Ja ba blev kär lixom!
fredag 31 augusti 2012
Tänk att få bita tag i detta!!!
Superfint hus med stabil trappa säljes. Visst renoveringsbehov men annars i fint skick. Ligger i Tallins underbart fina gamla stan.
Ja ba blev kär lixom!
Ja ba blev kär lixom!
Kväll 2.
Blev det 3 rätters som var ok men inte mer än så. Intogs i grillavdelningen.
Sen blev det ibizadisco och livemusikcovers!
Jag som är nykter tappade bort mitt kreditkort som jag upptäckte imorse i taxfreen. Låg dock i receptionen. Att " fylleäta" mitt i natten på cafeet gjorde mig tydligen glömsk.
Nu ska jag hem och droga bort min fruktansvärda snuva!
Tjoflöjt!
Sen blev det ibizadisco och livemusikcovers!
Jag som är nykter tappade bort mitt kreditkort som jag upptäckte imorse i taxfreen. Låg dock i receptionen. Att " fylleäta" mitt i natten på cafeet gjorde mig tydligen glömsk.
Nu ska jag hem och droga bort min fruktansvärda snuva!
Tjoflöjt!
torsdag 30 augusti 2012
Kväll 1!
Fulla o glada på mat o vin! Totalt plättmätta efter en grande buffet!!!
Desserten och det kallskurna var bäst!
Desserten och det kallskurna var bäst!
Minst 1 mil senare och lite fattigare!
Vi slutade mäta hur långt vi har gått efter 6.1 km i Tallin, då hade bara halva turen gått.
Vi har tittat på kyrkor, varit inne i kyrkor, tittat på utsikt, promenerat backe upp och backe ner och avslutningsvis så har vi shoppat.
Jag har blåsor på mina småtår så nu får fötterna härligt spelrum i flipflops resten av kvällen. Slår inte norrlänningen med träpjucken iallafall.
Tallin är en supermysig stad att vandra runt i men 6 timmar räcker bra.
Nu är det lite mer föredrag sedan väntar en 3 rättersmiddag. Innan det blir det lite mer shopping till barnen samt lite snacks i hytti.
Lite bilder från Tallin
Vi har tittat på kyrkor, varit inne i kyrkor, tittat på utsikt, promenerat backe upp och backe ner och avslutningsvis så har vi shoppat.
Jag har blåsor på mina småtår så nu får fötterna härligt spelrum i flipflops resten av kvällen. Slår inte norrlänningen med träpjucken iallafall.
Tallin är en supermysig stad att vandra runt i men 6 timmar räcker bra.
Nu är det lite mer föredrag sedan väntar en 3 rättersmiddag. Innan det blir det lite mer shopping till barnen samt lite snacks i hytti.
Lite bilder från Tallin
onsdag 29 augusti 2012
Mitt hem kommande 40 timmarna!
Baltic Queen, fortfarande i hamn.
Fin båt av det lilla jag sett. Inget märkvärdigt med hytten men fräscht! Ska checka in resten av båten när alla intressanta föreläsningar tagit slut.
Bloggat från min ajfån
Fin båt av det lilla jag sett. Inget märkvärdigt med hytten men fräscht! Ska checka in resten av båten när alla intressanta föreläsningar tagit slut.
Bloggat från min ajfån
tisdag 28 augusti 2012
Torsk på Tallin!
2 vabbdagar är över. Imorrn ska jag på kryss med nysig näsa och ond hals. I min packning kommer det att finnas ett apotek av mediciner. Trots förkylning så ska jag njuta av tiden för mig själv, ja när jag inte sitter och sover på föreläsningar alltså:)
Båten, here i come.....
Bloggat från min ajfån
Båten, here i come.....
Bloggat från min ajfån
Location:Nästan där
" Hej mitt vabbland, nu är jag här", Premiär!
Inte dödssjuka men lagom med häng lite snuv o pytteytte feber så man ska vara hemma. Tyvärr inte tillräckligt sjuka för att ligga nerbäddade i varsin säng lugna tysta och på droger, i wish!
Nej, dom är litegrann men tillräckligt friska för att orka tjafsa, skrika och slåss.
