söndag 2 februari 2014

Fokusera på det braiga!

Just nu är jag bara sur. Mensig med svullen mage, onda bröst och humör som lilla My. Det är ju inte för intet som jag har fått det smeknamnet av kär vän. Trodde inte att jag någonsin haft pms, alltså premenstruella besvär som det så fint heter men nu vid 35 års ålder har jag insett det. Men om man fortfarande är sur när mensen lixom kommit igång, vad kallas det då? Pågåendemenstruella besvär? Men det blir ju ändå pms. Oavsett så är jag lite bitterfitta nu och låt gå för det nu då när jag faktiskt kan skylla på något.

Jag känner mig lite besviken. Besviken över saker som var på gång men inte blev som jag ville. Nu är frågan hur jag går vidare. Var jag ska lägga fokus. Allmänt så är fokus på träningen fortfarande hög och jag tycker att det går bra. Men i min karriär. Eller min obefintliga karriär kanske. Där händer inte mycket och jag vet inte alls vart jag är på väg, OM jag ens är på väg någonstans. Vill jag jobba som undersköterska? Vill jag fullfölja min plan? Vill jag nå mitt mål? Jag vet inte. Ärligt talat, jag vet inte.

Mitt problem är att jag fortfarande vill göra 100 olika saker. Jag kan inte bli satt i ett fack och sitta kvar där så länge. Jag måste röra på mig. Måste vidare hela tiden. Facken är bra en stund men aldrig perfekta. Kanske för att jag aldrig passat in tillräckligt bra. Jag är för udda för att passa in men ändå så tråkigt vanlig och normal. Herregud. Jag kan inte ena enas med mig själv om jag är udda eller normal längre.

Tillbaka till det där med bekräftelse. Jag är i en period just nu där jag söker bekräftelse hela tiden. Jag vill bli sedd och hörd. Jag vill söka mig dit jag kan bli bekräftad men jag orkar inte riktigt fram. Jag klarar inte att sätta på pränt med vad jag vill för jag är så rädd att skriva ner svart på vitt och sedan få det in my face om jag inte lyckas. Fegt va! Jag som annars skriver precis allt jag känner. Jag vågar inte skriva det jag helst av allt vill just nu, av hela mitt hjärta. Av rädsla för att blotta mig, för mig själv. Vänta, udda eller normal? Svaret blir udda. Så jävla udda just nu. För att jag är rädd? Att misslyckas?! Eller handlar det om att jag tror att det är det här jag vill för att sedan inse att det bara var då? Att jag sen kommer att ändra mig igen. Att jag bara söker. Bara fortsätter söka efter något jag inte vet vad det är. Shit, det blir djupare och snurrigare. 

Vad fan ska jag göra?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar