Nicki Minaj!
??????
I mina öron låter hon skitirriterande. Seriöst så sänker jag radion när hon kommer. Hennes röst när hon sjunger är ok men vad fan är det hon gör däremellan???
Är det mina öron det är fel på eller?
torsdag 29 mars 2012
Från djupet av mitt hjärta...
så hatar, verkligen hatar jag försäkringskassan. Att jag måste ha kontakt med dom av och till är helt fantastiskt jävla upprörande. Jag blir så arg och less så jag blir gråtfärdig varje gång. Det är en jävla myndighet som borde brinna i helvetet. Den där jävla vabben kan någon annan mer kompetent myndighet ta hand om. Utöver vab så har dom ju inget jobb alls. Dom sjuka är ju alla utförsäkrade sen längesen och hamnat hos socialen istället.
Fan vad arg jag är just nu!
Bajskorv
Fan vad arg jag är just nu!
Bajskorv
onsdag 28 mars 2012
Snipp snapp rumpa!
Tro inte att du kan gå in i vilken affär som helst o köpa din "vanliga" strl i trosor och dom ska passa rumpan din!
Nepp, det resulterar i en pissmorgon där du tror rumpan växt sig dubbel under natten. Hur troligt är det lixom?!...
Jag lärde mig läxan o gick till rätt affär idag!
Jajamensan!
Nepp, det resulterar i en pissmorgon där du tror rumpan växt sig dubbel under natten. Hur troligt är det lixom?!...
Jag lärde mig läxan o gick till rätt affär idag!
Jajamensan!
Plötsligt händer det!
Man hittar "the klänning", bara sådär. 70 på 70 årskalas. Satt som en smäck!
Thank u!
Thank u!
torsdag 22 mars 2012
Borde det inte vara lite mer såhär?
I ett avsnitt ur Byggare Bob:
Bob ska dansa linedance men hans partner blir sjuk. Wilma säger hon kan hoppa in. Bob säger: Men kan du dansa linedance? - Nej säger Wilma men jag är snabblärd, jag kan väl få försöka?! Dom vinner såklart!
En kompis har precis blivit klar ekonomiassistent men får inget jobb. Hon har ingen erfarenhet. Hur ska hon få det om hon aldrig får chansen???
Bob gav Wilma chansen. Det borde arbetslivet oxå göra. Även för dom som inte är utbildade. Fram för mer lärlingsjobb. Måste ju vara en superväg till att lära sig något nytt. Då skulle jag gå som lärling resten av mitt liv och bli allt inom alla yrken....nästan:)
Bloggat från min ajfån
Bob ska dansa linedance men hans partner blir sjuk. Wilma säger hon kan hoppa in. Bob säger: Men kan du dansa linedance? - Nej säger Wilma men jag är snabblärd, jag kan väl få försöka?! Dom vinner såklart!
En kompis har precis blivit klar ekonomiassistent men får inget jobb. Hon har ingen erfarenhet. Hur ska hon få det om hon aldrig får chansen???
Bob gav Wilma chansen. Det borde arbetslivet oxå göra. Även för dom som inte är utbildade. Fram för mer lärlingsjobb. Måste ju vara en superväg till att lära sig något nytt. Då skulle jag gå som lärling resten av mitt liv och bli allt inom alla yrken....nästan:)
Bloggat från min ajfån
Vänta, vi såg lite ljus...
Men det var inget. Liten mådde så mkt bättre igår, inget febernedsättande alls på hela dagen. Han verkade ganska pigg och höll sig sysselsatt. Vi var tom ute på em i det supervarma våriga vädret.
Idag vaknar ungen med över 39 i feber, utstrålar helt och hållet att han mår skit. Dax för ett nytt besök hos farbror doktorn då vi misstänker öronen igen.
Inte kan man väl bli sjukare igen av lite frisk luft?
Bloggat från min ajfån
Idag vaknar ungen med över 39 i feber, utstrålar helt och hållet att han mår skit. Dax för ett nytt besök hos farbror doktorn då vi misstänker öronen igen.
Inte kan man väl bli sjukare igen av lite frisk luft?
Bloggat från min ajfån
onsdag 21 mars 2012
Tror du det så tror du fel.
Ni vet dom där bloggarna där alla skriver om hur jävla underbara deras liv är hela tiden! Detta är inte en sådan blogg.
Jag är så off just nu. Har varit det sen länge. Sjukdomar som kommer hela tiden tär på en på många sätt. Barnen är sjuka, man är själv sjuk. Vabben ger mer inkomst är jobbet man har. Då känns det sådär. Att överhuvudtaget behöva ha kontakt med FK är för min del oerhört stressande och gör mig bara förbannad.