Det är kul med barn, nästan jämt. Jag biter ihop idag för imorrn drar jag iväg på kryssning med jobbet till Tallin och kommer åter på fredag. Jag ska sova ensam i en hytt i två hela nätter. Jag ska äta god mat och frukost ensam utan barn o skrik. Jag ska vara helt barnfri i 40 timmar!!!!!!!!! Finns bara ett enda ord för detta och det är LYX!!!!!!!! (att vi ska jobba lite gör ingenting alls för ovannämnda tar över ändå).
God dag på det då!
Bloggat från min ajfån
Nej, dom är litegrann men tillräckligt friska för att orka tjafsa, skrika och slåss.
Det är kul med barn, nästan jämt. Jag biter ihop idag för imorrn drar jag iväg på kryssning med jobbet till Tallin och kommer åter på fredag. Jag ska sova ensam i en hytt i två hela nätter. Jag ska äta god mat och frukost ensam utan barn o skrik. Jag ska vara helt barnfri i 40 timmar!!!!!!!!! Finns bara ett enda ord för detta och det är LYX!!!!!!!! (att vi ska jobba lite gör ingenting alls för ovannämnda tar över ändå).
God dag på det då!
Bloggat från min ajfån
fredag 24 augusti 2012
Dagisångest igen
Med bolibomparyggsäcken på ryggen och alldeles blöjfri tog han stora bestämda steg mot dagis i måndags. " Jag är stor kille nu"! Ja lilla hjärtat du är stor men fortfarande min lilla kille.
Jag kände mig skeptisk över att det skulle gå så här lätt att byta avdelning, byta fröknar, byta kompisar, ja byta allt det trygga mot något helt nytt lite mera okänt.Senaste veckorna har han även slutat med napp och slutat med blöja dagtid så att säga att det är mycket nu är att underdriva.
Måndagen gick bra. Tisdagen blev det lite gnäll. Somnade gråtandes. Mantra -"pappa hämtar" "mamma hämtar".Under veckan har det bara blivit värre. Mantra gråt panik är situationen nu. Ångest som lyser i ögonen och mitt hjärta går snart sönder.
Av allt jobbigt man ska gå igenom med sina barn så tycker jag att dagisstarterna är det värsta. Med stor var hela hans dagisperiod en enda lång inskolning. Vi snackar alltså över 3 år som det var ångest ångest ångest. Han svalde dessutom och grät aldrig vid lämning. Man såg klumpen i halsen men han svalde och svalde. Liten gråter och skriker iallafall vilket känns skönt. Skönt att han låter känslorna komma ut
Jag vill oxå gråta och skrika men gråter just nu bara inombords. Jag biter ihop och hoppas på att det är snabbt övergående och att det kan vända så att han snart kan tycka att dagis är kul. Att han kan känna sig trygg för det är det värsta för mig att tänka. Att han faktiskt känner sig otrygg nu och det är mitt fel. Att jag lämnar honom gråtandes men jag ler när jag går och säger glatt " vi ses sen". Döljer min egen ångest som säger mig att bara vända och ta honom i min famn och åka därifrån. Skydda honom och ge honom trygghet.
Oj vad dramatiskt det låter men jag känner faktiskt så. Jag vet oxå att det kommer att bli bättre. Hade jag tvivlat på det så hade jag vänt om och tagit honom med hem igen.
Nu ska jag invänta domen mot galningen i norge. Tyvärr kan han inte få dödsstraff men förmodligen blir det livstids vård tills han dör alt fängelse i minst 21 år med nästan garanterad förlängning. Må han ruttna och dö oavsett vart han hamnar.
Kvällen bjuder på jobb. Helgen är det kalas gånger 3. Ett 2 års, ett 50 års samt ett 15 års. Tur att jag inte ätit någon smarr i veckan då:)
God dag!
Jag kände mig skeptisk över att det skulle gå så här lätt att byta avdelning, byta fröknar, byta kompisar, ja byta allt det trygga mot något helt nytt lite mera okänt.Senaste veckorna har han även slutat med napp och slutat med blöja dagtid så att säga att det är mycket nu är att underdriva.
Måndagen gick bra. Tisdagen blev det lite gnäll. Somnade gråtandes. Mantra -"pappa hämtar" "mamma hämtar".Under veckan har det bara blivit värre. Mantra gråt panik är situationen nu. Ångest som lyser i ögonen och mitt hjärta går snart sönder.
