fredag 24 januari 2014

Ge mig bekräftelse!

Om grunden är dålig blir huset dåligt då? Hur viktig är grunden vi får i barndomen för byggandet vidare i livet? Kommer man hela tiden tillbaka till barndomen livet igenom?

Som sagt tidigare så söker jag ständigt efter bekräftelse. Jag hör hur svagt och negativt det låter när jag säger det men jag försöker se det som mognad att jag faktiskt ser och är medveten om det. Jag söker bekräftelse. Se mig. Hör mig. Älska mig. Det är skitjobbigt.

Jag har alltid velat vara en sån där cool tjej, en sån där tjej som alla gillar och som är trygg i sig själv. Kör sin grej och faktiskt på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker. Jag låtsas vara en sån tjej men det är inte sant. Jag har alltid låtsats vara så men det har alltid varit fejk. Under den tiden jag var den där coola,  hårda tjejen som rökte, skolkade och bråkade med lärare. Spottade vart än jag gick och hånade andra. Högljudd, skränig, rätt ocharmig på många sätt. Under ytan var jag ju inte sån men det syntes inte. I 8:an och 9:an var jag fruktansvärt ensam och mådde sjukt dåligt men det märkte ingen för mitt skal var stenhårt. Oigenomträngligt för dom flesta i min närhet. Det här är obeskrivligt jobbigt att skriva om men jag känner att jag måste, igen, i min resa efter mig själv.

Varför var jag sån? Var jag sån ens? Kanske jag bara har en skev bild av mig själv och valt att fokusera på det negativa? Hur uppfattade andra mig egentligen? Var det så illa som jag minns?

Jag blev bekräftad av mamma. Av pappa när han druckit något. Av mamma när pappa inte konkurrerade om tiden med henne. Han har krävt henne så många ggr att jag kände att hon bara var till låns. Nu kommer tårarna. Jag saknar min mamma. Obeskrivligt mycket. Hon finns men inte för mig. Det är så hårt. Hon finns inom räckhåll men ändå når jag inte fram. Han är i vägen. Av hela mitt hjärta ville jag att dom skulle skiljas när jag var mindre. Att han skulle försvinna ur våra liv. Det blev aldrig så men jag hoppas fortfarande.

Att han aldrig bekräftade mig, har det satt så djupa spår? Är det verkligen så viktigt för resten av ens liv? Om det är det, paniken växer då i mig och jag undrar, bekräftar jag mina barn då? Tillräckligt mycket för att dom ska bli trygga i sig själva och kunna stå på egna ben utan att ständigt bli bekräftade? Kunna göra saker fast kanske alla andra inte nickar och håller med? Det snurrar i mitt huvud nu och jag vet varken ut eller in.

Egentligen så vet jag oftast svaret själv på frågorna jag ställer men med en sjukt dålig självkänsla så vågar jag ibland inte tro på att jag själv faktiskt har svaren. Jag hör hur snurrigt det låter men det blev kaos i min hjärna nu. Jag blev fylld av saknad och känslan av tomhet. En stor del av mig saknas. En stor del av min identitet är på något sätt alldeles fel. Den saknar allt det där en mor och dotter ska ha. Kärlek, trygghet och, ja vad är det mer jag saknar? Bekräftelse?

...







söndag 19 januari 2014

Låt mig vara!

Sluta knacka på mig. Jag vill och tänker inte släppa in dig! Jag vill bara vara nu, uppe i mitt. Mitt i livet. Njuta. Längta. Planera. Drömma. Jag ser att du sitter på min axel och försöker ta dig in. För en kort mikrosekund kände jag dig idag men jag sopade bort dig fort. Likt ett hårstrå flög du bort. Jag hoppas att du dröjer dig bort länge. Länge för jag har inte tid för dig. Inte tid alls faktiskt.

Gå och fucka upp någon annans hjärna. Någon som förtjänar dig. Det finns många där ute att välja. Jag, jag är för snäll. För god för dig. För svag...

Du går under namnet ångest och jag vill inte ha dig!


onsdag 15 januari 2014

Queen of the hall

Eller kanske "från helvete till paradis" passar bättre....