Denna vecka började oxå med vab för den lille så jag var hemma på dagen men jobbade hemtjänsten på kvällen. Drog på mig en trolig matförgiftning till middagen på kvällen så senare på natten vaknade jag med vattendiarre och kräk. Sååå nice. Låg och kände mig rätt skruttig igår. Idag känns det bättre dock. Är ändå fortfarande hemma med liten som faktiskt peppar peppar verkar må bättre. Verkar mkt piggare och pannan känns väldigt mkt svalare. Blir det varmt och gott idag så provkör vi en tur med vagnen och ser hur luftrören klarar friska luften. Kanske kanske det kan bli jobb och dagis imorgon?!
Annars är det mest bråk och skrik när båda barnen är tillsammans. Jag går runt som en bitterfitta på alla sätt och vis och önskar mig bort till nåt annat varmt land där jag slipper den här jävla vardagen som tar död på en. Jag ska hålla i alla tåtar och göra nästan allt trots att jag jobbar mellan 30-40 timmar per vecka på två olika ställen. Det tär på krafterna. Det känns som om jag drunkar just nu men det är ingen som ser.
Andra saker som händer i ens liv som har med andra att göra är svåra att blogga om. Med rädsla för att hänga ut någon annan. Min närmsta familj får stå ut med det men med andra kan det vara svårare. Jag måste ändå försöka att skriva av mig litegrann.
Någon i min närhet mår dåligt. Så dåligt så att den personen försökt att ta sig liv 2 gånger. Jag var på plats på sjukhuset båda gångerna. Första försöket var 7 dagar före jul. Då var personen vid medvetande när jag kom in dock fortfarande hög på piller. Vi pratar piller och alkohol. Andra gången som var förr förra lördagen var lite värre. Fick ett samtal 10 minuter innan mellofinalen skulle börja om att det hänt igen. Åkte in till KS och möttes av en rätt obehaglig syn där personen var medvetslös och var intuberad plus hundra andra slangar kopplade till sig. Den synen tog hårt på mig att behöva se och jag hoppas att det var sista gången.
En av många saker som är så skrämmande i det här är hur psykvården faktiskt inte funkar i vårt samhälle idag. Jag vet, det är ingen ny info men jag har aldrig haft problemet så nära inpå mig förut. Första gången det hände kom personen in på Danderyds Sjukhus runt 20 tiden och gick därifrån 4 timmar senare. 4 timmar senare efter att ha försökt ta livet av sig???????? Andra gången var dom i princip på väg att släppa personen när den vaknat men vi som samlats runt omkring vägrade. Vi krävde att personen skulle tvånsinläggas. Många samtal senare så fick vi som vi ville. Personen är nu inlagd på psyk på DS med mycket påtryckningar från oss omkring dock inte tvångsinlagd. Kan personen lyckas övertyga läkaren om att den mår bra så kan säkert en utskrivning bli aktuell. Skrämmande tycker jag. Maktlös är bara förnamnet.
Förutom kampen man har fått föra för att den här personen ska få hjälp så har jag en egen kamp med att försöka förstå vad som driver en människa till att försöka ta sitt eget liv. Jag har mycket tankar som snurrar och jag vill ju verkligen hjälpa men hur gör man det på bästa sätt? Sen var det ju det där med att inte ta på sig för mycket igen. Jag är ju rätt bra på det men vill ju inte hamna i ångestträsket igen. Gjort det en gång, det räcker. Som en vän sa: Om den här personen inte vill vara med längre så finns det inte så mycket vi kan göra, tyvärr. Vi kan finnas som stöd men vi kan inte laga. Det måste den personen göra till största delen själv! . Förhoppningsvis med mycket hjälp från sjukvården. Det stämmer såklart men jag kommer nog ändå alltid känna att jag borde göra mer men det är ju sån jag är. Jag vill laga fixa hjälpa andra för det ligger i min natur. Jag kommer finnas där för att hjälpa men jag måste hitta en rimlig balans för vad jag klarar av. Vad min familj klarar av.
Mitt i allt det här har vi en kommande flytt framför oss. Alla frågar om jag har börjat packa? När fan ska jag hinna det? Jag har inte ens tagit in flytten i mitt stressmåste. Det blir när det blir. Jag orkar inte lägga energi på det alls nu så snälla ni, slutar fråga. Det ska bli jättekul och skönt att flytta men jag orkar inte riktigt ta tag i det just nu bara.
