tisdagen den 1:e april 2014

Dom pratar om kultur!

Jag hör bara supportrar, våld och död. Finns det en kultur i att supporta ett lag genom att misshandla och döda andra supporters från andra lag? Jävligt skum kultur isåna fall. Jag trodde det handlade om fotboll eller har den försvunnit någonstans på vägen.....

Är det någon skillnad på att vara supporter och fotbollshuligan eller är det samma sak? Om det finns någon där ute som förstår det här så förklara gärna för mig.

Det jag iallafall vet är att jag ALDRIG kommer att gå på en match. Jag kommer heller aldrig låta mina barn gå. Detta baseras självfallet inte bara på helgens händelse. Man har hört och sett så mycket genom åren. Man har förstått att många som går inte ens går för fotbollens skull. För att stötta laget. Nej, man går för att bråka med andra. Oliktänkande. Dom andra och vi. Är inte det förresten så som Sverige verkar funka idag?! Vi och dom! Ha, tillbaka till SD. Dom och deras anhängare är som en grupp skitdåliga supportrar som bara vill illa. Starka i grupp, skitsmå ensamma.

 Nej, jag spårar ur helt nu. Det jag egentligen bara ville få fram är att det är så sjukt sorgligt hur många skeva människor det finns i världen. Hur sjutton ska vi vända den rätt igen?

En tanke på helgen. På han som dog. På hans kvinna. På hans barn. På hans nära och kära. 

Så onödigt så onödigt

...

söndagen den 23:e mars 2014

Bevara Sverige svenskt!

I ett mångkulturellt land som Sverige faktiskt är så är det ofattbart hur nynazistiska grupper kan få fäste. Det sägs att exempelvis SD alltså sverigedemokraterna får fler och fler röster. Det senaste jag läste var att många av moderaternas väljare hoppar över till just SD. Varför undrar man? Beror det på att fler och fler blir rasister i Sverige? Nej, självklart inte. Tror snarare att det beror på att SD kommer med nya tag, mycket som går emot det styre som vi har nu. Som jag förstår så har SD andra agendor utöver det faktum att dom vill " bevara sverige svenskt". Så har jag förstått det men i ärlighetens namn så måste jag tillägga att jag faktiskt inte har en susning om vad dom vill ,egentligen vill. Jag har lixom inte velat sätta mig in i det efter allt skit som det partiet hållit på med. För mig räcker det med att veta att dom drar vårt land i smutsen. De gör att jag aldrig skulle ge dom en röst. Aldrig någonsin.

Det jag undrar är dock, vad är dom så rädda för? Människor med andra kulturer? Människor med ett annat sätt att tänka? Människor som ser ut på ett annat sätt? Vi är ju alla bara just människor. Herregud vad trist om vi alla skulle se, tänka och vara likadana världen över. Då skulle ju utvecklingen stanna av helt. Vi skulle vara kvar i apstadiet, om vi ens lyckats ta oss dit. Sitta tillsammans håriga och käka loppor ur håret på varandra. 

Vad menar man med " bevara Sverige svenskt"? Ska Sverige bara vara för svenskarna? Då kommer ju nästa fråga, Vem är svensk? Har Sverigedemokraterna någon slags checklista för det? Om så är fallet så är vi tillbaka i Hitlers Tyskland vilket är oerhört skrämmande. Har världen inte lärt sig sin läxa efter förintelsen? 

I mina ögon så bevarar vi sverige svenskt genom att värna om våra svenska traditioner men det utesluter ju inte att vi även kan välkomna andra traditioner och kulturer. Det är ju det som gör oss rika. Att utbyta erfarenheter och upplevelser med varandra. Vara öppna och ta emot och ge. 

Jag är svensk. Min man är svensk med estnisk bakgrund. Min familj är alltså då svensk estnisk. Eller är jag inte svensk för att min mans familj kommer från Estland?

Min andra "familj" som jag arbetar i är från Iran. Dom har bott här i 20 år. Dom är svenska medborgare och föräldrarna har barnbarn som alla är födda i Sverige. Dom blandar svenskt och persiskt, kultur, tradition. Är dom svenskar i SD:s ögon? Förmodligen inte. Dom ser sig som svenskar efter så lång tid här. När dom åker till Iran åker dom inte längre hem. Hemma är Sverige. 

Jag vet ju vad jag tycker. Är nyfiken på hur SD gör sitt val bara, svensk eller inte? Eller egentligen så bryr jag mig inte. Jag älskar mina familjer. Svenska, Estniska, Iranska. Alla olika kulturer gör mig hel som människa. Fan, en av dom mest svenska människorna jag vet i Sverige är ju Zlatan Ibrahimovich. Finns det någon svensk som kan säga hans namn utan att spricka av stolthet?! 