Av allt jobbigt man ska gå igenom med sina barn så tycker jag att dagisstarterna är det värsta. Med stor var hela hans dagisperiod en enda lång inskolning. Vi snackar alltså över 3 år som det var ångest ångest ångest. Han svalde dessutom och grät aldrig vid lämning. Man såg klumpen i halsen men han svalde och svalde. Liten gråter och skriker iallafall vilket känns skönt. Skönt att han låter känslorna komma ut
Jag vill oxå gråta och skrika men gråter just nu bara inombords. Jag biter ihop och hoppas på att det är snabbt övergående och att det kan vända så att han snart kan tycka att dagis är kul. Att han kan känna sig trygg för det är det värsta för mig att tänka. Att han faktiskt känner sig otrygg nu och det är mitt fel. Att jag lämnar honom gråtandes men jag ler när jag går och säger glatt " vi ses sen". Döljer min egen ångest som säger mig att bara vända och ta honom i min famn och åka därifrån. Skydda honom och ge honom trygghet.
Oj vad dramatiskt det låter men jag känner faktiskt så. Jag vet oxå att det kommer att bli bättre. Hade jag tvivlat på det så hade jag vänt om och tagit honom med hem igen.
Nu ska jag invänta domen mot galningen i norge. Tyvärr kan han inte få dödsstraff men förmodligen blir det livstids vård tills han dör alt fängelse i minst 21 år med nästan garanterad förlängning. Må han ruttna och dö oavsett vart han hamnar.
Kvällen bjuder på jobb. Helgen är det kalas gånger 3. Ett 2 års, ett 50 års samt ett 15 års. Tur att jag inte ätit någon smarr i veckan då:)
God dag!
måndag 20 augusti 2012
Jag säger bara DALLAS!!!!
Det kan inte bli annat än bra helt enkelt!!!!!!!!
Åh Mr Bobby, still going strong!
Bloggat från min ajfån
Åh Mr Bobby, still going strong!
Bloggat från min ajfån
Location:Väntandes i soffan....
söndag 19 augusti 2012
Efterlyses!
En helt vanlig grön jävla gummistövel för barn, från strl 31, utan spiderman eller blixten eller blixtar eller något annat trams som man inte vill ha när man nästan är 8 år. Bara ett par helt vanliga gröna gummistövlar!!!!
Ska det vara så jävla svårt att hitta???
Bloggat från min ajfån
Ska det vara så jävla svårt att hitta???
Bloggat från min ajfån
lördag 18 augusti 2012
Mamma, jag saknar dig
Klart att någon annans berättelse om sin mamma får en att tänka och att känna. Jag vet att jag har skrivit om min mamma förut och nu blev det visst dags igen.
Det fanns en tid i ett annat liv då hon oxå var mitt allt. Jag älskade att vara nära henne. Leka med hennes hår, känna hennes varma trygga kropp, höra hennes röst, allt det där som jag hoppas att mina barn känner med mig. Kärleken till min mamma var stor men jag märkte ganska tidigt att hon var svag. På ett ganska tidigt stadie kände jag tom att jag var starkare än hon. Det var min styrka som senare ledde till alla problem som gjorde att jag försvann och aldrig kom tillbaka.
Jag var för stark och gav motstånd. Det blev mycket tjafs och bråk mellan mig o pappa och hon hamnade emellan. Hon var alltid tvungen att välja hans sida. Det fanns inget annat val för hennes del. Han var hennes klippa, ekonomiska klippa för så krasst var det. Hon var hemma och fick be honom om pengar till vad det nu må vara. När jag blev äldre stack hon till mig pengar ibland sådär i smyg. Hur hon fått dom från honom utan att tala om till vad vet jag inte.
Min pappa är inte ond, egentligen, men jag kommer aldrig att förlåta vissa saker som han har gjort och fortfarande gör. Egentligen är han nog bara liten rädd och allmänt förvirrad men har ett skal av fucking kryptonit. Det starkaste som slår ut allt. Totalt ogenomträngligt. Dock så kan jag ändå inte tycka synd om honom och vad skulle det tjäna till?
