När livet står still....

och man bara önskar att något ska hända. Det liksom är som en rastlöshet som stegrar sig i kroppen. En frustration som bara växer. Jag går bara och väntar på något hela tiden. Ändå lever jag nu. Jag lyckas hålla fötterna på jorden. Här och nu. Väntan vill ändå ta över. 

Annars tänker jag bara acceptans just nu. För allt som hänt. Att acceptera. Jag har lärt mig att det inte är samma sak som att nödvändigtvis gilla det som händer men för att kunna gå vidare, släppa, så krävs det av mig att faktiskt acceptera det som skett och sluta låta det äta upp mig och min hjärna. Den behöver vila. Jag behöver vila nu. 

Jag ser så fram emot denna helg. Lugn, ro, frid, vackert, stilla, kärlek, saknad, ljuset, värme, gemenskap och än en gång kärlek. Det är alla helgons för mig. Den vackraste helgen på året. Inget halloween för oss i år. En 6 åring som just nu tycker att det bara är läskigt. Så ska det inte vara så vi gör allt det andra istället. 

Suss gott