Hej då. Vi ses på Åland.

Ett 98 år gammalt liv tog slut imorse. Lilla fina gammelmormor for vidare. Det känns tomt, jättetomt. Hjärtat är lesset.

Vi tröstar oss med att hon är någon annanstans. Där solen skiner och fåglarna alltid kvittrar. Morfar är där oxå. Han har väntat i 33 år. Det är en lång väntan.

Puss å kram fina Adele. Vi ses på Åland i sommar. Där solen skiner och fåglarna alltid kvittrar.

'Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur'

eller iallafall inte gammal. Men who want´s to live forever?

Efter en helg på ett serviceboende eller äldreboende eller vad man nu vill kalla det så är jag kluven till att överhuvudtaget bli gammal. Synd att man inte kan välja det.

Men oj, vad jag svamlar. Självklart vill jag bli gammal. Vem försöker jag lura? Jag har ju dödsångest fast jag bara är 34 år. Närmar mig döden med stora kliv. Hualigen.

Det jag försöker säga är att jag är kluven till äldreboende. Det finns fördelar men också nackdelar. Jag och sonen kom och gick under fredagen och lördagen och i princip varje gång vi gick in och ut så satt det uttråkade gamla människor och vinkade till oss.

Kommer det så sällan besök så det på något sätt blev deras höjdpunkt på dagen? Att få vinka till oss? Nee, så illa kan det inte vara.

Man blir berörd när man ser gamla sitta och sova vid borden. Någon tittar upp när man passerar och vinkar frenetiskt. Någon sitter och stirrar i väggen. Sakta släpar sig någon fram. Någon kollar på klockan och undrar när maten, fikat är. När blir dom sysselsatta med något kreativt? Jag hann se på någon veckoplanering att bingon var på onsdag. Annars var det blankt. Vad fan gör dom resten av veckan. Hur mycket satsar våra politiker på våra gamla?

Förskolor samt skolor har idag höga krav på sig. Läroplaner mm. Aktiviteter, lära, äta, vila. Allt ska vara på schemat. Borde det inte se likadant ut på våra äldreinrättningar? Allt är såklart frivilligt men allt borde finnas där att välja. Fy fan för att hamna på ett ställe där man bara ska förvaras. Tills man dör.......

Undrar hur det ser ut runt om i sverige.....Jag kan inte döma just det här stället efter så kort tid. Min magkänsla säger mig att det faktiskt är ett bra ställe men generellt så kan jag tänka mig att våra gamla har det jävligt tråkigt på sin ålders höst. Speciellt om man har krämpor som gör att man blir lite mer oflexibel.

När vi lever i en värld där allt handlar om pengar så är det inte konstigt att det blir orättvist. Det finns väl ingen vinst i att satsa på dom som redan är utcheckade ur systemet. Intresset finns bara om man kan sätta vinst på det och vad vinner vi på att se till att våra gamla är aktiverade?

Fördelen att vara där är ändå att man inte sitter helt ensam. Frågan är om trösten är så stor att det finns fler i samma rum som bara sitter? Är det så här som jag tror eller är jag orättvis och dömer för snabbt? Jag vet inte.

Tänk om man ändå kunde komma över dom där krumelurpillren. Vilken ålder skulle jag välja då???

 

Det är så här vi vill se dom...

Tv-spel förstör våra liv.

Våra barn 8 och 3,5 år har helt tappat förmågan till kreativt tänkande. Den fantasifulla spontana leken är som bortblåst. Leksaker står bokstavligen och samlar damm här hemma. Till förmån för tv-spel, dator och smartphones. Inte nog med att dom blir kreativt dumma i huvet. Det är även konstant bråk hemma hos oss om dessa små apparater.

Barnen blir inte dumma i huvet av att spela. Det är vi föräldrar som blir psykiskt störda av allt jävla bråkande kring dessa prylar.

Jag förbannar den dagen som stora killen blev introducerad till vårt xbox. Nu även vår lille. Hade jag vetat att dom mer eller mindre skulle bli helt oförmögna att leka, då hade jag väntat 10 år till.

Klart att det är bekvämt ibland att sticka till ajfånen för att få lite ro men det blir helt klart för mycket av allting. Ett xbox, ett pst2, ett pst3. Ändå är det bråk för dom ska spela samma spel. Stora killen som har pst3 vill absolut inte dela med sig.

Dom skriker, tjatar, slåss. Vår familj känns inte normal och det är tröttsamt att börja varje dag, varje dag med bråk. Jag hinner få huvudvärk innan jag ens kommit fram till jobbet. Nu bråkar dom såklart inte bara om teknikens under. ALLT annat man kan tänka sig. Ibland undrar man om dom skulle döda varann på riktigt om man inte skulle ingripa.