Min mamma var kärlek men ganska tidigt gav hon mig oxå en oro i magen. 1984 när jag var 6 år gammal hamnade hon på sjukhus. Hon hade ramlat på väg till tåget och fick en blödning i levern. Jag minns inte så mycket kring den perioden annat än bilfärderna in till sjukhuset för att hälsa på. Och oron för först visste vi inte hur allvarligt det var. Oron började nog där. Oron för att hon varje vinter skulle ramla igen. Hon går och har gjort varje år sedan olyckan som bambi på hal is men mer likt Quasimodo från ringaren i notre dame och jag kan ärligt säga att jag skäms fortfarande över hennes gångstil på vintern trots att jag borde veta bättre. Den olyckan satte sig hårt på många sätt. Det är svårt att beskriva men jag har alltid känt att min mamma är så skör när det gäller. Hon klarar inte bråk och det var det gott om hemma hos oss under många år. Många konflikter som pyrde under ytan. Hon kunde bli jättearg men aldrig när min pappa var närvarande, det vågade hon aldrig. Det var som om vi levde ett annat liv hemma när han var på jobbet. En skönare lugnare liv. Jag minns att jag önskade att mina föräldrar skulle skiljas och att jag och mamma skulle flytta och bo bara hon och jag i en lägenhet. Det var min högsta önskan men så blev det aldrig.
Hemma på dagarna innan jag gick i skolan och sedan efter skolan var härliga. Mammas och såklart min favvolunch var stekt omelett med ketchup, skogaholmslimpa med två s som bestod av kaviar och majonnäs, mamma brukade dricka juice till och jag o'boy. Hon brukade läsa mycket för mig och jag älskade när hon gjorde olika röster. Vi brukade kittla varann i ansiktet osså skulle man säga vart det kittlade mest. Ibland brukade hon skrämma mig när jag killade runt munnen på henne med att låtsasmorra och försöka bita mig. Blev skiträdd varje gång. Ingen kunde skrämma mig som hon men en puss och kram efteråt gjorde ju allt bra igen. Vår relation var nog lik många andras med allt man känner för sin mamma i form av kärlek, trygghet mm MEN jag hade ett stort hot hela tiden i form av min pappa som likt ett barn krävde hennes närvaro och uppmärksamhet när han var hemma. Det kändes som han såg mig som en rival och jag kan inte ens räkna alla dom gånger som min mamma blev mer eller mindre beordrad ut från mitt sovrum under nattsagan för att han tyckte att hon suttit där för länge.
Vår fina kontakt med vissa sår upphörde när jag flyttade hemifrån 17 år gammal. Hon besökt mig en gång under året jag bodde i studentrum men kunde inte stanna länge för pappa ringde efter henne. Nu har jag brutit helt för jag orkar inte se henne leva som en skuggfigur bakom pappa utan vilja utan önskan utan allt det som gör oss till människor.
Jag saknar att ha en mamma. En mamma som alltid finns där. Som aldrig dömer dig men som vägleder och råder när det behövs. Jag saknar att få sjunka in i hennes famn och för en liten stund våga tro att allt som är jobbigt för stunden kommer att bli bättre. Jag saknar att ha en mamma som man bara kan spotta ut orden för utan att behöva linda in allt med rädslan för att göra någon ledsen. Jag saknar en mamma, MIN mamma. Tyvärr så finns hon inte kvar. Den mamman dog för många år sedan och skalet som finns kvar är någon annan. Någon annan som inte kan ge mig något av det jag vill ha, det jag behöver ha. Så jag fortsätter min väg ensam, som jag alltid har gjort till en viss del.
Jag hoppas att jag kan ge mina barn allt det som jag själv saknar från min mamma. Jag är långt ifrån perfekt på mammafronten. Jag svär, jag skriker, jag kastar saker ibland. Ibland säger jag jättedumma saker som jag ångrar i samma sekund som jag sagt dem när jag är arg. Jag gnäller och jag klagar och tror på fullaste allvar ibland att min familj med mig är onormal och att alla andra har det fint hela tiden. Trots alla mina brister så är jag så full med kärlek så jag tror ibland att jag ska spricka. Mina barn är det finaste jag har i mitt liv och det finns inget som jag inte skulle göra för dom. Jag hoppas att dom vet det, att dom känner det i sina hjärtan.
Jag hoppas att dom trots motgångar i livet aldrig ska känna sig ensamma som jag har gjort den absolut jobbigaste tiden i livet. Jag vill att dom alltid ska veta att jag finns där, som ett stöd, som en mamma ska göra.
Som en mamma ska göra...
Bloggat från min ajfån
Det fanns en tid i ett annat liv då hon oxå var mitt allt. Jag älskade att vara nära henne. Leka med hennes hår, känna hennes varma trygga kropp, höra hennes röst, allt det där som jag hoppas att mina barn känner med mig. Kärleken till min mamma var stor men jag märkte ganska tidigt att hon var svag. På ett ganska tidigt stadie kände jag tom att jag var starkare än hon. Det var min styrka som senare ledde till alla problem som gjorde att jag försvann och aldrig kom tillbaka.
