Jag har alltid haft dålig självkänsla. Alltid jämfört mig med andra och tyckt att dom är så mycket bättre. Snyggare, smartare, roligare, bättre. Ja, helt enkelt mycket bättre än mig på alla sätt och vis. I skolan from högstadiet var det värst. Speciellt gällande utseende. Jag var som den fula ankungen som kanske, kanske en dag skulle blomma ut och bli en svan. Det har ännu inte hänt men jag hoppas fortfarande.
Missförstå nu inte det här. Jag känner mig inte alltid ful och udda men när jag är låg så är det en uppfattning om mig själv som lixom blommar lite extra.
Att det är skillnad på självkänsla och självförtroende har jag förstått är två helt olika saker. Självkänsla har jag haft lite av. Självförtroende har jag mycket av. Det finns nog inget som jag inte klarar av, om jag bara vill. Har jag bestämt mig för något så ser jag till att det blir så. Det har hjälpt mig många gånger i livet.
Kan man ha dålig självkänsla men bra självförtroende? Det låter som om att det inte riktigt går ihop men det är så jag är. Inte helt enkel, ganska komplicerad.
Många har bilden av mig som en tuff, ganska hård tjej som säger vad jag tycker och tänker. Så var det förr iallafall. Jag förstår ju så här i efterhand att det var enda sättet som jag trodde att jag kunde synas på. Det gör ont i mig när jag ser tillbaka på hur jag var förr. Det gör ont att se att jag mådde så fruktansvärt dåligt och att ingen i min närhet kunde förstå att det var just därför som jag hade min hårda yta. Inombords ville jag inget hellre än att bli omtyckt men min yta gjorde att jag inte alls blev omtyckt. Att vara i tonåren och inte ha en enda nära vän utom pojkvännen och jobbigt hemma är ingen bra kombination. Därför var skoltiden från högstadiet så fruktansvärt. En hemsk tid som jag hellre skulle dö ifrån än tvingas göra om.
Bilden av mig idag är jag osäker på. Dock så vet jag att när jag blir beskriven som hård, då gör det ont i hjärtat för det stämmer inte. Däremot så vet jag oftast vad jag vill. Jag kan säga rätt ut negativa saker om andra som gjort något dumt. Jag har åsikter om det mesta. Jag vill debattera, argumentera, få fram min åsikt för att förändra andras synsätt men självklart accepterar jag oxå att vi är olika. I min blogg får man säkert en "hård" bild av mig men då ska man veta att det låter oftast värre än vad det verkligen är. Jag är en känslomänniska som agerar på känslan. Är jag arg då så blir det ju naturligt rätt "hårt". Är jag glad blir det raka motsatsen.
Om jag ska beskriva mig själv så skulle jag säga så här:
Jag är en tjej som brottas med två olika sidor av mig själv. Den ena är den sidan som alltid tror på mig själv. Att jag kan göra allt om jag bara vill. Är stark och står upp för mig själv och dom jag älskar. Brinner för att hjälpa andra. Skulle vilja förändra världen så att alla människor kan få ha det bra. Vill ut på äventyr och upptäcka världen. Ge mina barn mycket kärlek och få dom att växa upp och bli goda människor som gör skillnad för alla som har det svårt. Tar på mig för mycket ibland som jag bittert fått erfara konsekvenserna av. Det kan väl sammanfattas av ett ord: Vilja!
Den andra sidan är att jag ofta jämför mig med andra och tror att jag alltid är lite sämre. Då handlar det mest och utseende, hur tålmodig man är med sina barn, hur städat och organiserat man har hemma, hur mycket umgänge man har, ekonomi, yrke, intelligens, hur man bor, jämnställdhet..........
Jag tror oftast att andra har den där lyckan som man strävar efter. En jämn fin balans i hela ens liv. Jag VET att det inte är så ändå kan jag inte låta bli att se på andra och avundas det dom har. Iallafall det jag tror att dom har.
När jag läser andras bloggar slås jag ofta av hur lyckliga alla verkar vara. Dom är så tacksamma över vad dom har och allt är som täckt med ett rosenskimmer. Det finns aldrig att finna något fel i deras värld. Bråk med maken? Nä! Bråk med barnen? Nä! Psykbrytskrikutbrott?Nä! Det är som att alla normala mänskliga känslostormar är puts väck och sånt får mig att må ännu sämre. Trots att jag vet att vi alla delar mycket mycket mer än vad vi vill säga.
Vi har alla vårt bagage att bära. En del har som jag ett tungt ett som hängt med länge. Andra har det lättare. Oavsett så är vi nog i grund och botten väldigt lika men många väljer att lägga undan det där tråkigt och bara visa det roliga lätta. För såna som mig blir det tyngre det jag har. Därför blir jag så glad när jag läser om någon som lättar sitt hjärta litegrann. Öppnar en springa som visar att allt inte alltid är rosenrött. Att livet även hos någon annan kan vara tungt. Inget som gör mig glad att andra mår dåligt såklart men jag förstår att det inte är mig det är fel på. Bara att andra väljer att visa den andra sidan. Att inte som jag visa den där bitterfittan hela tiden.
Som många andra inlägg så blev även detta lite snurrigt. Jag försöker för mig själv att reda ut just mig själv. Frågan Vem är jag? Min tanke från början var att bloggen skulle visa mig det. Kanske den gör det så småningom. Ett problem jag har är att jag när jag går tillbaka och läser så slås jag ibland över vilka nördiga dumma inlägg jag gjort ibland också raderar jag dom. Jag är rädd för att jag kommer radera hela bloggen om jag startar från början. Vad säger det om mig själv egentligen? Att jag inte står för mig själv och mina åsikter? Nej, det gör jag men när jag är på så olika humör när jag skriver så kan det ju bli helt fel att läsa ett arginlägg när jag är på sprudelhumör.
Kanske dax att lägga band på sina känslor ibland i skrivandets stund?!
Verkligheten kallar i form av en bajsblöja!