Annars så kämpar jag med migränen, att få träningen att funka, mitt dåliga samvete mormor som vi aldrig kan träffa för att vi är sjuka hela tiden, en störd mamma som inte förstår att jag inte vill.......
Jag vet, ett otroligt tråkigt och gnälligt inlägg. Var tvungen att skriva av mig lite. Det känns som om jag ska sprängas snart bara. Mitt umgänge med vänner är nästan lika med noll. Att träffas och få prata av sig känns som om det inte ens finns på kartan just nu. Ändå är det nog det som jag skulle behöva allra mest. Inte vara den som lyssnar, stöttar, tar hand om utan vara den på andra sidan. Fast det klarar jag nog inte iallafall;)
Nu går vi och sover!
Jag är så off just nu. Har varit det sen länge. Sjukdomar som kommer hela tiden tär på en på många sätt. Barnen är sjuka, man är själv sjuk. Vabben ger mer inkomst är jobbet man har. Då känns det sådär. Att överhuvudtaget behöva ha kontakt med FK är för min del oerhört stressande och gör mig bara förbannad.
Denna vecka började oxå med vab för den lille så jag var hemma på dagen men jobbade hemtjänsten på kvällen. Drog på mig en trolig matförgiftning till middagen på kvällen så senare på natten vaknade jag med vattendiarre och kräk. Sååå nice. Låg och kände mig rätt skruttig igår. Idag känns det bättre dock. Är ändå fortfarande hemma med liten som faktiskt peppar peppar verkar må bättre. Verkar mkt piggare och pannan känns väldigt mkt svalare. Blir det varmt och gott idag så provkör vi en tur med vagnen och ser hur luftrören klarar friska luften. Kanske kanske det kan bli jobb och dagis imorgon?!
Annars är det mest bråk och skrik när båda barnen är tillsammans. Jag går runt som en bitterfitta på alla sätt och vis och önskar mig bort till nåt annat varmt land där jag slipper den här jävla vardagen som tar död på en. Jag ska hålla i alla tåtar och göra nästan allt trots att jag jobbar mellan 30-40 timmar per vecka på två olika ställen. Det tär på krafterna. Det känns som om jag drunkar just nu men det är ingen som ser.
Andra saker som händer i ens liv som har med andra att göra är svåra att blogga om. Med rädsla för att hänga ut någon annan. Min närmsta familj får stå ut med det men med andra kan det vara svårare. Jag måste ändå försöka att skriva av mig litegrann.
Någon i min närhet mår dåligt. Så dåligt så att den personen försökt att ta sig liv 2 gånger. Jag var på plats på sjukhuset båda gångerna. Första försöket var 7 dagar före jul. Då var personen vid medvetande när jag kom in dock fortfarande hög på piller. Vi pratar piller och alkohol. Andra gången som var förr förra lördagen var lite värre. Fick ett samtal 10 minuter innan mellofinalen skulle börja om att det hänt igen. Åkte in till KS och möttes av en rätt obehaglig syn där personen var medvetslös och var intuberad plus hundra andra slangar kopplade till sig. Den synen tog hårt på mig att behöva se och jag hoppas att det var sista gången.
En av många saker som är så skrämmande i det här är hur psykvården faktiskt inte funkar i vårt samhälle idag. Jag vet, det är ingen ny info men jag har aldrig haft problemet så nära inpå mig förut. Första gången det hände kom personen in på Danderyds Sjukhus runt 20 tiden och gick därifrån 4 timmar senare. 4 timmar senare efter att ha försökt ta livet av sig???????? Andra gången var dom i princip på väg att släppa personen när den vaknat men vi som samlats runt omkring vägrade. Vi krävde att personen skulle tvånsinläggas. Många samtal senare så fick vi som vi ville. Personen är nu inlagd på psyk på DS med mycket påtryckningar från oss omkring dock inte tvångsinlagd. Kan personen lyckas övertyga läkaren om att den mår bra så kan säkert en utskrivning bli aktuell. Skrämmande tycker jag. Maktlös är bara förnamnet.
Förutom kampen man har fått föra för att den här personen ska få hjälp så har jag en egen kamp med att försöka förstå vad som driver en människa till att försöka ta sitt eget liv. Jag har mycket tankar som snurrar och jag vill ju verkligen hjälpa men hur gör man det på bästa sätt? Sen var det ju det där med att inte ta på sig för mycket igen. Jag är ju rätt bra på det men vill ju inte hamna i ångestträsket igen. Gjort det en gång, det räcker. Som en vän sa: Om den här personen inte vill vara med längre så finns det inte så mycket vi kan göra, tyvärr. Vi kan finnas som stöd men vi kan inte laga. Det måste den personen göra till största delen själv! . Förhoppningsvis med mycket hjälp från sjukvården. Det stämmer såklart men jag kommer nog ändå alltid känna att jag borde göra mer men det är ju sån jag är. Jag vill laga fixa hjälpa andra för det ligger i min natur. Jag kommer finnas där för att hjälpa men jag måste hitta en rimlig balans för vad jag klarar av. Vad min familj klarar av.