Jag var för stark och gav motstånd. Det blev mycket tjafs och bråk mellan mig o pappa och hon hamnade emellan. Hon var alltid tvungen att välja hans sida. Det fanns inget annat val för hennes del. Han var hennes klippa, ekonomiska klippa för så krasst var det. Hon var hemma och fick be honom om pengar till vad det nu må vara. När jag blev äldre stack hon till mig pengar ibland sådär i smyg. Hur hon fått dom från honom utan att tala om till vad vet jag inte.
Min pappa är inte ond, egentligen, men jag kommer aldrig att förlåta vissa saker som han har gjort och fortfarande gör. Egentligen är han nog bara liten rädd och allmänt förvirrad men har ett skal av fucking kryptonit. Det starkaste som slår ut allt. Totalt ogenomträngligt. Dock så kan jag ändå inte tycka synd om honom och vad skulle det tjäna till?
Min mamma var kärlek men ganska tidigt gav hon mig oxå en oro i magen. 1984 när jag var 6 år gammal hamnade hon på sjukhus. Hon hade ramlat på väg till tåget och fick en blödning i levern. Jag minns inte så mycket kring den perioden annat än bilfärderna in till sjukhuset för att hälsa på. Och oron för först visste vi inte hur allvarligt det var. Oron började nog där. Oron för att hon varje vinter skulle ramla igen. Hon går och har gjort varje år sedan olyckan som bambi på hal is men mer likt Quasimodo från ringaren i notre dame och jag kan ärligt säga att jag skäms fortfarande över hennes gångstil på vintern trots att jag borde veta bättre. Den olyckan satte sig hårt på många sätt. Det är svårt att beskriva men jag har alltid känt att min mamma är så skör när det gäller. Hon klarar inte bråk och det var det gott om hemma hos oss under många år. Många konflikter som pyrde under ytan. Hon kunde bli jättearg men aldrig när min pappa var närvarande, det vågade hon aldrig. Det var som om vi levde ett annat liv hemma när han var på jobbet. En skönare lugnare liv. Jag minns att jag önskade att mina föräldrar skulle skiljas och att jag och mamma skulle flytta och bo bara hon och jag i en lägenhet. Det var min högsta önskan men så blev det aldrig.
Hemma på dagarna innan jag gick i skolan och sedan efter skolan var härliga. Mammas och såklart min favvolunch var stekt omelett med ketchup, skogaholmslimpa med två s som bestod av kaviar och majonnäs, mamma brukade dricka juice till och jag o'boy. Hon brukade läsa mycket för mig och jag älskade när hon gjorde olika röster. Vi brukade kittla varann i ansiktet osså skulle man säga vart det kittlade mest. Ibland brukade hon skrämma mig när jag killade runt munnen på henne med att låtsasmorra och försöka bita mig. Blev skiträdd varje gång. Ingen kunde skrämma mig som hon men en puss och kram efteråt gjorde ju allt bra igen. Vår relation var nog lik många andras med allt man känner för sin mamma i form av kärlek, trygghet mm MEN jag hade ett stort hot hela tiden i form av min pappa som likt ett barn krävde hennes närvaro och uppmärksamhet när han var hemma. Det kändes som han såg mig som en rival och jag kan inte ens räkna alla dom gånger som min mamma blev mer eller mindre beordrad ut från mitt sovrum under nattsagan för att han tyckte att hon suttit där för länge.
Vår fina kontakt med vissa sår upphörde när jag flyttade hemifrån 17 år gammal. Hon besökt mig en gång under året jag bodde i studentrum men kunde inte stanna länge för pappa ringde efter henne. Nu har jag brutit helt för jag orkar inte se henne leva som en skuggfigur bakom pappa utan vilja utan önskan utan allt det som gör oss till människor.
Jag saknar att ha en mamma. En mamma som alltid finns där. Som aldrig dömer dig men som vägleder och råder när det behövs. Jag saknar att få sjunka in i hennes famn och för en liten stund våga tro att allt som är jobbigt för stunden kommer att bli bättre. Jag saknar att ha en mamma som man bara kan spotta ut orden för utan att behöva linda in allt med rädslan för att göra någon ledsen. Jag saknar en mamma, MIN mamma. Tyvärr så finns hon inte kvar. Den mamman dog för många år sedan och skalet som finns kvar är någon annan. Någon annan som inte kan ge mig något av det jag vill ha, det jag behöver ha. Så jag fortsätter min väg ensam, som jag alltid har gjort till en viss del.