Att säga att gymmet är packat just nu är en underdrift. Det är trångt, varmt,svettigt och allmänt otrivsamt faktiskt. Alla dessa "oj nu har jag ätit så mycket i jul så nu ger jag nyårslöfte att börja träna på gymmet som jag kommer hålla i en månad" har intagit gymmet. Man mår illa. Idag kom jag ner till kaos. Det var människor överallt i entren, trappan och inte minst omklädningsrummet. Jag lyckades dock hitta ett skåp, bytte om snabbt och gick sedan mot andra hållet, bort från gymmet, mot simhallen. Bad en bön innan jag öppnade dörren och .... FUCKING PARADISET låg framför mina fötter. Inte en människa i hela 25 metersbassängen. Vattnet låg likt en spegel och bara väntade på mig. Nedsläckt och avkopplande musik, bara för mig!!!! Jag kan inte nog beskriva lyckan jag kände när jag likt en  sjöjungfru gled ner i vattnet. Jag hade glömt hur underbar känslan är när man glider fram i en alldeles stilla bassäng. Jag fick ett lyckorus i kroppen och 33 längder gick av bara farten. ( det kom några till människor sedan och det gjorde inget för jag hann ju tänka tanken vad som skulle hända om jag fick panikångest och skulle sjunka till botten där så i min ensamhet, he he) Panikångest ja, och sim, det är ju något speciellt för mig, såhär:

När min panikångest var som värst så gick jag promenader. Jag var som duracellkaninen. Det blev en drog, min terapi och det var otroligt effektivt men jag började simma oxå. Egentligen ganska konstigt för jag har alltid varit sämst på att simma. Beror ju såklart på det faktum att jag är rädd för vatten. På riktigt. Jag vägrar doppa huvet och skulle aldrig vara i en bassäng om jag inte bottnade. Så började jag. Min stora kille som då var 5 skulle börja simskola. Istället för att sitta och titta på så simmade jag. Under en lååång period simmade jag. Ensam, med sällskap. Tränade min vattenrädsla, tränade min simning. Från usel till ok. Idag kan jag simma så länge jag vill. Idag simmade jag 10 längder innan vila vilket är långt för mig. Blir ju bara 250 meter men för mig är det mycket. Skulle kunna klara längre men jag måste stanna och sträcka på nacken eftersom jag fortfarande vägrar doppa huvet under vattnet. Öron, näsa, ögon ovan ytan. Mm jag jobbar på det oxå. Iaf, det kom tillbaka till mig idag. Känslan jag hade varje gång jag simmade men minus rädslan. Idag var det bara underbart. Jag kände mig fri. Som en fisk, typ , fast utan gälar:) Känslan var härlig så nu tänker jag simma en gång i veckan igen.

Så var det med det!

Simma lugnt!

Pöss

( att jag blev lite övermodig i min lycka och fick kallsup både i munnen och i näsan tänker jag inte skriva om alls. Jag håller mig till försköningsversionen idag) 

Gonatt

fredag 10 januari 2014

Sitter i en väntsal

Men jag vet inte vad jag väntar på....

Kanske bara väntar på att min migränbubbla ska brista eller så är det något annat. Känslan av att vänta på något är rätt konstig. Jag hoppas på att det är något bra. 

Kanske det ändå är bra att inleda dåligt för då kan det ju bara bli bättre. Är det kanske bara spänningen i förväntan att det ska bli bättre eller så kommer något att hända? Kommer att tänka på Alice i underlandet. Kanske jag är Alice och bara väntar på mitt svarta hål? Där allt är som det ska men ändå helt fel?!

Ett svart hål brukar ju inte vara något bra men det beror väl på vad som finns på andra sidan? Jag bara pratar i gåtor och det är inte meningen. Det är bara så mitt liv känns just nu. Som en gåta som är helt omöjligt att hitta svaret på. Å andra sidan, är inte allas liv så mer eller mindre? En gåta man inte vet svaret på?!

Nuff said. Får ändå inte ut något vettigt av det här just nu. Nu ska jag jobba efter 2 morgonkoppar grönt te. Min tjej har varit dålig nu på morgonen med anfall så jag börjar lite senare. 

Slask it on, weather!

söndag 5 januari 2014

Vampyria.

Solen sticker för starkt i mina migränögon, jag sover på dagarna och bloggar på nätterna. Detta 2014 börjar knas. Jag gör för lite och tänker för mycket. Just nu har jag 34 saker som jag vill skriva om minst men jag måste fokusera på något, inte allt på en gång. Att det här året har börjat piss är redan konstaterat så jag fokuserar på det som varit tidigare. Typ förra året.

2013 inleddes med dödsfall. Älskad gammelmormor till mina barn dog. Bara några månader innan dog min älskade mormor. Jag sa upp mig från mitt bokföringsjobb och började i hemtjänsten på heltid. Jag blev klar undersköterska. Jag slutade på hemtjänsten och började som personlig assistent och är timvikarie på hemtjänsten igen. Hm, ja det var väl det i stora drag som hände. Just det, min ångest trängde sig på veckan innan semestern igen. Nu i form av dödsångest. Om ångesten jag hade innan, den man inte kan förklara var hemsk så är nog fan denna ännu värre. Den är nämligen helt logisk och kan inte viftas bort med att " ingenting kommer att hända" för det är ju inte sant. 