Bevara Sverige blandat, mixat,galet. Svart, vit, röd, orange. Muslim, kristen, buddhist, ateist. Liten, stor, tjock, smal. I stället för att rensa ut för att vi är olika så kan vi väl istället rensa ut ohyran som finns. Pedofiler, våldtäktsmän, kriminella som skadar andra. Onda människor som bara gör skada. Dom kan vi rensa bort. Ja, osså Sverigedemokraterna då såklart.

Tack för ordet!




tisdagen den 18:e mars 2014

Dödsorsak - All inclusive döden

Ver ni vad man gör på en All inclusive resa? Man äter! Frukost, snacks, lunch, snacks, fika, snacks, middag, snacks, fika, snacks, frukost, snacks osv osv........ Man hinner inte med annat. Möjligtvis om man hoppar över något av målen. Mellan målen ligger man som en strandad val och steker sitt blekfeta illröda på utsatta ställen fläsk vid poolen. Då och då ropar den alltid glada busiga personalen ut små aktiviteter för att sysselsätta oss men närvaron är inte stor. Några få som deltar. Resten vänder lite trött på sina kroppar i solstolen och steker vidare. Måste ju vila innan nästa måltid.

Hinner inte skriva mer, dax för nästa måltid


måndagen den 17:e mars 2014

Vi reser utomlands!

En analys från ett hotell med all inclusive någonstans i Spanien. Vid poolen händer mycket. Många olika människor på en och samma plats. Så fruktansvärt roligt att bara sitta och titta.

Typen äldre man med tonårskomplex, bandana knuten ovanför pannan, vita linnebyxor skjorta solbrillor ala åka skidor glas. Ses oftast med något slags skägg, mustasch el dylikt.

Typen solbadaren. Medelålders män, kvinnor , bruna som pepparkakor oftast i ganska bra trim. Känns igen på väldigt naket alt vita kläder ( för att framhäva den redan svarta solbrännan)

Typen solbadaren " wannabe". Oftast män, medelålders plus, feta, bleka och illröda. Ligger som valar vid polen och steker sitt fläsk, illröd på utsatta ställen men skiter i det och solar vidare. " Lite sol kan väl inte skada" Har alltid en kvinna vid sin sida som ivrigt smörjer sig själv men inte mannen:)

Typen Den tyske solbadaren. 
Han har koll på allt. Solar med solkräm, brun som en pepparkaka. Friskisknutte. SPEEDOS!!!! Han har koll på grejerna. En ding dong som alltid ligger på plats i dom alltid supertajta badbrallorna. Han glider fram lite glassigt vid poolen och tycker han är skitläcker. Inte allför sällan i hockeyfrilla. Macho man alltid med en kvinna vid sin sida. Vem har någonsin sett en casanova ensam?!

Sen har vi alla dom där mittemellan. Där jag själv platsar in. Vad säger jag om oss? Inte mycket. Vi är rätt ointressanta. Utmärker oss inte nämnbart. Någon enstaka som sticker ut i en  färgglad bikini eller galet ful hatt, annars inte alls märkvärdigt. Vi spenderar vår tid med att titta och förundras över alla andra. Dom som verkligen sticker ut.

Kanske vi bara kan kalla dom för Svenne Banan....


tisdagen den 11:e februari 2014

Lite mer gnäll

Ok, här kommer lite mer. Jag mår verkligen dåligt. Undrar om det kanske är influensan. Fast om det skulle vara det så skulle man nog veta säkert, har jag hört. Det värsta nu i min förkylning är att min panikångest gör sig påmind. Jag har nämligen ont i bröstet. Lixom långt in. Jag hostar ju inte. Detta gör att jag tror att det är något allvarligt fel på mig. Typ att jag har tränat tidigare fast jag varit sjuk och typ fått ärr eller något på hjärtat och smärtan är ett tecken på att jag håller på att dö. Herregud, jag både hör och ser hur galet det låter och att det inte alls är så sannolikt alls men jag är ändå skraj. Vad finns det annars för förklaring när jag inte ens har någon hosta i min förkylning?!

Jag skriver alltid ärligt. Om mig själv, mina tankar och mina känslor. Jag har blottat mig förut i min blogg men detta är nog ändå den sida som jag hatar mest att blotta. Den där sidan där jag framstår som galen. Helt utan rim och reson. Sådär så man inte vet om man ska skratta eller gråta. 