Jag hoppas att jag kan ge mina barn allt det som jag själv saknar från min mamma. Jag är långt ifrån perfekt på mammafronten. Jag svär, jag skriker, jag kastar saker ibland. Ibland säger jag jättedumma saker som jag ångrar i samma sekund som jag sagt dem när jag är arg. Jag gnäller och jag klagar och tror på fullaste allvar ibland att min familj med mig är onormal och att alla andra har det fint hela tiden. Trots alla mina brister så är jag så full med kärlek så jag tror ibland att jag ska spricka. Mina barn är det finaste jag har i mitt liv och det finns inget som jag inte skulle göra för dom. Jag hoppas att dom vet det, att dom känner det i sina hjärtan.
Jag hoppas att dom trots motgångar i livet aldrig ska känna sig ensamma som jag har gjort den absolut jobbigaste tiden i livet. Jag vill att dom alltid ska veta att jag finns där, som ett stöd, som en mamma ska göra.
Som en mamma ska göra...
Bloggat från min ajfån
Vilken start på dagen!
Jag började min jobbdag tillsammans med Ison. Tänk att man kan bli så berörd av att höra en annan människas livsöde.
Denna berättelse stärker mig i min tro om att ingenting är omöjligt. Det kan vara svårt, jävligt svårt men inte omöjligt.
Tack!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5129916
Denna berättelse stärker mig i min tro om att ingenting är omöjligt. Det kan vara svårt, jävligt svårt men inte omöjligt.
Tack!
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5129916
torsdag 9 augusti 2012
I like to move it move it
Madagaskar 3 med stor idag. Helt klart godkänd även om den är en ganska lång bit från nr 1.
Tänk att jag faktiskt fick till en vänfika på fm med våra barn som lekte. Eller ja, lekte o lekte. Min lilla var mest trött och på humöret: Nej, hon får inte låna den, eller Nej, cykla inte nära mig med mera. Så charmig och det är ju vid såna tillfällen som vi föräldrar känner oss så jävla stolta över våra små guldklimpar. När dom gör helt tvärtemot vad våran bild var. Carpe diem eller vad är det för skit jag brukar dra till med;)
Blev en tur till centrum och klippa barn, apotek och ica. Avslut av dagen blev alltså bio.
Imorgon åker vi till mormorstugan på Åland igen och hoppas på fint väder. Väl på plats där ska jag fortsätta min resa inom spring. Har aldrig gillat och springa annat än när jag måste men jag håller ändå på med att öva upp mig inom detta område. Mår skit när jag inte kan träna ordentligt så spring känns som en bra grej just nu.
Tänker på dig syster som har det jobbigt nu. Det blir bättre även om det bara är mörker just nu. Fortsätt med att krama barnen lite extra och ta dagen som den kommer. Kärlek till dig!
Bloggat från min ajfån
Tänk att jag faktiskt fick till en vänfika på fm med våra barn som lekte. Eller ja, lekte o lekte. Min lilla var mest trött och på humöret: Nej, hon får inte låna den, eller Nej, cykla inte nära mig med mera. Så charmig och det är ju vid såna tillfällen som vi föräldrar känner oss så jävla stolta över våra små guldklimpar. När dom gör helt tvärtemot vad våran bild var. Carpe diem eller vad är det för skit jag brukar dra till med;)
Blev en tur till centrum och klippa barn, apotek och ica. Avslut av dagen blev alltså bio.
Imorgon åker vi till mormorstugan på Åland igen och hoppas på fint väder. Väl på plats där ska jag fortsätta min resa inom spring. Har aldrig gillat och springa annat än när jag måste men jag håller ändå på med att öva upp mig inom detta område. Mår skit när jag inte kan träna ordentligt så spring känns som en bra grej just nu.
Tänker på dig syster som har det jobbigt nu. Det blir bättre även om det bara är mörker just nu. Fortsätt med att krama barnen lite extra och ta dagen som den kommer. Kärlek till dig!
Bloggat från min ajfån
Location:I sängen
tisdag 7 augusti 2012
Kurs nr 2 avslutad nu!