Sen jag slutade på hemtjänsten så mår jag bättre. Kanske för att dagarna inte består av sjukdomar, ålderdom samt ensamma människor utan framtid. Mitt nya jobb ger mig så mycket mer positivt. Så här.

Jag är assistent till en 28 årig tjej med epilepsi. Hon klarar i princip allt själv men pga alla anfall så har hjärnan blivit påverkad. En del av hennes hjärna är kvar i barnstadiet med prinsessor och dockor medans den andra är lite mer åt vuxenhållet. Hennes familj är från Iran och pratar persiska. Jag kan inte säga annat än att jag älskart! Jag i mitt supersvenssonliv får andra influenser från invandrade svenskar. Ah visst det låter supernördigt men jag är så glad att få uppleva något annat. Mat, språk, kultur på ett helt annat sätt. Jag håller på och lär mig persiska. Svårt? Nej. Inte att prata men att skriva, mm väntar nog med det:) I alla fall, jag trivs med mina jobbdagar, just nu men frågan är, vad vill jag?

Det finns en förväntan att jag ska jobba som uska nu när jag pluggat färdigt. Problemet är att jag inte ens vet om jag vill jobba som uska alls. Hm, har jag gjort detta förut? Ja, det har jag visst. Jag pluggade visst till makeupartist för några år sedan.... Har jag jobbat som det? Nej. Varför frågar man. Inte vet jag. Jag ville det då men inte sen och inte nu. På alla frågor svarar jag med frågan: Hur ska man veta vad man vill göra? Måste man bara göra en sak i resten av sitt liv?

Jag har sökt ett jobb. Ett jobb som jag har noll utbildning för och noll erfarenhet. Ändå sökte jag. Varför? För att det är en dröm som blivit ett mål för mig. Kommer jag att lyckas? Självklart! Ändå vågar jag inte ens för mig själv här tala om vad det är. Förhoppningsvis så kan jag skriva det när drömmen gått i mål snart! 

Fan, måste sova. För mycket rör sig i huvet. Vill vakna imorrn utan migrän. Har mått skit idag oxå. Trotsade för ett snabbt fikabesök i sollentuna centrum. Tjattrigt. Vill träna. Måste träna. Satans skithuve. 

Go natt

fredag 3 januari 2014

Tss sicken start då

Nyårsdagsmorgon - migrän. Hela dagen migrän, ingen medicin funkade. Ända fram tills idag, bara ont ont ont. Fick en liten paus mitt på dagen idag sen tillbaka ont på em. Tog min 6:e dos medicin så vi iallafall kunde äta på tacobaren och kolla filmen vi bokat med 9 åringen. Hundraåringen blev det. 

Nu är det sängläge igen och jag ber en stilla bön att jag ska få vakna upp imorrn utan migrän. Det får räcka nu. Jag ska återta kontrollen. Bara den här jävla mensveckan kan ta slut.

Hejdå migränen!

onsdag 1 januari 2014

Ett nytt år!

Hatar fortfarande nyår dock så "firade" vi mer än vi brukar i år. Blev god mat på söder, Greken på hörnet. Fantastiskt god mat, även barnen åt, bara det lixom. Väl hemma blev det tv och vänta på tolvslaget. Stod inomhus med skrajsen kanin i famnen och kollade på infernot utomhus. Den lille sov igenom allt vilket är märkligt för det smällde som fan här. Vi lyckades på andra försöket få iväg en lykta. Tror den kom fram till mormor och mormor.

Lika mycket som jag hatar nyår så hatar jag även nyårslöften. Alla dessa desperata försök till förändring. Ett nytt år, en ny början. Åh snälla, bespara mig allt sånt. Så jävla klämkäckt. 

Året 2013 var väl ok. Tror 2014 blir bättre. Tar en dag i taget. Har en del mål men det har inget med att det är nytt år att göra. Bara saker jag bestämt mig för. En del drömmar som blivit mål som jag ska gå i mål med.....mm just så.

En och en halv timme in på 2014 och jag kan lugnt konstatera att mitt sömnbehov inte alls har minskat. Sjukt trött och kommer vara zombie imorrn så jag avslutar här. 

Men va fan, ett löfte kommer här ändå. Jag lovar att blogga oftare än under 2013. He he, det blir inte alls svårt:) 

Gonattizzzzz