Mitt i allt det här har vi en kommande flytt framför oss. Alla frågar om jag har börjat packa? När fan ska jag hinna det? Jag har inte ens tagit in flytten i mitt stressmåste. Det blir när det blir. Jag orkar inte lägga energi på det alls nu så snälla ni, slutar fråga. Det ska bli jättekul och skönt att flytta men jag orkar inte riktigt ta tag i det just nu bara.
Annars så kämpar jag med migränen, att få träningen att funka, mitt dåliga samvete mormor som vi aldrig kan träffa för att vi är sjuka hela tiden, en störd mamma som inte förstår att jag inte vill.......
Jag vet, ett otroligt tråkigt och gnälligt inlägg. Var tvungen att skriva av mig lite. Det känns som om jag ska sprängas snart bara. Mitt umgänge med vänner är nästan lika med noll. Att träffas och få prata av sig känns som om det inte ens finns på kartan just nu. Ändå är det nog det som jag skulle behöva allra mest. Inte vara den som lyssnar, stöttar, tar hand om utan vara den på andra sidan. Fast det klarar jag nog inte iallafall;)
Nu går vi och sover!
söndag 18 mars 2012
Ursäkta då om jag verkar lite bitter...
Vi har varit sjuka av o till i en jävla evighet. Vab är lixom vanligare än jobb. Idag fick liten hosta o feber igen. Jag inleder kommande vecka med vab och jag känner hur jag dras ner ner ner igen. Besöket i den andra världen var kort o jävligt tillfälligt känns det som. Jag vill och orkar inte med mer sjukdomar.
Ge mig fucking sommar nu utan sjukdom o vab pleeeeease!!!!!!
Bloggat från min ajfån
Ge mig fucking sommar nu utan sjukdom o vab pleeeeease!!!!!!
Bloggat från min ajfån
Vad är det för fel på våra barn???
Seriöst, dom bråkar hela tiden. Slåss, skriker, kastar saker, smäller i dörrar.... Jag, vi blir tokiga tillsammans i familjen cp just nu.
7 åringen är som en tonåring. En sån där dryg jävla tonåring som inte kan annat än att vara störig. Han fräser mest hela tiden och standardkommentaren är skrikandes - Jamen förlåt då!!! Såhär extremt har det varit sen sportlovet och jag börjar känna att det inte orkas riktigt längre.
Den lilla, Mr två och ett halvt år är sååå jävla kaxig. Respekt känner han för ingen. Minsta lilla motgång blir han fly förbannad , smäller i dörrar, kastar saker, skriker, slår på brorsan mm. Leker gör han inte heller. Går mest omkring och bara är dryg faktiskt. Elak mot andra är han inte alls så inte på ett sånt sätt. Det är oss i familjen som han tar ut allt på.
Jag förstår att det säkert är faser som barnen går igenom men att säga det till mig nu är lika tröstande som att få höra att " det finns dom som har det värre" när man själv har det jobbigt, dvs ingen jävla tröst alls!
Tänk om 7 åringen mår dåligt och har slutit sig i något slags skal som jag uppenbarligen inte kan ta mig igenom. Hur vet jag och vad gör man då?
Tänk om det är samma sak med 2 åringen? Hur får man veta från en liten som inte ens kan tala om vart det gör ont när det gör ont???
Nä, jag vet varken ut eller in just nu faktiskt.....
Bloggat från min ajfån
7 åringen är som en tonåring. En sån där dryg jävla tonåring som inte kan annat än att vara störig. Han fräser mest hela tiden och standardkommentaren är skrikandes - Jamen förlåt då!!! Såhär extremt har det varit sen sportlovet och jag börjar känna att det inte orkas riktigt längre.
Den lilla, Mr två och ett halvt år är sååå jävla kaxig. Respekt känner han för ingen. Minsta lilla motgång blir han fly förbannad , smäller i dörrar, kastar saker, skriker, slår på brorsan mm. Leker gör han inte heller. Går mest omkring och bara är dryg faktiskt. Elak mot andra är han inte alls så inte på ett sånt sätt. Det är oss i familjen som han tar ut allt på.