Igår skrev jag provet och fick betyget C. Samma betyg för hela kursen.
Jag känner mig nöjd!
Kurs nr 3 är nu påbörjad.
Jag känner mig nöjd!
Kurs nr 3 är nu påbörjad.
Bland lego och bistra vuxenminer.
Legoland är inte ett land för föräldrar. Med lite bistra sammanbitna miner ser man föräldrar med barn på olika humör överallt. De allra flesta ser ut att vilja vara någon annanstans, långt därifrån.
Vi kom till legoland en tisdagseftermiddag. Vädret hade varit sådär hela dagen med en hel del skurar. Jag, mannen och stor som fyller 8 år i november. Liten fick stanna kvar i skånehuset med farmor och farfar. DET var ett BRA val. Att gå på legoland med en liten envis som hela tiden vill åt motsatt håll än brorsan är INTE att rekommendera. Dessutom är det väldigt begränsat för vad de lite mindre barnen får göra. Att kolla på fantastiska landskap av lego är lixom kul en stund för de små men sen vidare till något annat.Legoland är roligare för enligt min mening barn över 5. Ska man ta körkort vilket enligt stor var det bästa måste man ha fyllt 7 år. Iallafall, när vi kom dit var det lugnt. Inga köer in, knappt några köer inne och det kändes ok. Fyra timmar tillbringade vi där med att kolla på lego samt åka några småsaker sen bar det iväg till hotellt som låg i en stad ca 3 mil utanför billund. Att bo på hotell legoland och betala mellan 7-8000 kändes inte aktuellt alls. Du förstår, att bara gå på legoland är inte billigt. Visst, i inträdet ingår alla åkattraktioner men allt annat kostar ju. Dag två åt vi tex en lunch, inget märkvärdigt alls för 700 spänn!!!
Hotellet var ett scandic och det var riktigt fint. Allt var jättefräscht och sängarna var såååå sköna. Hotellfrukost är oxå alltid lyx!!!!
Dag två kom vi till legoland runt 12 tiden. Oj vad mycket mer folk det var då. Till en början kändes det faktiskt inte ett dugg kul. Stor har aldrig gillat massor med folk och trängsel, inte vi heller. Mannen lider av åkomman " jag vägrar stå i de där långa köerna" så det blev ju mycket gå omkring och leta efter mindre köer överallt. Jättekul i trängsel med mycket missnöjda barn. Stors humör samt blodsocker gled ur ganska snabbt så luchen intogs efter ett tag. Lång väntan inne på restaurangen med sur 7 åring. God inte märkvärdig mat med en chocknota på 700 spänn. Vad fan åt vi för något?
Resten av dagen blev bättre med en avslutning där stor tog körkort. DET var en höjdare. Annars var det åka lite grejer och kolla på lego. Det blev bättre på em med mindre folk och då njöt vi mer. Klart att det var en mysig resa dock väldigt dyr. Ändå valde vi billigare alternativ och hade rabattkuponger på inträde. En del av mig kände att vi snuvade liten på resan men så här med facit i hand så var det helt rätt val. Vi hade annars varit en del av den skara föräldrar som man såg som bara led igenom dagen med gnällande otacksamma skitungar som aldrig blev nöjda.
Jag säger att allt kostade inne på legoland. Inte ens vatten, vanligt kallt vatten gick att få någonstans. Det fick man iuförsig inte ens inne på mc donalds på vägen hem. Där bad mannen om vatten och fick en flaska som dom ville ha 20 spänn för?! Vilken lyx vi har här hemma som får gratis vatten, tom även med is i ibland på mc donalds. Det gillar vi.
Nu är vi åter hemma och ska slicka såren efter en dyr legolandvistelse men ändå ett trevligt utflyktsmål. Det känns bättre när jag tänker på att vi har ledighet kvar.
