Är jag verkligen så mörk?

Inser när jag läser bloggen att jag är rätt mörk. Mycket mörker omkring mig. Är jag verkligen så eller är jag bara rätt orättvis när jag beskriver mitt liv? Eller är det bara när det är mörkt som jag har behov av att skriva? Kanske som kontrast då de allra flesta bara skriver om sin lycka. Eller kanske mer rättvist, väljer att bara skriva om det som framstår som lyckligt? Det är en anledning till att jag sällan fastnar i andras bloggar. Dom känns inte ärliga. Det ger mig ingenting att läsa om andras lycka. Inte för att jag är missunsam på något sätt men upplever så många gånger att det lyser igenom. Verkligheten som man vet finns där bakom. Som att man lägger ner så förbannat mycket energi på att visa att det är så fantastiskt. För många är ytan så jävla viktig. Det som finns därunder stänger man in och visar inte. Sånt får mig att må dåligt. Såna människor ger mig inget. Känns inte ärligt.

För några veckor sedan hittade jag en blogg. En för mig riktig blogg. Där man är ärlig. Där man delar med sig av sig själv, både ljust och mörkt. Tankar, känslor. Jag känner igen mig. Som en andra halva av mig som sitter någonstans och delar med sig. Av sig själv. Det gillar jag. Verkligenheten. Ingen jävla yta. Inget skal. Bara riktigt. På riktigt.

Mitt mörker jag har. Det finns ljus oxå. Mycket ljus. Jag har ju 50 nyanser. Hela tiden. Jag är ingen olycklig människa. Jag har bara en tung ryggsäck Jag är mitt upp i att finna mig själv. Tror jag iallafall.

Den här veckan ska jag bara fokusera på saker som gör mig glad. Min träning står som nr 1. Jag behöver min träning så mycket just nu men jag måste få in annat oxå. Lätt att glömma hitta tid för annat. Vänner. Barn och familj finns dagligen så det tänker jag inte räkna in. Oavsett. Mer ljus denna vecka.

Vi ses i slutet av tunneln!