Hypokondri. Det är något som jag alltid skrattat åt. Suckat åt andra som har. Nu sitter jag likadant själv. Så jävla irrationellt. Så dumt dumt dumt. Jag ska försöka sluta nu. Den här sidan vill jag ju inte visa någon. Så jag skriver det här och lämnar det här. Så får det vara. 

Slutgnällt nu!

måndagen den 10:e februari 2014

Lite gnäll!

Vi är i vabruari. Hemma med liten sen onsdags förra veckan. Under förra veckan blev tjejen jag är assistent åt oxå sjuk, förkyld vilket även jag fick smaka på i fredags. Har bara blivit värre under helgen. Nu ligger jag på soffan med dunkande snorfyllt huvud, nyser, snorar och är allmänt ofräsch. Känner att febern kommer krypande. Liten är hemma för att dagis är stängt. Stor är hemma för att även han började snora och hosta i helgen. Det känns som om förkylningarna bara står på kö. Jag är mitt upp i att äntligen se resultat i min träning då slår ännu en ny förkylning till. Så typiskt. Jag har inte varit helt frisk på månader vilket kanske är en bidragande faktor till att träningsresultat faktiskt nästan uteblir. Nej, jag har märkt skillnad styrkemässigt men jag är bara fokuserad på att se viktminskning just nu så träningen är omlagd till mindre styrka och mer kondition just nu. En minsknig på 3 cm i midjan och då blir man sjuk och kan såklart inte träna. 

Nu ska jag fortsätta min dag med OS, fast jag inte ens tycker det är så kul, grönt te, c-vitamin och en gnutta tyck synd om mig själv, brukar sällan hjälpa men ändå:)

Satsar på träning till helgen!

Prosit!

fredagen den 7:e februari 2014

Det där med drömmar!

Drömmar är som ett parallellt universum. Tänk om man kunde styra sina drömmar. Bestämma i förväg hur natten ska se ut. Shit vad häftigt det skulle vara och vad mycket man skulle sova. Man skulle kunna göra allt det där som man i vanliga fall bara önskar man skulle få göra. Eller allt det där man velat men inte gjort. Samtidigt skulle det nog vara lite skrämmande oxå. Att kunna bestämma att inatt ska jag drömma om henne, honom eller vad som helst. Risken skulle då finnas att man går så mycket upp i drömmarna att ens verklighet inte längre blir lika verklig.

För mig ger ofta drömmar en känsla när jag vaknar. Ibland obehagskänslor ibland en ganska skön känsla. Ibland när man drömt om någon som man sen träffar nära inpå så kan det kännas jättekonstigt. Är det någon man känner väl så brukar jag tala om att  " jag drömde om dig inatt" men är det någon man inte känner så bra så kan det ju bli konstigt. Oavsett så kan känslan för mig sitta i länge.

Inatt hade jag en dröm om en person från förr. Känslan jag haft idag vet jag inte riktigt hur den känns om jag ska vara helt ärlig. Då är det jobbigt. Jag tror nämligen att drömmar är så mycket mer än drömmar. Förutom att hjärnan helt uppenbart bearbetar händelser, tankar mm i ens drömmar så tror jag att drömmar kan vägleda oss i livet. Kanske ge en liten fingervisning om vilken väg vi ska gå. 

Jobbigt om man bara drömmer mardrömmar. Då har man ju oftast bara en skitkänsla när man vaknar och hur hjälper den känslan oss i livet?

Jag kanske bara ska lämna det vid att sköna drömmar är sköna och mardrömmarna kan vi bara skita i.

Lite fredagsmys på det!

Puss å kram

onsdagen den 5:e februari 2014

Som Snövit!

Alltså vilken kvinna hon är den där Snövit. Går runt i trasiga kläder, har en ond styvmor. Blir nästan mördad i skogen av jägaren. Springer för sitt liv genom skog och mark i klackskor och klänning. Städar ett nergrisat hus där 7 små gubbar bor, fortfarande i klackskor och klänning.  Hon klagar inte en enda gång. Inte ens när den elaka styvmodern försöker döda henne igen. Hon trallar vidare och verkar allmänt lycklig. Men så får hon ju sin prins och dom lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag ska vara som Snövit ett tag. Snöra på mig klänningen och klackskorna. Min finaste sångröst ska få tralla melodier och livet ska få vara som en dans. Jag ska sjungandes städa huset och ta mig igenom en gigantisk hög med tvätt utan att klaga. När dom små kivas likt sju små dvärgar ska jag leende, sjungandes lösa upp de små orosmoln som finns. Sen lever jag lycklig i alla mina dagar.

Som Karlsson på taket skulle säga: Viiiiiisst, en annan dag.


söndagen den 2:e februari 2014

Är jag verkligen så mörk?

Inser när jag läser bloggen att jag är rätt mörk. Mycket mörker omkring mig. Är jag verkligen så eller är jag bara rätt orättvis när jag beskriver mitt liv? Eller är det bara när det är mörkt som jag har behov av att skriva? Kanske som kontrast då de allra flesta bara skriver om sin lycka. Eller kanske mer rättvist, väljer att bara skriva om det som framstår som lyckligt? Det är en anledning till att jag sällan fastnar i andras bloggar. Dom känns inte ärliga. Det ger mig ingenting att läsa om andras lycka. Inte för att jag är missunsam på något sätt men upplever så många gånger att det lyser igenom. Verkligheten som man vet finns där bakom. Som att man lägger ner så förbannat mycket energi på att visa att det är så fantastiskt. För många är ytan så jävla viktig. Det som finns därunder stänger man in och visar inte. Sånt får mig att må dåligt. Såna människor ger mig inget. Känns inte ärligt.

För några veckor sedan hittade jag en blogg. En för mig riktig blogg. Där man är ärlig. Där man delar med sig av sig själv, både ljust och mörkt. Tankar, känslor. Jag känner igen mig. Som en andra halva av mig som sitter någonstans och delar med sig. Av sig själv. Det gillar jag. Verkligenheten. Ingen jävla yta. Inget skal. Bara riktigt. På riktigt.

Mitt mörker jag har. Det finns ljus oxå. Mycket ljus. Jag har ju 50 nyanser. Hela tiden. Jag är ingen olycklig människa. Jag har bara en tung ryggsäck Jag är mitt upp i att finna mig själv. Tror jag iallafall.

Den här veckan ska jag bara fokusera på saker som gör mig glad. Min träning står som nr 1. Jag behöver min träning så mycket just nu men jag måste få in annat oxå. Lätt att glömma hitta tid för annat. Vänner. Barn och familj finns dagligen så det tänker jag inte räkna in. Oavsett. Mer ljus denna vecka.

Vi ses i slutet av tunneln!

Fokusera på det braiga!

Just nu är jag bara sur. Mensig med svullen mage, onda bröst och humör som lilla My. Det är ju inte för intet som jag har fått det smeknamnet av kär vän. Trodde inte att jag någonsin haft pms, alltså premenstruella besvär som det så fint heter men nu vid 35 års ålder har jag insett det. Men om man fortfarande är sur när mensen lixom kommit igång, vad kallas det då? Pågåendemenstruella besvär? Men det blir ju ändå pms. Oavsett så är jag lite bitterfitta nu och låt gå för det nu då när jag faktiskt kan skylla på något.

Jag känner mig lite besviken. Besviken över saker som var på gång men inte blev som jag ville. Nu är frågan hur jag går vidare. Var jag ska lägga fokus. Allmänt så är fokus på träningen fortfarande hög och jag tycker att det går bra. Men i min karriär. Eller min obefintliga karriär kanske. Där händer inte mycket och jag vet inte alls vart jag är på väg, OM jag ens är på väg någonstans. Vill jag jobba som undersköterska? Vill jag fullfölja min plan? Vill jag nå mitt mål? Jag vet inte. Ärligt talat, jag vet inte.

Mitt problem är att jag fortfarande vill göra 100 olika saker. Jag kan inte bli satt i ett fack och sitta kvar där så länge. Jag måste röra på mig. Måste vidare hela tiden. Facken är bra en stund men aldrig perfekta. Kanske för att jag aldrig passat in tillräckligt bra. Jag är för udda för att passa in men ändå så tråkigt vanlig och normal. Herregud. Jag kan inte ena enas med mig själv om jag är udda eller normal längre.

Tillbaka till det där med bekräftelse. Jag är i en period just nu där jag söker bekräftelse hela tiden. Jag vill bli sedd och hörd. Jag vill söka mig dit jag kan bli bekräftad men jag orkar inte riktigt fram. Jag klarar inte att sätta på pränt med vad jag vill för jag är så rädd att skriva ner svart på vitt och sedan få det in my face om jag inte lyckas. Fegt va! Jag som annars skriver precis allt jag känner. Jag vågar inte skriva det jag helst av allt vill just nu, av hela mitt hjärta. Av rädsla för att blotta mig, för mig själv. Vänta, udda eller normal? Svaret blir udda. Så jävla udda just nu. För att jag är rädd? Att misslyckas?! Eller handlar det om att jag tror att det är det här jag vill för att sedan inse att det bara var då? Att jag sen kommer att ändra mig igen. Att jag bara söker. Bara fortsätter söka efter något jag inte vet vad det är. Shit, det blir djupare och snurrigare. 

Vad fan ska jag göra?