Vi kom till legoland en tisdagseftermiddag. Vädret hade varit sådär hela dagen med en hel del skurar. Jag, mannen och stor som fyller 8 år i november. Liten fick stanna kvar i skånehuset med farmor och farfar. DET var ett BRA val. Att gå på legoland med en liten envis som hela tiden vill åt motsatt håll än brorsan är INTE att rekommendera. Dessutom är det väldigt begränsat för vad de lite mindre barnen får göra. Att kolla på fantastiska landskap av lego är lixom kul en stund för de små men sen vidare till något annat.Legoland är roligare för enligt min mening barn över 5. Ska man ta körkort vilket enligt stor var det bästa måste man ha fyllt 7 år. Iallafall, när vi kom dit var det lugnt. Inga köer in, knappt några köer inne och det kändes ok. Fyra timmar tillbringade vi där med att kolla på lego samt åka några småsaker sen bar det iväg till hotellt som låg i en stad ca 3 mil utanför billund. Att bo på hotell legoland och betala mellan 7-8000 kändes inte aktuellt alls. Du förstår, att bara gå på legoland är inte billigt. Visst, i inträdet ingår alla åkattraktioner men allt annat kostar ju. Dag två åt vi tex en lunch, inget märkvärdigt alls för 700 spänn!!!
Hotellet var ett scandic och det var riktigt fint. Allt var jättefräscht och sängarna var såååå sköna. Hotellfrukost är oxå alltid lyx!!!!
Dag två kom vi till legoland runt 12 tiden. Oj vad mycket mer folk det var då. Till en början kändes det faktiskt inte ett dugg kul. Stor har aldrig gillat massor med folk och trängsel, inte vi heller. Mannen lider av åkomman " jag vägrar stå i de där långa köerna" så det blev ju mycket gå omkring och leta efter mindre köer överallt. Jättekul i trängsel med mycket missnöjda barn. Stors humör samt blodsocker gled ur ganska snabbt så luchen intogs efter ett tag. Lång väntan inne på restaurangen med sur 7 åring. God inte märkvärdig mat med en chocknota på 700 spänn. Vad fan åt vi för något?
Resten av dagen blev bättre med en avslutning där stor tog körkort. DET var en höjdare. Annars var det åka lite grejer och kolla på lego. Det blev bättre på em med mindre folk och då njöt vi mer. Klart att det var en mysig resa dock väldigt dyr. Ändå valde vi billigare alternativ och hade rabattkuponger på inträde. En del av mig kände att vi snuvade liten på resan men så här med facit i hand så var det helt rätt val. Vi hade annars varit en del av den skara föräldrar som man såg som bara led igenom dagen med gnällande otacksamma skitungar som aldrig blev nöjda.
Jag säger att allt kostade inne på legoland. Inte ens vatten, vanligt kallt vatten gick att få någonstans. Det fick man iuförsig inte ens inne på mc donalds på vägen hem. Där bad mannen om vatten och fick en flaska som dom ville ha 20 spänn för?! Vilken lyx vi har här hemma som får gratis vatten, tom även med is i ibland på mc donalds. Det gillar vi.
Nu är vi åter hemma och ska slicka såren efter en dyr legolandvistelse men ändå ett trevligt utflyktsmål. Det känns bättre när jag tänker på att vi har ledighet kvar.
Det där med nätdroger...
Oroliga föräldrar såklart. Hemskt såklart med att unga dör. MEN jag undrar ändå:
Har våra ungdomar så jävla eländiga liv så att dom måste droga sig?
Är informationen om droger så jävla dålig i världen att de unga inte har fattat att det är farligt?
Finns det inget eget ansvar längre gällande rökning, alkohol och droger?
ALLA vet ju att det är farligt så en del av mig känner att man kanske bara får låta folk göra ett eget val och droga om dom vill, sen får dom själva ta konsekvenserna av det. Blir så trött på att allt ska bli ett samhällproblem. Vi är individorienterade varelser och borde kunna ta ansvar för våra egna handlingar. Droger kommer ju alltid att finnas. Hur mkt pengar ska samhället lägga ner på att försöka få folk att förstå att det inte är bra?
Jag blir så trött bara.
Har våra ungdomar så jävla eländiga liv så att dom måste droga sig?
Är informationen om droger så jävla dålig i världen att de unga inte har fattat att det är farligt?
Finns det inget eget ansvar längre gällande rökning, alkohol och droger?
ALLA vet ju att det är farligt så en del av mig känner att man kanske bara får låta folk göra ett eget val och droga om dom vill, sen får dom själva ta konsekvenserna av det. Blir så trött på att allt ska bli ett samhällproblem. Vi är individorienterade varelser och borde kunna ta ansvar för våra egna handlingar. Droger kommer ju alltid att finnas. Hur mkt pengar ska samhället lägga ner på att försöka få folk att förstå att det inte är bra?
Jag blir så trött bara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)