorna ur sig. Ändå passade jag på när nollan regerade att dra ut honom i solen och snön för att hämta den lille med pulkan på dagis. Hostattacken med kräkvarning kom först på hemvägen.

En liten bild på oss... Eller ja, halva delar av oss då liten hade ett galet skrattanfall och gjorde allt för att inte vara med på bilden.

Dom bilderna ska jag titta på när barnen gör mig galen...så blir jag glad igen:)

Det är fan inte lätt att vara förälder!

Tålamodet tryter och man kastas emellan ilska, frustration, känslan av hopplöshet, skuldkänslor och en massa tvivel. Gör man rätt eller gör man fel. Om jag gör så här nu, hur blir det då sedan?

Jag blir så jävla arg ibland. Så fruktansvärt arg så jag skriker, svär och gråter. På mina barn. Japp, på mina barn. Inget jag är stolt över men det är sanningen. Jag tror att de är många föräldrars sanning. Även dom som alltid ger sken av att vara så jävla pedagogiskt korrekta hela tiden. Även dom måste balla ur ibland.

Det ÄR jobbigt med barn. Oro, tvivel, konflikter. Hela tiden, från start och resten av ditt liv. På olika sätt, olika mycket men alltid där. Det är jobbigt fast det är mysigt. Mysigt fast det är jobbigt.

Jag skulle inte vilja ha något ogjort. Jag skulle bara vilja kunna få lite mer egen tid som mig själv. Jag spyr på mig själv just nu i mammarollen. Den klär mig inte riktigt nu. Nu för en stund vill jag bara vara jag. Få slippa känna ansvaret för någon annan 24 timmar av dygnets timmar.

Om jag var rik så skulle jag ha en nanny. Inte hela tiden men då det blir riktigt riktigt jobbigt. Som nu. Hela familjen är konstant osams hela tiden. Hur ska man kunna stå enade i föräldrarollen när man känner att allt man gör blir fel? Irritationen tar överhanden. Blä just nu bara.

Hej då. Vi ses på Åland.

Ett 98 år gammalt liv tog slut imorse. Lilla fina gammelmormor for vidare. Det känns tomt, jättetomt. Hjärtat är lesset.

Vi tröstar oss med att hon är någon annanstans. Där solen skiner och fåglarna alltid kvittrar. Morfar är där oxå. Han har väntat i 33 år. Det är en lång väntan.

Puss å kram fina Adele. Vi ses på Åland i sommar. Där solen skiner och fåglarna alltid kvittrar.

'Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur'

eller iallafall inte gammal. Men who want´s to live forever?

Efter en helg på ett serviceboende eller äldreboende eller vad man nu vill kalla det så är jag kluven till att överhuvudtaget bli gammal. Synd att man inte kan välja det.

Men oj, vad jag svamlar. Självklart vill jag bli gammal. Vem försöker jag lura? Jag har ju dödsångest fast jag bara är 34 år. Närmar mig döden med stora kliv. Hualigen.

Det jag försöker säga är att jag är kluven till äldreboende. Det finns fördelar men också nackdelar. Jag och sonen kom och gick under fredagen och lördagen och i princip varje gång vi gick in och ut så satt det uttråkade gamla människor och vinkade till oss.

Kommer det så sällan besök så det på något sätt blev deras höjdpunkt på dagen? Att få vinka till oss? Nee, så illa kan det inte vara.

Man blir berörd när man ser gamla sitta och sova vid borden. Någon tittar upp när man passerar och vinkar frenetiskt. Någon sitter och stirrar i väggen. Sakta släpar sig någon fram. Någon kollar på klockan och undrar när maten, fikat är. När blir dom sysselsatta med något kreativt? Jag hann se på någon veckoplanering att bingon var på onsdag. Annars var det blankt. Vad fan gör dom resten av veckan. Hur mycket satsar våra politiker på våra gamla?

Förskolor samt skolor har idag höga krav på sig. Läroplaner mm. Aktiviteter, lära, äta, vila. Allt ska vara på schemat. Borde det inte se likadant ut på våra äldreinrättningar? Allt är såklart frivilligt men allt borde finnas där att välja. Fy fan för att hamna på ett ställe där man bara ska förvaras. Tills man dör.......

Undrar hur det ser ut runt om i sverige.....Jag kan inte döma just det här stället efter så kort tid. Min magkänsla säger mig att det faktiskt är ett bra ställe men generellt så kan jag tänka mig att våra gamla har det jävligt tråkigt på sin ålders höst. Speciellt om man har krämpor som gör att man blir lite mer oflexibel.

När vi lever i en värld där allt handlar om pengar så är det inte konstigt att det blir orättvist. Det finns väl ingen vinst i att satsa på dom som redan är utcheckade ur systemet. Intresset finns bara om man kan sätta vinst på det och vad vinner vi på att se till att våra gamla är aktiverade?

Fördelen att vara där är ändå att man inte sitter helt ensam. Frågan är om trösten är så stor att det finns fler i samma rum som bara sitter? Är det så här som jag tror eller är jag orättvis och dömer för snabbt? Jag vet inte.