Kommentarer om att det är vanligt syskonbråk hjälper oss inte. Inte heller analyser om huruvida den stora ålderskillnaden påverkar hjälper oss inte heller. Det går lixom inte att ändra på.

Vad fan i helvetes jävla skit ska man göra för att få slut på den här skiten???

Jävla prylsamhälle som dödar våra barns hjärnor inifrån. När kommer trenden " back to basics" inom alla områden?! Fucking kottar, pinnar och kåda!!! Längtar till semestern i stugan där det endast finns en tv med 3 kanaler på. Läääängtar!!!!!

Det är ödet som styr!

På vägen hem var jag tvungen att stanna bilen och fota lite. När jag står där vid bilen kommer en tjej fram till mig och frågar om jag kan hjälpa henne. Hon svettas trots att det är minus 15 grader kallt ute. Hon berättar att hon är diabetiker och hennes blodsocker faller fort. Hon känner att hon inte kommer hinna hem innan det blir riktigt illa. Jag säger såklart direkt att jag kan skjutsa henne dit hon vill. Vi hoppar in i bilen och jag skjutsar henne till centrum där hon jobbar. En mycket tacksam tjej kliver ur bilen och tackar så mkt för hjälpen.

Jag tänkte hela vägen hem från väsby att jag skulle stanna och fota men att det blev just där, där hon verkligen behövde hjälp, måste vara mer än en slump...

Så här vackert var det:

Två våldtagna bröst senare.

Att göra mammografi är inte kul. Att göra mammografi med pyttesmå bröst är verkligen inte kul. Kändes som om mina revben skulle knäckas sönder. Jag menar, inte direkt så jag kunde lägga upp brösten lite snyggt där på bordet. Det var ett jäkla dragande och klämmande för att få dom på plats. Tuttarna är typ sönderpressade MEN dom är FRISKA!!!!

Svullen bröstkörtel som känns som en knöl i ena bröstet. Ska hålla koll men det fanns inget i bröstet som inte ska vara där.

Som den polska lilla doktorn sa när vi var klara: " Så, torka bröst".

Det gjorde jag. Sen åkte jag hem med ihopklämmda värkande bröst men med ett leende på läpparna. Även magen hade slutat virvla.

Carpe diem

Inför livets allvar är vi alla lika.

Fem kvinnor i ett litet väntrum. Fina östermalmsdamen, två kvinnor med invandrarbakgrund, en medelklasskvinna som ser ut att komma från landet också lilla jag. Jag kan inte beskriva mig själv bättre nu än att jag känner mig så liten så liten.

Några läser, någon sitter med mobilen, någon sitter o skakar med ena benet och flackar med blicken också jag. Sitter med fjärilar i magen och verkar obekymrad, bloggandes på telefonen.

Jag är inte alls obekymrad. Jag är jätterädd. Magen snurrar som en virvel i en äcklig köttsoppa och jag vill kräkas.

Snart är det över.

En knöl!

Ja, den sitter där i bröstet. Har fått den klämd på och väntar på mammografi imorgon. Säkert ingenting säger alla. Klart jag hoppas på det men jag är inte en sån som tänker " det händer aldrig mig". Har sett och hört för mycket för att bara vara cool och lugn.

Jag är inte cool och lugn. Har en orosklump i magen. Helvetes jävla skit bara.

....

Rånad!

Åkte in till stan med stor idag. Stan - Sthlm City. Fantastiskt exotiskt för oss lantisar. Tog bilen in och ställde oss i sergelgaraget eller hötorgsgaraget som det faktiskt heter. Ok, jag VET att det är dyrt att stå i garage i stan MEN jag hittar inte inne i stan alls så för mig, att parkera någon annanstans är skitjobbigt. Iaf, vid utcheckningen blev summan 280 kr!!! För exakt TVÅ timmars parkering i ett garage som det alltid stinker gamla sopor blandat med avlopp i. Fick vädra bilen längs sveavägen hem. Bion gick på 225 kr plus lite snarr för 60 kr. Bensinpengar på det samt ett litet inköp på buttericks. Det blev ett snuskigt dyrt sthlm city besök. Just det, lägg till den där jävla trängselskatten. Fuck, vad dyrt det är att göra saker.

Lite bonus så fick vi se 4 st uteliggare varav en halvsatt utanför bion och skakade. Ett par kryckor låg brevid. Stor frågade lite sorgset om han skakade för att han var sjuk eller för att han frös. Jag sa att jag inte visste. Vi tömde våra fickor och gav mannen våra 12 kronor vi hade.

Ligger här i min varma säng och ångrar fortfarande att jag inte gjorde mer. Kunde ju ha gått och köpt mat och något varmt att dricka till honom. En lantis som jag som är så ovan att se hemlösa frysa och hungra på gatorna mår psykiskt dåligt efter en tripp i stan. Av många skäl kan jag lova att det dröjer tills nästa besök.

God natt