fredag 19 juli 2013

När döden hindrar livet!

Jag har sån fruktansvärd dödsångest. Ofta griper ångesten tag i min kropp och jag får panik. Blodet rusar och hjärtat slår samtidigt som jag blir kall i kroppen. Tankarna rusar och min hjärna kan inte förstå. Förstå att en dag finns jag inte mer. Borta med vinden. Aldrig mer. Panikångesten hindrar mig från att leva samtidigt som den gör att jag lever ännu mer. Ännu mer intensivt. Jag ser mina barn mer. Jag upplever allt ännu mer. Vardagshatet försvinner och kärleken sveper tag om mig och gör mig öppnare i sinnet. Allt i mitt liv är så intensivt just nu, på gott och på ont.

På kort tid har min familj förlorat fler människor som fyllde oss med kärlek. Det är svårt. Det är definitivt. Det är oåterkalleligt. Jag har en bror som mår dåligt och inte vill leva. Jag står maktlös och bara undrar hur man kan inte vilja. Det är det enda jag vill. Leva!

Igår gick en kär liten gumma bort på jobbet. Dagen idag har känts tung. Sorglig. Händelsen spär på min ångest. Jag ville inte att hon skulle dö. Jag hamnar oxå i tankarna att jag inte heller vill dö. Döden omgärdar mig och gör mig rädd. Nu vill jag inte ha mer död. Jag vill ha liv. Jag vill leva. Bara leva!

Lyssnade på sommarprat med Kristian Gidlund häromdagen, för att spä på min ångest. Han är döende i cancer och har en blogg och en bok som heter I kroppen min. Han berörde mig djupt. Hans berättelse och tankar..... Orden räcker inte till just nu. Jag ville men klarade inte att lyssna på hela. Kristians sista 6 minuter på sommarpratet kommer jag aldrig att få höra. Det gör för ont och ger mig för mycket ångest. Ändå är jag tacksam över att fått höra hans berättelse. Jag tror att han ändå gav mig verktyg för att leva lite till. Lite mer intensivt och kanske rensa bort sånt som ändå inte är så viktigt. Jag är ju faktiskt inte döende, eller är jag det? Är vi inte alla det i slutändan.....

Just nu väljer jag ändå livet. Jag måste det annars blir min hjärna tokig!

" only love can ease the pain"