Jag förstår att det säkert är faser som barnen går igenom men att säga det till mig nu är lika tröstande som att få höra att " det finns dom som har det värre" när man själv har det jobbigt, dvs ingen jävla tröst alls!
Tänk om 7 åringen mår dåligt och har slutit sig i något slags skal som jag uppenbarligen inte kan ta mig igenom. Hur vet jag och vad gör man då?
Tänk om det är samma sak med 2 åringen? Hur får man veta från en liten som inte ens kan tala om vart det gör ont när det gör ont???
Nä, jag vet varken ut eller in just nu faktiskt.....
Bloggat från min ajfån
Location:Hemma i helvetet!
söndag 4 mars 2012
Just det, Jag har blitt med drakar oxå...
Den där brorsonen, han lixom tyckte faster skulle prova Dragonvale. Det tyckte inte jag men han lixom startade upp o nu plötsligt är jag på level 11?! Jag har inte en susning om vad jag egentligen håller på med med ajfånberoendet har ett hårt tag om mina händer och det fortfarande helt utan ett facebookkonto! Japp, det går att leva ändå!
Iallafall, jag föder upp drakar. Jag ger dom mat och flyttar runt dom litegrann. Nån har jag sålt oxå. Idag började jag para dom med varandra...Ja, man hör ju hur jävla skitnördigt det låter. Tack A för detta skitnördiga beroende! Nu måste jag mata dom innan sovdags!
Hejå
Bloggat från min ajfån
Iallafall, jag föder upp drakar. Jag ger dom mat och flyttar runt dom litegrann. Nån har jag sålt oxå. Idag började jag para dom med varandra...Ja, man hör ju hur jävla skitnördigt det låter. Tack A för detta skitnördiga beroende! Nu måste jag mata dom innan sovdags!
Hejå
Bloggat från min ajfån
Hej Världen!
Jag är tillbaka!
Efter typ 3 veckor från verkligheten. Eller är det ännu längre? Vab, sjuk, ännu sjukare sen en underbar fjällvecka på det.
Att verkligheten imorgon känns tuff är bara förnamnet. Tillbaka till 2 jobb, skollämning, dagislämning plus allt annat som innebär vardag med hamsterhjulet i fokus. Måtte vi klara oss från fler sjukdomar. Influensa i två veckor räcker lixom.
Fjällenveckan har varit helt lovely trots lite sjukdomar i starten. Storkusinerna har varit så gulliga med mina små o bror med fru är helt underbara dom med. Det är så skönt att umgås och bo tillsammans med helt okomplicerade människor som man helt o hållet kan vara sig själv med. Jag älskar er av hela mitt hjärta. Tack för en underbar vecka!
Imorgon ska jag ta mig ner o träna lite försiktigt. Håller min nedgång efter sjukdom på 3 kilo o så ska det förbli. Trots att jag just nu känner mig som en späckad säl efter en påse ostbågar, läsk samt en massa godis. Blä, kräkas jag vill när jag tänker på vad jag mofflat i mig senaste dagarna. Bäst jag inte skriver allt. Kan ju tros att jag har nån ätstörning eller något liknande;)
Lite sömn på det så kanske morgondagen inte blir lika tung som jag tror...
Carpe Diem!
Bloggat från min ajfån
Efter typ 3 veckor från verkligheten. Eller är det ännu längre? Vab, sjuk, ännu sjukare sen en underbar fjällvecka på det.
Att verkligheten imorgon känns tuff är bara förnamnet. Tillbaka till 2 jobb, skollämning, dagislämning plus allt annat som innebär vardag med hamsterhjulet i fokus. Måtte vi klara oss från fler sjukdomar. Influensa i två veckor räcker lixom.
Fjällenveckan har varit helt lovely trots lite sjukdomar i starten. Storkusinerna har varit så gulliga med mina små o bror med fru är helt underbara dom med. Det är så skönt att umgås och bo tillsammans med helt okomplicerade människor som man helt o hållet kan vara sig själv med. Jag älskar er av hela mitt hjärta. Tack för en underbar vecka!
Imorgon ska jag ta mig ner o träna lite försiktigt. Håller min nedgång efter sjukdom på 3 kilo o så ska det förbli. Trots att jag just nu känner mig som en späckad säl efter en påse ostbågar, läsk samt en massa godis. Blä, kräkas jag vill när jag tänker på vad jag mofflat i mig senaste dagarna. Bäst jag inte skriver allt. Kan ju tros att jag har nån ätstörning eller något liknande;)
Lite sömn på det så kanske morgondagen inte blir lika tung som jag tror...
Carpe Diem!
Bloggat från min ajfån
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)