Tänk om man ändå kunde komma över dom där krumelurpillren. Vilken ålder skulle jag välja då???

 

Det är så här vi vill se dom...

Tv-spel förstör våra liv.

Våra barn 8 och 3,5 år har helt tappat förmågan till kreativt tänkande. Den fantasifulla spontana leken är som bortblåst. Leksaker står bokstavligen och samlar damm här hemma. Till förmån för tv-spel, dator och smartphones. Inte nog med att dom blir kreativt dumma i huvet. Det är även konstant bråk hemma hos oss om dessa små apparater.

Barnen blir inte dumma i huvet av att spela. Det är vi föräldrar som blir psykiskt störda av allt jävla bråkande kring dessa prylar.

Jag förbannar den dagen som stora killen blev introducerad till vårt xbox. Nu även vår lille. Hade jag vetat att dom mer eller mindre skulle bli helt oförmögna att leka, då hade jag väntat 10 år till.

Klart att det är bekvämt ibland att sticka till ajfånen för att få lite ro men det blir helt klart för mycket av allting. Ett xbox, ett pst2, ett pst3. Ändå är det bråk för dom ska spela samma spel. Stora killen som har pst3 vill absolut inte dela med sig.

Dom skriker, tjatar, slåss. Vår familj känns inte normal och det är tröttsamt att börja varje dag, varje dag med bråk. Jag hinner få huvudvärk innan jag ens kommit fram till jobbet. Nu bråkar dom såklart inte bara om teknikens under. ALLT annat man kan tänka sig. Ibland undrar man om dom skulle döda varann på riktigt om man inte skulle ingripa.

Kommentarer om att det är vanligt syskonbråk hjälper oss inte. Inte heller analyser om huruvida den stora ålderskillnaden påverkar hjälper oss inte heller. Det går lixom inte att ändra på.

Vad fan i helvetes jävla skit ska man göra för att få slut på den här skiten???

Jävla prylsamhälle som dödar våra barns hjärnor inifrån. När kommer trenden " back to basics" inom alla områden?! Fucking kottar, pinnar och kåda!!! Längtar till semestern i stugan där det endast finns en tv med 3 kanaler på. Läääängtar!!!!!

Det är ödet som styr!

På vägen hem var jag tvungen att stanna bilen och fota lite. När jag står där vid bilen kommer en tjej fram till mig och frågar om jag kan hjälpa henne. Hon svettas trots att det är minus 15 grader kallt ute. Hon berättar att hon är diabetiker och hennes blodsocker faller fort. Hon känner att hon inte kommer hinna hem innan det blir riktigt illa. Jag säger såklart direkt att jag kan skjutsa henne dit hon vill. Vi hoppar in i bilen och jag skjutsar henne till centrum där hon jobbar. En mycket tacksam tjej kliver ur bilen och tackar så mkt för hjälpen.

Jag tänkte hela vägen hem från väsby att jag skulle stanna och fota men att det blev just där, där hon verkligen behövde hjälp, måste vara mer än en slump...

Så här vackert var det:

Två våldtagna bröst senare.

Att göra mammografi är inte kul. Att göra mammografi med pyttesmå bröst är verkligen inte kul. Kändes som om mina revben skulle knäckas sönder. Jag menar, inte direkt så jag kunde lägga upp brösten lite snyggt där på bordet. Det var ett jäkla dragande och klämmande för att få dom på plats. Tuttarna är typ sönderpressade MEN dom är FRISKA!!!!

Svullen bröstkörtel som känns som en knöl i ena bröstet. Ska hålla koll men det fanns inget i bröstet som inte ska vara där.

Som den polska lilla doktorn sa när vi var klara: " Så, torka bröst".

Det gjorde jag. Sen åkte jag hem med ihopklämmda värkande bröst men med ett leende på läpparna. Även magen hade slutat virvla.

Carpe diem

Inför livets allvar är vi alla lika.

Fem kvinnor i ett litet väntrum. Fina östermalmsdamen, två kvinnor med invandrarbakgrund, en medelklasskvinna som ser ut att komma från landet också lilla jag. Jag kan inte beskriva mig själv bättre nu än att jag känner mig så liten så liten.

Några läser, någon sitter med mobilen, någon sitter o skakar med ena benet och flackar med blicken också jag. Sitter med fjärilar i magen och verkar obekymrad, bloggandes på telefonen.

Jag är inte alls obekymrad. Jag är jätterädd. Magen snurrar som en virvel i en äcklig köttsoppa och jag vill kräkas.

Snart är det över.

En knöl!

Ja, den sitter där i bröstet. Har fått den klämd på och väntar på mammografi imorgon. Säkert ingenting säger alla. Klart jag hoppas på det men jag är inte en sån som tänker " det händer aldrig mig". Har sett och hört för mycket för att bara vara cool och lugn.

Jag är inte cool och lugn. Har en orosklump i magen. Helvetes jävla skit bara.

....